(1866), en fortsättning på hans historia, Histoire de la France moderne, depuis 1789 jusqu'à nos jours (5 bd, 1878--85), samt biografier öfver Jeanne d'Arc (1856), D. Manin (1859) och J. Reynaud (1863). Under sina vidsträckta resor besökte M. äfven, 1869, Stockholm. Sina intryck från Sverige framlade han i Études d'archéologie celtique. Notes de voyages dans les pays celtiques et scandinaves (1872). Jfr Hanotaux, "Henri M." (1885; 2:a uppl. 1898), och J. Simon, "Mignet, Michelet, Henri M." (1889). ^{J. F. N.}* Martin, Konrad, tysk katolsk biskop, f. 1812, d. 1879, blef 1844 e. o. professor i Bonn och 1856 biskop i Paderborn, å hvilken plats han ådagalade stort nit. På vatikanska konsiliet (1869) hörde han till den påfliga ofelbarhetsdogmens mest afgjorda anhängare, och han försvarade sedermera densamma uti skriften Die arbeiten des vatikanischen conzils (1873). Under den s. k. kulturkampen i Preussen blef han 1875 afsatt genom vederbörande regeringsdomstols utslag och internerad på fästningen Wesel, men lyckades s. å. fly och vistades sedermera i Holland och Belgien. Af hans skrifter må ytterligare nämnas Lehrbuch der katholischen religion für höhere lehranstalten (1844; 15 senare upplagor) och Lehrbuch der katolischen moral (1850; 5 senare uppl.), hvilket arbete hufvudsakligen är plagiat. Martin [-tä'], Alexandre, fransk politiker. Se Albert, sp. 484. Martin [m<over>a</over>'tin], sir Theodore, engelsk skriftställare, f. 1816 i Edinburgh, d. 1909, till yrket advokat i London, uppträdde till en början under signaturen Bon Gaultier och skref i satirisk anda Bon Gaultier ballads (utg. samlade 1861; i samarbete med W. E. Aytoun). Han öfversatte med framgång till engelska stycken af danskarna H. Hertz ("Kong Renés datter", 1850) och Öhlenschläger ("Correggio", 1854, och "Aladdin", 1857), Horatius (1860, 1870 och 1882), Catullus (1861), Dantes "Vita nuova" (s. å.), dikter af Leopardi, Goethes "Faust" samt poem och ballader af Goethe, Heine m. fl. tyska skalder. På uppdrag af drottning Viktoria författade M. en biografi öfver hennes gemål, The life of his royal highness the Prince consort (6 bd, 1874--80). Som belöning erhöll han knightvärdighet. M. skref äfven en biografi öfver lord Lyndhurst (1883) och Queen Victoria as I knew her (1908). -- 1851 trädde M. i äktenskap med den bekanta skådespelerskan Helen Faucit (se d. o.), öfver hvilken han 1901 utgaf en biografi. Martin [-tä'], Édouard, fransk teaterförfattare, f. 1828 i Paris, d. 1866, gjorde sig känd som E. M. Labiches och A. Monniers medarbetare i omtyckta komedier och vådeviller. Martin, Ernst, tysk språkforskare, f. 5 maj 1841 i Jena, d. 15 aug. 1910 som professor i Strassburg, författade Mittelhochdeutsche grammatik (1865; 12:e uppl. 1896), Examen critique des manuscrits du roman de Renard (1872) och (med H. Lienhart) Wörterbuch der elsässischen mundarten (1899 ff.) samt var oaflåtligt verksam som kommentator och utgifvare af medeltida franska och tyska dikter. Martin, Luis, jesuitgeneral, f. 1846 i Spanien, d. 1906 i Rom, inträdde 1865 i jesuitorden, fördrefs från Spanien genom 1868 års revolution, men återvände 1874, utgaf i Bilbao tidskriften Det heliga hjärtat, blef 1881 rektor vid Salamancas universitet, provinsial 1886, generalvikarie i Rom 1891 och Anderledys efterträdare som ordensgeneral 1892. Han flyttade 1895 jesuitgeneralens säte från Fiesole till Rom och Collegium germanicum. Som ordenschef fick han särskild betydelse genom igångsättandet af den stora moderna utforskningen af jesuitordens historia (se Jesuitorden, sp. 1395). Den spanska ultramontanismen hade i honom en inflytelserik bärare. ^{Hj. H--t.} Martin [-tä'], Henri Jean Guillaume, fransk målare, f. 1860 i Toulouse, elev af J. P. Laurens -- hans Kain och Abel (före 1894) prisades för sin kraft och för uttryckets mäktighet --, närmade sig sedan Puvis de Chavannes' riktning, målade i ett dekorativt verkningsfullt fläckmaner ideala landskap med stiliserade figurer: Inspiration och Sérénité (båda i Luxembourgmuseet), En hvar har sin chimär, Clemence Isaure bland trubadurerna (båda i statens ego), Federationsfesten (museet i Toulouse), Bukolikon (1901), Målarens sånggudinna (1902), Människan mellan dygden och lasten, Marseille (triptyk i sparbanken där, 1904), Årstiderna (ståtliga väggmålningar i kapitolium i Toulouse, 1903, skildra arbete på land och i stad, ungdom och ålderdom), Landtlig scen (arbetarfamilj i ett poetiskt landskap, 1907), väggmålningar i Sorbonne (s. å.). I sina väggmålningar har M. på ett personligt sätt förenat modernt luft- och ljusstudium med monumental stil. ^{G--g N.} Martinach. Se Martigny. Martina Franca, stad i italienska prov. Lecce (Apulien). 17,293 inv. (1901; som kommun 25,007). Stenbrott; oljeproduktion. ^{J. F. N.} Martin af Tours [t<over>o</over>r], Den helige Mårten, fransk biskop, helgon, f. omkr. 316? i Sabaria (nu Steinamanger) i nedre Ungern som son af en hednisk krigstribun, d. omkr. 400 (397?) i Candes. Sonen visade tidigt böjelse för ett stilla, andäktigt lefnadssätt. Af fadern tvangs han emellertid att vid 15 års ålder ingå i krigshären i Gallien (från militärtiden manteldelningen, se nedan), men redan efter fem år befriades han därifrån och begaf sig då till biskop Hilarius af Poitiers. Mot föräldrarnas vilja blef han vid 20 års ålder katekumen. Efter ett missionsbesök i hemmet, då blott modern vanns, drog han sig, förföljd som ortodox nicænare, undan som eremit först vid Genua, sedan i grannskapet af Poitiers, där han omkr. 360 grundlade eremitkolonien, senare munkklostret Ligugé och 371 (375) af folket och klerus valdes till biskop i Tours. Äfven som biskop fortsatte han dock sitt eremitlif och lefde i en riskoja vid Loires strand. Detta blef ursprunget till ännu ett kloster, Majus monasterium (Marmoutier). M:s ena stora historiska betydelse blef alltså att bereda det grekiska munkväsendet ingång i Gallien och delvis äfven i Spanien och Britannien. M. själf var en föresyn i fromhet och ödmjukhet samt utöfvade därigenom, fastän han saknade högre bildning, ett mäktigt inflytande på den gallikanska kyrkan, ehuru genom hans vidskeplighet mycken keltisk hedendom flyttades öfver i denna kyrka. I den priscillianska striden uppträdde han med ifver mot den världsliga