1111 Martin 1112 trätt, genrer och landskap, så att slutligen antalet af hans blad uppgick till omkr. 200. De figurala framställningarna äro, i synnerhet i porträtt och enstaka fiffurer, ofta rätt angenäma; genrerna däremot lida af stundom ganska betänkliga brister i perspektiv och teckning. M:s kompositioner öfver bönen "Fader vår" (1803) äro ställvis rena karikatyrer och nedsatte grundligt hans anseende äfven som målare, ehuru ganska orättvist. Ty i sina landskap, dels komponerade (se fig.), dels utsikter, bevarade M. ända in i sena ålderdomen den kraft i anläggning och den lena harmoni i färgen, som framför allt utmärka honom. Äfven hans stora alsterrikedom och flit voro beundransvärda. "Utom allt, som han lämnat i England", säger en samtida, "förde han hit med sig en så stor mängd oljefärgsskisser och taflor, att de klädde en sal och två å tre rum; och dock blef en mängd aldrig uppsatt. Oaktadt den lätthet, med hvilken han arbetade, slarfvade han aldrig, utan omarbetade och förbättrade flitigt. Mesta besväret gjorde han sig med sina landskap. Han påstod, att det svåraste var att förena landskapet med figurerna, så att ingendera generade den andra. I synnerhet arbetade han mycket på själfva landskapet för att ge det tillbörlig harmoni". Som landskapsmålare intar också M. ett af de förnämsta rummen i Sveriges konst. Han är ej blott utsiktsmålare, ehuru utmärkt äfven som sådan, utan framför allt framställare af det ideala landskapet, och där tjusar han genom den förträffliga afvägningen af massorna, genom sammansättningens rikedom och harmoni, genom ypperlig detaljskildring och ett ljusdunkel, hvars trolska spel gjuter sig öfver det hela och lyfter det upp till fantasiens värld, utan att upphäfva dess samband med verkligheten. Än majestätisk och djärf, än mild och leende, alltid full af känsla och ädelhet, tillhör han sin tids bästa och mest genialiska konstnärsnaturer. "Lika stor som hans flit var hans outtömliga rikedom på idéer. Som exempel kan anföras, att han en morgonstund uttänkte öfver fyrtio landskapsstycken, dem han samtidigt i hast skisserade". Lätthet och klarhet utmärka ock hans landskap. De i England målade voro stundom mörka och förete mest ljuset samladt på en punkt; i de svenska breder han ofta dagrarna mera jämnt öfver det hela och låter ljuset smyga in äfven i löfvets gömslen. Utmärkt är hans återgifning af luft och skyar. I likhet med den engelska skolans målningar äro M:s sällan fint utarbetade, utan anlagda på effekt och därför djärft och raskt utkastade. Hans akvareller, af hvilka han utfört kanske flera tusental, utmärkas också genom öfverdådig friskhet och utomordentligt lätt touche. M:s porträtt, af hvilka han målat flertalet i Sverige, ha mycket uttryck och äro fint uppfattade, men någon gång svaga i teckningen ; detsamma gäller äfven om hans figurer i landskapen, och särskildt i de kompositioner, där en handling utgör hufvudsaken. Hufvud och händer äro ofta för stora och sammanhanget i de olika kroppsdelarna mycket lösligt. Detta fel är mindre märkbart i hans äldre arbeten, men tilltar med åren. Mot början af 1800-talet blef M. alltmer förgäten, hvilket gaf honom anledning att 1806 föranstalta en utställning af sina arbeten, öfver hvilka en tryckt förteckning samtidigt utgafs. Den upptar 212 nummer i olja, utom gouacher, la-vier och kolorerade gravyrer, dock åtskilliga redan målade i England. Sedan dess var M. föga verksam och än mindre ihågkommen. Ja, Hammarsköld kunde i sina 1817 tryckta föreläsningar öfver konsthistoria uppge honom afliden redan 1811. Men upprättelsens tid kom tämligen snart. Redan Boije i sitt "Målarelexikon" (1833) egnar honom det varmaste erkännande, och N. Arfwidsson prisar honom i särdeles uppskattande ordalag i sin anmälan af konstföreningens utställning 1841 ("Frey", s. å.). Som vittnesbörd om, huru M:s egen samtid uppbar honom, behöfver blott anföras, att han var bland Ehrensvärds, Bellmans, Sergels och Masreliez' förtrognaste och mest värderade vänner. M:s taflor från hans svenska tid äro mycket spridda. Nationalmuseums galleri förvarar sju stycken af hans hand, bland dem det mästerliga Landskap med vattenfall, som konstnären utförde för sin elev Linnerhielm. Många finnas å Drottningholm, än flera i enskilda samlingar. Hans handteckningar äro allmänt spridda och ännu bevarade kanske till mer än ett tusental. Gravyrer efter taflor af honom finnas (utförda af honom själf samt af brodern och sonen). 2. JohanFredrik M., den föregåendes broder, kopparstickare, f. 8 juni 1755 i Stockholm, d. där 28 sept. 1816, for 1770 öfver till England, där han genast under broderns ledning började studera kopparstickar-konsten, jämte det att han äfven inhämtade råd och lärdomar af de då högt ansedde mästarna i gravyr Wool-lett och Bartolozzi. Hösten 1776-våren 1777 var han hemma på besök och fulländade ett stort, redan i England påbörjadt landskap i oval form, efter målning af brodern, hvars spelande dagrar och varma ton han med mycken framgång öfverfört i sitt verk (se fig. å sp. 1110). Återkommen till London, sysselsatte han sig helst med gravyrer efter genrer och från historiemålningar af brodern, alla i ett ganska utbildadt streckmaner och ofta tryckta i flera färger, en teknik, som just vid denna tid blef på modet. Mot julen 1781 återkom han till Stockholm. Han planerade då och påbörjade åtskilliga gravyrverk, något som var nytt i Sverige. Så utkommo Svenska vuer (2 stycken), Svenska galeriet (2 häften med 12 porträtt ,och biografier, 1782-83) samt 8 porträtt af sera-fimerriddare. Företagen måste dock, i brist på uppmuntran, snart upphöra. 1784-87 företog han färder genom olika delar af fäderneslandet, under hvilka han tecknade en stor mängd utsikter. Därjämte utförde han på beställning ej få porträtt, i hvilka han alltmer tillämpade ett blandadt maner och slutligen öfvergick till punktering samt allra* sist till akvatinta, hvilken han med ovanlig smak. J. Fr. Martin, efter helfigur i landskap, en oljemålning af Elias Martin.