domarmaktens inblandning i kyrkans andliga angelägenheter och utverkade i Trier (385) kejsar Maximus' löfte, att Priscillianus' lif skulle skonas. Då detta löfte bröts och kyrkan besudlade sig med det första kättarblodet, afbröt han den kyrkliga gemenskapen med de biskopar, som tillstyrkt detta dåd, och lade sig hos kejsaren ut för de kättares lif och egendom, hvilkas undergång redan blifvit lofvad de förföljelselystne biskoparna. Sin största historiska betydelse fick han emellertid genom sitt arbete för hedendomens öfvervinnande bland landtbefolkningen i Gallien. Spåren af hans verksamhet nå till Bretagne och Wales. M:s af hans lärjunge Sulpicius Severus författade lefvernesbeskrifning är i tidens anda utsmyckad med vidunderliga sägner om underverk etc.; den blef en af medeltidens mest omtyckta uppbyggelseböcker, och den helige Martins under (t. e. mantelns delande åt tiggaren-Kristus, dödas uppväckelse etc.) tillskrefvos i olika former senare helgon. Hans dödsdag, 11 nov., uppkallades efter honom i den katolska kalendern och blef en kristlig festdag, Martinalia (Mårtensmässan). Attributet gås till denna förklaras väl bäst kulturhistoriskt från böndernas gamla höstseder vid terminen för arrendekontrakten och skattebetalningen, hvilken termin sammanföll med mårtensmässan. Äfven i den protestantiska kalendern har denna dag bibehållit sitt namn, "Mårten biskop", hvars föregående afton, "Mårtens gås", af dem egnades Luthers minne. Naturligtvis blef M. efter sin död vördad som helgon och har i denna egenskap äfven efter döden fortfarit att göra underverk. Han blef det frankiska rikets och sedermera Frankrikes högt vördade skyddspatron, och den öfver hans graf i Tours byggda, konsthistoriskt högintressanta basilikan med sitt kloster blef tidigt en fransk nationalhelgedom. Monografier af Bas (1898), Otten (1906), Regnier (1907), H. van Rhijn (s. å.) m. fl. Se äfven Marignan, "Le culte des saints sous les Mérovingiens" (1899), Bernoulli, "Die heiligen der Merovinger" (1900), och Hauck, "Kirchengeschichte Deutschlands" (I, 4:e uppl. 1904). S. F. H. (Hj. H-t.) Martinak, Eduard, österrikisk filosof, f. 1859, professor i Graz, lärjunge till Meinong, har skrifvit bl. a. Zur psychologie des sprachlebens (1898) och Psychologische untersuchungen zur bedeutungslehre (1901). S-e. Martinalia. Se Martin af Tours. Martin den helige. Se Martin, påfvar 1, och Martin af Tours. Martineau [ma'tinåu]. 1. Harriet M., engelsk skriftställarinna, f. 12 juni 1802 i Norwich, Norfolk, d. 27 juni 1876, tillhörde en unitarisk, från hugenotterna härstammande familj och åtnjöt en lärd uppfostran. Hon hänvisades till studier genom en alltmer tilltagande döfhet och till författarskap genom sin familjs inträffade obestånd. Med största nit arbetande på sin utbildning, offentliggjorde hon först en uppbyggelsebok, därnäst ett antal berättelser och uppsatser, i hvilka hon förfäktade kroppsarbetarnas sak. Sedan denna tid åsyftade hon med sina flesta skrifter filantropiska samhällsreformer, i synnerhet på det ekonomiska området. Grundlighet, stor uppriktighet samt ovanlig förmåga af både klar tankegång och allmänfattlig framställning äro egenskaper, som ställt henne vid George Eliots sida. Till en början företog miss M. det lika nya som svåra värfvet att inskärpa nationalekonomiens grundsanningar medelst populära berättelser, i Illustrations of political economy (9 bd, 1832-34; 2:a uppl. 1859; "Statshushållningen, framställd i exempel", 1834-36). Af samma art voro Illustrations of taxation (1834) och Poor-law and paupers (s. å.). Kort därefter gjorde hon en längre resa i Förenta staterna. En bland frukterna däraf är boken Society in America (1837; "Samhällslifvet i Amerika", 1843-44). Hennes från barndomen svaga hälsa var nu bruten, hon låg till sängs 1839-44, men botades sedan fullständigt. Om hennes själs spänstighet trots sjukdomen vittna de förträffliga romanerna Deerbrook (1839) och The hour and the man (1840; 3:e uppl. 1873; skildrande negerupproret på Haiti), berättelser för barn samt skisserna Life in the sick-room (1844), vekare insatser i hennes eljest nyktert rationalistiska skriftställen. Berättelserna Forest and game tales (3 bd, 1845) rörde sig kring de forna jaktlagarnas förhatliga beskaffenhet. En resa, som miss M. företog till Le-vanten, gaf upphof åt arbetet Eastern life, present and past (3 bd, 1848; ny uppl. 1875), i hvilket hon bebådar sin frisägelse från all positiv religion. I Letters ön the laws of man's nature and develop-ment (1851; bref, som växlats emellan henne och en mr Atkinson) tog hon steget fullt ut till filosofisk ateism. Knappast mindre förtrytelse än denna bok väckte Positive philosophy (1853; 2:a uppl. 1874), en framställning af Gömtes läror. Ett bland miss M:s förnämsta arbeten är History of England during the thirty years' peace 1816-å6 (2 bd, 1849-50; ny uppl., i 4 bd, 1877-78). Vidare märkas Household education (1849; 4:e uppl. 1864), där rationella uppfostringsgrundsatser utvecklas, British India (1851), Letters from Ireland (1852), England and her soldiers (1859; förslag till en arméreform), Health, husbandry and handi-craft (1861), utom resehandböcker, vägledningar i hushållsvärf, artiklar i "Westminster review" och i "Once a week" samt de ypperligt skrifna Bio-graphical sketches (1869; 4:e uppl. 1876), som först voro införda i "Daily news". "Memorials of Harriet M." (s j älf biografi) utgafs 1877, i 3 bd. Se vidare biogr, af fru Fenwick Miller (1884) och uppsats om henne i "Dagny" 1887 af Viktoria Bene-dictsson. 2. James M., den föregåendes broder, engelsk filosof, f. 1805 i Norwich, d. 1900, professor i filosofi och nationalekonomi vid New College i Manchester 1840, vid samma college i London 1853, dess "principal" 1869-84, tänkte först bli ingenjör. Men när hans filosofiska intressen vaknade, fördes han genom sin naturvetenskapliga bildning till den empiriska riktning, som företräddes af Hartley och James Mill, och trädde i vänskapsförbindelse med John