1103 Martialis^Martigucs 1104 diktning 85-96, då 11 böcker, hufvudsakligen tillfällighetsdikter i epigrammets form, utgåfvos och vunno hastig spridning. 98 återvände M. till sin hemort, där en fint bildad väninna, Marcella, skänkte skalden ett landställe; härifrån utgaf han 102 sin sista diktsamling, utgörande 12:e boken. Kort därefter afled han. Martialis egnade sig uteslutande åt epigramdiktningen (se Epigram); han är i denna genre den främste inom den romerska litteraturen och en af de mest betydande, som världslitteraturen kan uppvisa. Skarp iakttagelseförmåga, bitande satir och sprakande kvickhet karakterisera hans diktning; kompositionen är precis och af rundad. Som fel måste betraktas den brist på manlighet och själsadel, som så ofta framträder - man har träffande karakteriserat hans diktning som "snyltgästpoesi" -; särskildt är hans smicker inför de mäktige, framför allt kejsar Domitianus, för oss motbjudande; dock bör ihågkommas, att man under denne furste måste antingen smickra eller tiga. M. bäfvar ej heller tillbaka för att blotta äfven det smutsigaste i den tidens lif; dock framhåller han att, om också hans dikt är lättfärdig, hans eget lif är rent. För oss har M:s diktning, det polemisk-satiriska epigrammet, sin största betydelse som en förträfflig spegelbild af den flaviska tidens människor och förhållanden i världsstaden Rom. - Litt.: C. v. Friesen, "M. Valerius Martialis, hans tidehvarf, hans personlighet och hans diktning" (Stockholm, gymnasie-program 1875), H. Schiick, "Världslitteraturens historia", I, och inledningen till L. Friedländers upplaga af M:s arbeten (1886). H. Sgn. Martialis [marts-], Quintus Gargilius, latinsk författare i trädgårdskonst, af hvars arbeten äro i behåll betydande stycken, som under den tidigare medeltiden begagnades som läsebok för läkare, emedan växternas medicinska egenskaper be-skrifvas i dem. M. skref också om kreatursskötsel, och märkvärdigt nog tillskrifver man honom äfven en biografi öfver Alexander Severus. Han säges ha omkommit omkr. 260. Hvad som finns kvar af hans skrifter är utgifvet af Angelo Mai (1846), V. Rose (1876) _och Lommatzsch (1903). J. C. Martialisk [marts-; lat. martiälis, af Mars, romarnas krigsgud], eg. egnad åt eller tillhörande guden Mars; krigisk, båld, manhaftig. Martial law [ma7]! la7], eng., belägrings- eller krigstillstånd, den vanliga lagens suspension till följd af_ krig eller uppror. Martiänus Cape'lla [marts-], romersk författare på 400-talet, f. i Madaura i Afrika, var till en början sakförare, sedan romersk prokonsul. Han efterlämnade ett egendomligt encyklopediskt verk, Satira de nuptiis Philologice et Mercurii. De två första böckerna innehålla en allegori om Merkurius' giftermål med nymfen Philologia; de sju senare behandla de sju fria konsterna (se F r i a konster). Arbetet, som är affattadt dels på vers, dels på svulstig prosa, åtnjöt stort anseende som lärobok under medeltiden. (H. Sgn.) Martic [ma'rtitj], F r a G r g a, kroatisk skald, f. 1822 i Posuse (Hercegovina), d. 1905, blef tidigt munk i franciskanklostret i Kresevo och prästvigdes 1845. Hans förnämsta verk är den stora hjältedikten Osvetnici (Hamnarna), som i sju fristående sånger (tills. 24,000 versrader) skildrar Bosnien och Hercegovinas oroliga historia från midten af 1800-talet fram till den österrikisk-ungerska ockupationen. Dessutom samlade han folkvisor från Bosnien och Hercegovina, om slaget på Kosovo-fältet, öfversatte Racines "Iphigénie", en del af Eneiden och visor af Frans från Assisi efter A. T. Ozanam. M. var hedersled, af Sydslaviska akademien i Agram. Af hans samlade skrifter utkom d. l 1893 i Sarajevo. A-d J. Martignac [-tinja'k], Jean Baptiste S i 1-vére Gaye de, vikomt, fransk statsman, f. 20 juni 1776 i Bordeaux, d. 3 april 1832 i Paris, blef advokat i Bordeaux och uppträdde 1815 under de "hundra dagarna" emot Napoleon. Till belöning blef han s. å. generaladvokat i Bordeaux samt snart därefter generalprokurator i Limoges. 1821 invaldes han i deputeradekammaren, där han slöt sig till högern och gjorde sitt parti stora tjänster genom sina vidsträckta kunskaper och sin eleganta vältalighet. Redan i juni 1822 utnämndes M. till "conseiller d'état". Efter att 1823 som civilkommissarie ha följt franska interventionsarmén i Spanien upphöjdes han till statssekreterare och vikomt (1824). Efter Yilléles afgång utnämnde honom Karl X till förste minister 5 jan. 1828, ehuru mycket mot sin vilja, enär M. i konungens ögon var alltför moderat. Denne stöddes icke heller af vänstern, som fann honom alltför konservativ, men lyckades dock genomdrifva en mängd nyttiga reformer. Han afsatte de värste ytterlighetsmännen i synnerhet bland prefekterna, han upphäfde "svarta kabinettet", som hade att Öppna och granska misstänkta bref, han lät Guizot och Cousin åter börja sina föreläsningar, utfärdade en ny och liberalare presslag, reformerade juryväsendet och vågade t. o. m. uppträda hotande emot jesuiterna. Allt detta var i konungens, högerns och de kleri-kales ögon svåra förbrytelser, och M. måste nedlägga sitt ämbete 8 aug. 1829. Han slöt sig nu till oppositionen mot den reaktionäre Polignac, men uppträdde efter julirevolutionen (1830) åter bland yttersta högern och försvarade ridderligt sin förre motståndare Polignac, då denne ställdes inför pärernas domstol. Efter hans död utkom s. å. hans arbete Essai historique sur la revolution d'tispagne et sur V intervention de 1823 (3 bd, 1832). - Jfr Daudet, "Le ministére de M." (1875). J. F. N.» Martigny [-tinji], ty. Martinach, tre kommuner i schweiziska kant. Valais, vid Dranse och vägen öfver Stora S:t Bernhard till Aosta. 1. M. la ville [-vill], stad, 2 km. från Dranses förening med Rhöne, 477 m. ö. h., vid järnvägen Simplon- Brieg-Genévesjön. 1,819 inv. (1900). - 2. M. le B o u r g [la bör], 2 km. sydligare än den förra, 488 m. ö. h. 1,278 inv. (1900). - 3. M.-Gom b e [-kå'b], på vänstra stranden af Dranse. 1,144 inv. (1900). En sidodal leder härifrån till Chamonix-dalen. 1-3. J- F. N. Martigny [-tinji], Joseph Alexandre, fransk präst, f. 1808, d. 1881, författade Diction-naire des antiquités chrétiennes (1865, med 270 afbildningar; 2:a uppl. 1877, med 675 afbildnin-gar) m. fl. arbeten rörande den kristna arkeologien. Martigues [-ti'g], stad i franska dep. Bouches-du-Rhöne (Provence), på flera små genom broar förenade holmar i étang de Berre. 4,178 inv. (1906). Fiske, inläggning af konserver. J. F. N.