1119 Martinet-Martinez de la Rosa 1120 Stuart Mill. Men snart kände han sig ej till freds med denna riktning, och efter en studieresa till Tyskland 1848-49, där han åhörde Trendelenburg, blef han en af dess främsta motståndare i England. Emot associationspsykologien häfdade han det tänkande och viljande jagets ursprunglighet och emot agnos-ticismen trovärdigheten hos vissa intuitiva uppfattningar, som ligga till grund såväl för vår kunskap om naturen som för vårt moraliska och religiösa medvetande. Dit räknar han framför allt orsaksbegreppet och pliktbegreppet, hvilka båda förutsätta gudsbegreppet. I begreppet orsak ingår nämligen, enligt M., alltid föreställningen om en kraft, som framkallar verkan, och denna föreställnings innehåll kunna vi hämta endast ur egen inre erfarenhet, ur medvetandet om vår egen vilja. Bakom all naturkausalitet antar han därför finnas en personlig vilja, och därmed mynnar för honom naturfilosofien ut i en teistisk metafysik. Till samma resultat för också hans moralfilosofi. Utilitarismen anser han oduglig att förklara pliktmedvetandet. Dettas "böra" är något helt annat än både samhällets kraf på individen och klokhetshänsynen till eget bästa. Pliktmedvetandet innebär, att vi känna oss bundna af något högre, af en lag, som förutsätter en lagstiftare. Denne kan icke vara någon annan än en personlig Gud, -af M. fattad på en gång som transcendent och immanent i förhållande till världen. Som religionsfilosof ansluter sig M. till en unitarisk kristendom, som förnekar all blott yttre auktoritet, men tror på en inre uppenbarelse, starkast hos profeterna, men i någon mån för handen hos hvar och en, som blir delaktig af religiöst lif. Af M:s skrifter, som ega en glänsande framställning, märkas Types of ethical theory (1882; 3:e uppl. 1889), A study of religion (1888; 2:a uppl. 1889), och The seat of authority in religion (1890; 3:e uppl. 1891). Se Wilkinson, "M:s ethik" (1898), J. Drummond och C. B. Upton, "The life and letters of M." (1902), H. Jones, "The philosophy of M." (1905), och J. E. Carpenter, "J. M." (2:a uppl. s. å.). 2. S-e. Martinet [-tina], Achille Louis, fransk koppargravör, f. 1806 i Paris, d. 1877, en grundlig och smidig konstnär, utförde gravyrer efter Rafael, Murillo och efter moderna konstnärer, såsom Gallait, Cogniet m. fl. G-g N. Martinez de Campos y Anton [-ti'neth de kampas i antå'n], A r s e n i o, spansk general och statsman, f. 14 dec. 1834 i Segovia, d. 23 sept. 1900 i byn Zaranz i Guipiizcoa, deltog 1859-60 i kriget mot Marokko och stred som öfverste på Cuba mot de upproriske 1869-72. Återkommen därifrån med generals rang, kämpade han i spetsen för en brigad emot karlisterna. Efter konung Ama-deus' tronafsägelse (1873) häktades han, enär han vägrade erkänna republiken, men försattes 1874 i frihet. Som divisionschef deltog han ånyo i stri- den mot karlisterna samt förvärfvade sig genom tapperhet och duglighet stor popularitet inom armén. 29 dec. s. å. gjorde M. i Sagunto ett "pro-nunciamento" och utropade drottning Isabellas son, prins Alfonso, till spansk konung (Alfons XII). Sedan han lyckats befästa dennes välde, utnämndes han till generalkapten öfver hela armén (1876). Följande år dämpade han genom sina kraftiga åtgärder upproret på Cuba (se d. o., sp. 937), men då regeringen icke gillade hans tillvägagående, trädde han 7 mars 1879 själf i spetsen för ett kabinett, hvari han tillika var krigsminister. Han afgick dock redan 9 dec. s. å., bildade sedan det dynastiskt liberala partiet och var febr. 1881-okt. 1883 krigsminister i ministären Sagasta. Flera gånger var M. senatens president; han stödde efter Alfons XII:s död 1885 kraftigt änkedrottning Maria Kristinas regentskap, var 1887-88 general-kapten i Madrid och sändes 1893 som befälhafvare mot kabylerna i Marokko. Något krig kom ej till utbrott, och 1894 afslöt han som utomordentligt sändebud ett fördrag med sultanen af Marokko. I april 1895 sändes han att bekämpa revolutionen på Cuba, men gynnades icke af lyckan, utan undgick endast med svårighet att bli kringränd. Då han yrkade på, att den spanska regeringen genom energiska reformer och beviljande af lokal själfstyrelse skulle söka komma till uppgörelse med insurgenterna, återkallades han i jan. 1896 och ersattes af general Weyler. Efter fredsslutet med Förenta staterna förmådde den konservative konseljpresidenten den gamle marskalken att än en gång åtaga sig presidiet i senaten, som han innehade vid sin död. M. var först konung Alfons' och sedan dennes änkas förtrognaste politiske rådgifvare, särskildt anlitad i farliga situationer, och gällde som dynastiens fastaste stöd. (V. S-g.) Martinez de la Rosa [-ti'neth -rasa], Francisco, spansk statsman och skald, f. 1789 i Granada, d. 1862, verkade som universitetslärare i Granada till 1808, då han indrogs i politiken. M:s politiska bana erbjuder rik växling, hvarom följande korta data bära vittne. Som frihetsman spelade han en framstående roll vid cortes i Cådiz, vid den frisinnade grundlagens författande, och han blef 1813 juntans preses. Men efter Ferdinand VII:s återkomst blef M. fängslad och fick som statsfånge tillbringa 8 år i Afrika. Efter Riegos resning 1820 återfick han emellertid friheten, blef cortespre-