1105 Martilla-Martin 110G Ma'rtilla. Se Mårtens, Sank t. Martimprey [martäprä], Edmond Charles d e, grefve, fransk krigare, f. 1808 i Meaux, d. 1883 i Paris, utmärkte sig vid stillandet af junioroligheterna i Paris 1848, blef 1855 divisionsgeneral samt tjänstgjorde under en del af Krim-kriget som chef för S:t-Arnauds generalstab och under 1859 års italienska krig som generalstabs-chefen Vaillants närmaste man. Han erhöll därefter militärkommandot i Algeriet, där han 1864 bekämpade de inföddes uppror. M. blef 1864 senator och utnämndes 1867 till guvernör för Invalidhotellet i Paris. Martin, S a i n t [sä martä']. Se Saint-Martin. Martin [martä'], Kap, udde i franska dep. Alpes maritimes, mellan Mentone och Monaco, är med sitt stora hotell och sin stora tallskog (Aleppo-tall) med rik undervegetation en vinterstation af första ordningen och ett vanligt mål för utfärder från Mentone. På västra sidan ligger ex-kejsarin-nan Eugenies villa Cyrnos. Wbg. Martin den helige. Se Marti n, påfvar l, och Martin af Tours. MaYtin. Tre påfvar ha burit detta namn; då emellertid åtskilliga påfvelängder upptogo påfvarna Marinus I och II (se d. o.) som Martin II och III, har nummerföljden för de båda siste påfvarna med namnet Martin blifvit oriktig. 1. M. I (649-653) härstammade från Todi i Umbrien och var vid sitt val påfligt sändebud (apocrisiarius) i Konstantinopel. Såväl genom sin underlåtenhet att före sin invigning inhämta kejsarens bekräftelse på valet som genom att på första Lateransynoden 649 fördöma ej blott monoteletis-men, utan ock den af kejsaren utfärdade s. k. typos, som förbjöd all strid i nämnda fråga, ådrog sig M. kejsar Konstans II :s bittra hat, blef 653 fängslad, fördes till Konstantinopel, dömdes till döden, men benådades med förvisning till Cherson, där han afled 16 sept. 655. Den romerska kyrkan vördar M. som martyr; hans dag är 12 nov. 2. M. II. Se M a r i n u s II. 3. M. III. Se Marinus III. 4. M. IV (1281-85) hette Simon de Brion och var från Touraine i Frankrike. Han innehade kyrkliga befattningar i Rouen och Tours, blef 1260 Frankrikes kansler och 1261 kardinal samt var i denna egenskap länge påflig legat i Frankrike. Till påfve valdes M. som Karls af An-jou kandidat och utnämnde denne till senator och riksvikarie i Tuscien. Under inflytande af Karl, som hyste planer på Greklands eröfring, bannlyste han kejsar Mikael Palaiologos och afklippte därigenom de af M:s företrädare förut bedrifna förhandlingarna om romerska och grekiska kyrkornas återförening. Efter sicilianska aftonsången (31 mars 1282) stödde han Frankrikes vacklande inflytande, skänkte Aragonien till Karl af Valois och öfverlät kyrkotionden i Frankrike till Filip III för bestridande af kostnaderna för Aragoniens eröfring, hvilken dock misslyckades.. 5. M. V (1417-31), f. 1368, tillhörde familjen C o l o n n a, blef 1405 kardinal, deltog i konsiliet i Pisa (1409) och blef en trogen anhängare till Johannes XXIII. På Konstanzkonsiliet framträdde han föga, och just denna omständighet bidrog till hans val 11 nov. 1417. hvarigenom den sedan 1378 pågående kyrkliga schismen omsider häfdes. M. tog genast ledningen af konsiliet i sin hand och förstod att låta de uttröttade nationerna strida med hvarandra, tills en enhetlig och genomgripande kyrkoreform framstod som omöjlig och konkordatens väg måste beträdas. Ej heller det till Pavia sammankallade och sedan till Siena förflyttade konsiliet (1423-24) ledde till något resultat, och det af M. utskrifna kyrkomötet i Basel fick han ej upplefva. Liksom han räddade kurians kyrkliga maktställning, framstod han ock som en återupp-rättare af påfvens maktställning i staden Rom och i Kyrkostaten. Med sträng hand uppehöll han där ordning och säkerhet och vårdade sig tillika om Roms och dess kyrkors förskönande genom toskan-ska konstnärers tillkallande. Å andra sidan kan han ej fritagas från dragning åt nepotism, och på kurians territorialpolitik öfverförde han de italienske småtyrannernas politiska metoder. Litt.: Langen, "Geschichte der römischen kirche von Leo I. bis Nikolaus 1." (1885), Gregorovius, "Geschichte der stadt Rom im mittelalter, V" (3:e uppl. 1878), Pastor, "Geschichte der päpste seit dem ausgange des mittelalters" (3:e uppl. 1901), och Valois, "La crise religieuse du XV:e siécle, le pape et le concile" (1909). 1-5. T. II-r. MaYtin, svensk släkt af vallonsk härkomst, inkom från Flandern till Sverige under senare hälften af 1600-talet med Anton Martin (d. 1712 som handlande och rådman i Gäfle). 1. Roland M., sonson af ofvannämnde An-ton M., läkare, f. 30 juli 1726 i Uppsala, d. 10 sept. 1788 på Broby, Häfverö socken, Roslagen, blef student i Uppsala 1743 och ined. doktor 1751, började sistn. år praktisera i Stockholm och utnämndes 1752 till provinsialmedikus i Halland. 1754 reste M. till Paris samt studerade där med stor framgång anatomi och kirurgi. 1756-79 var han professor i dessa ämnen hos Collegium medicum i Stockholm, där hans föreläsningar lade grunden till det vetenskapliga studiet af anatomien. 1759 kallades han till led. af Vet. akad. och 1761 af Kirurgiska societeten, blef 1766 assessor i Collegium medicum och erhöll 1777 af Vet. akad. guldmedalj för en medicinsk afh. Bevis att förlusten af ett och annat menniskans utvärtes sinne kan ersättas genom större fullkomlighet hos ett annat. 1779 tog han afsked från professuren. M. meddelade till Vet. akad:s handl. flera rön ur sin praktik samt efterlämnade åtskilliga tal och skrifter i medicinska ämnen. "Utan att vara en forskare af större originalitet, som i väsentlig mån ökat vetenskapen genom faktiska uppgifter eller utredningar, gifver M. dock i sina skrifter intryck att med stor kritik och grundlighet behärska det för-handenvarande kunskapsmaterialet" (E. Muller). 2. Anton Rolandsson M., den föregåendes kusin, naturforskare, f. 3 aug. 1729 på