Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martensit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1105
Martilla-Martin
110G
Ma’rtilla. Se Mårtens, Sank t.
Martimprey [martäprä], Edmond Charles d e, grefve,
fransk krigare, f. 1808 i Meaux, d. 1883 i Paris,
utmärkte sig vid stillandet af junioroligheterna
i Paris 1848, blef 1855 divisionsgeneral samt
tjänstgjorde under en del af Krim-kriget som chef för
S:t-Arnauds generalstab och under 1859 års italienska
krig som generalstabs-chefen Vaillants närmaste
man. Han erhöll därefter militärkommandot i Algeriet,
där han 1864 bekämpade de inföddes uppror. M. blef
1864 senator och utnämndes 1867 till guvernör för
Invalidhotellet i Paris.
Martin, S a i n t [sä martä’]. Se Saint-Martin.
Martin [martä’], Kap, udde i franska dep. Alpes
maritimes, mellan Mentone och Monaco, är med sitt
stora hotell och sin stora tallskog (Aleppo-tall)
med rik undervegetation en vinterstation af första
ordningen och ett vanligt mål för utfärder från
Mentone. På västra sidan ligger ex-kejsarin-nan
Eugenies villa Cyrnos. Wbg.
Martin den helige. Se Marti n, påfvar l, och Martin
af Tours.
MaYtin. Tre påfvar ha burit detta namn; då emellertid
åtskilliga påfvelängder upptogo påfvarna Marinus I och
II (se d. o.) som Martin II och III, har nummerföljden
för de båda siste påfvarna med namnet Martin blifvit
oriktig.
1. M. I (649-653) härstammade från Todi i Umbrien
och var vid sitt val påfligt sändebud
(apocrisiarius) i Konstantinopel. Såväl genom
sin underlåtenhet att före sin invigning inhämta
kejsarens bekräftelse på valet som genom att på första
Lateransynoden 649 fördöma ej blott monoteletis-men,
utan ock den af kejsaren utfärdade s.
k. typos, som förbjöd all strid i nämnda fråga,
ådrog sig M. kejsar Konstans II :s bittra hat,
blef 653 fängslad, fördes till Konstantinopel,
dömdes till döden, men benådades med förvisning till
Cherson, där han afled 16 sept. 655. Den romerska
kyrkan vördar M. som martyr; hans dag är 12 nov.
2. M. II. Se M a r i n u s II.
3. M. III. Se Marinus III.
4. M. IV (1281-85) hette Simon de Brion och var
från Touraine i Frankrike. Han innehade
kyrkliga befattningar i Rouen och Tours, blef
1260 Frankrikes kansler och 1261 kardinal
samt var i denna egenskap länge påflig legat
i Frankrike. Till påfve valdes M. som Karls af
An-jou kandidat och utnämnde denne till senator och
riksvikarie i Tuscien. Under inflytande af Karl,
som hyste planer på Greklands eröfring, bannlyste han
kejsar Mikael Palaiologos och afklippte därigenom de
af M:s företrädare förut bedrifna förhandlingarna
om romerska och grekiska kyrkornas återförening.
Efter sicilianska aftonsången (31 mars
1282) stödde han Frankrikes vacklande inflytande,
skänkte Aragonien till Karl af Valois och öfverlät
kyrkotionden i Frankrike till Filip III för
bestridande af kostnaderna för Aragoniens
eröfring, hvilken dock misslyckades..
5. M. V (1417-31), f. 1368, tillhörde familjen C
o l o n n a, blef 1405 kardinal, deltog i konsiliet i
Pisa (1409) och blef en trogen anhängare till Johannes
XXIII. På Konstanzkonsiliet framträdde han föga, och
just denna omständighet bidrog till hans val 11 nov.
1417. hvarigenom den
sedan 1378 pågående kyrkliga schismen omsider
häfdes. M. tog genast ledningen af konsiliet
i sin hand och förstod att låta de uttröttade
nationerna strida med hvarandra, tills en enhetlig
och genomgripande kyrkoreform framstod som omöjlig
och konkordatens väg måste beträdas. Ej heller
det till Pavia sammankallade och sedan till Siena
förflyttade konsiliet (1423-24) ledde till något
resultat, och det af M. utskrifna kyrkomötet i Basel
fick han ej upplefva. Liksom han räddade kurians
kyrkliga maktställning, framstod han ock som en
återupp-rättare af påfvens maktställning i staden
Rom och i Kyrkostaten. Med sträng hand uppehöll han
där ordning och säkerhet och vårdade sig tillika om
Roms och dess kyrkors förskönande genom toskan-ska
konstnärers tillkallande. Å andra sidan kan han ej
fritagas från dragning åt nepotism, och på kurians
territorialpolitik öfverförde han de italienske
småtyrannernas politiska metoder.
Litt.: Langen, "Geschichte der römischen kirche
von Leo I. bis Nikolaus 1." (1885), Gregorovius,
"Geschichte der stadt Rom im mittelalter, V" (3:e
uppl. 1878), Pastor, "Geschichte der päpste seit
dem ausgange des mittelalters" (3:e uppl. 1901),
och Valois, "La crise religieuse du XV:e siécle,
le pape et le concile" (1909). 1-5. T. II-r.
MaYtin, svensk släkt af vallonsk härkomst, inkom
från Flandern till Sverige under senare hälften af
1600-talet med Anton Martin (d. 1712 som handlande
och rådman i Gäfle).
1. Roland M., sonson af ofvannämnde An-ton M.,
läkare, f. 30 juli 1726 i Uppsala, d. 10 sept.
1788 på Broby, Häfverö socken, Roslagen, blef
student i Uppsala 1743 och ined. doktor 1751, började
sistn. år praktisera i Stockholm och
utnämndes 1752 till provinsialmedikus i Halland. 1754
reste M. till Paris samt studerade där med stor
framgång anatomi och kirurgi. 1756-79 var han
professor i dessa ämnen hos Collegium medicum i
Stockholm, där hans föreläsningar lade grunden till
det vetenskapliga studiet af anatomien. 1759 kallades
han till led. af Vet. akad. och 1761 af Kirurgiska
societeten, blef 1766 assessor i Collegium medicum
och erhöll 1777 af Vet. akad. guldmedalj för en
medicinsk afh. Bevis att förlusten af ett och annat
menniskans utvärtes sinne kan ersättas genom större
fullkomlighet hos ett annat. 1779 tog han afsked
från professuren. M. meddelade till Vet. akad:s
handl. flera rön ur sin praktik samt efterlämnade
åtskilliga tal och skrifter i medicinska ämnen. "Utan
att vara en forskare af större originalitet, som
i väsentlig mån ökat vetenskapen genom faktiska
uppgifter eller utredningar, gifver M. dock i sina
skrifter intryck att med stor kritik och grundlighet
behärska det för-handenvarande kunskapsmaterialet"
(E. Muller).
2. Anton Rolandsson M., den föregåendes
kusin, naturforskare, f. 3 aug. 1729 på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
