1121 Martinez Ruiz-Martin från Troppau sident och 1822 konseljpresident, hvarvid han sökte medla mellan partierna, men med den påföljd, att han miste förtroendet från båda hållen. Då enväldet återinfördes, landsförvisades M. och begaf sig till Paris, där han under 8 år sysselsatte sig med litterära arbeten. 1831 fick han återvända till fä-.derneslandet och blef 1834 konseljpresident. I denna egenskap utfärdade han "Estatuto real", en ny författning efter franskt mönster med två kamrar, inskränkt valrätt och ett ringa mått af politisk frihet samt ingick med Frankrike, England och Portugal en s. k. kvadruppelal lians. Men redan 1835 måste M. åter af gå och trädde då i spetsen för "los moderados", det konservativa partiet. Hans ställning blef dock snart ohållbar, och han tog åter sin tillflykt till Paris. 1844 inträdde han som utrikesminister i Narvaez' kabinett och blef 1858 preses i statsrådet. Dessutom beklädde M. ambassadörs-poster, 1842-43 i Rom och 1847-51 i Paris. Vid sin död var han direktör för Spanska akad. M. var en lysande och sympatisk personlighet, som i synnerhet på äldre dagar åtnjöt allmän aktning. Som politisk talare och filosof egde han föga djup, men han var elegant och nobel och åhördes med vördnad. Under hela sitt kringflackande och upprörda lif upphörde M. aldrig att dikta såväl på vers som prosa, utmärkt af en synnerligt elegant form. Han var ingen ande af första rang, men många af hans arbeten ega bestående värde. Som förstlingsarbeten uppges El cementerio de Momo, en samling skämtsamma epitafier, och Lo que puede un empleo, en "juguete cömico". Under ett kortare uppehåll i England 1811 skref han Defensa de Zaragoza, en episk dikt, som förhärligade stadens hjältemodiga kamp. Mest produktiv var M. på dramatikens område med följande arbeten: La viuda de Padilla (frihetshjälten Padillas änka), La nina en casa y la madre en la mdscara (1821), lustspel, Los celos in-fundados ö el marido en la chimenea, La boda y el duelo, El viejo y la nina, La mogigata, det modernt romantiska dramat Aben Humeya (morernas kamp mot Filip II), först skrifvet på franska och uppfördt på Porte-Saint-Martiu-teatern i Paris (1830), La conjuraciön de Venecia, Morayma, Edipo Tirano, .tragedi af enkel storhet i Sofokles' stil, El espanol en Venecia, intrigkomedi, och Amor de padre(1849). Innerlighet och elegans prägla hans lyriska dikter La nina descolorida, El sdtiro, El jilguero, El Iriunfo, El recuerdo de la patria. Romanen Dona Isabel de Solis, en efterbildning af Walter Scott, är mindre betydande. Af M:s öfriga arbeten må nämnas den i Paris 1827 utkomna Arte poética, föranledd af studier af Lessing, Schleglarna och Manzoni och som afsåg att bryta den franska klassicismen, de historisk-filosofiska skrifterna El espiritu del siglo och Bosquejo de la politica de Espana, biografien öfver Herndn Pérez del Pulgar och Libros de niiios, en god barnbok. M:s samlade lyriska arbeten utkommo 1847, hans dramatiska 1861 i 3 bd. Se f. ö. Rivadeneira, "Biblioteca de autores espano-"les", bd 5, 7, 20 o. 21. Ad. H-n. Martinez Ruiz [-ti'neth röVth], pseudonymen .Azorin, spansk författare, f. 1876 i Monövar (Alicante), blef 1897 medarbetare i Madridtidn. "El Pais", som han emellertid snart lämnade för att egna sig åt historieforskning. Frukten däraf blef El alma castellana 1600-1800, en retrospek- Tryckt den 30/7 12 tiv essay öfver gamla Spaniens intellektuella och moraliska lif. Därefter blef romanen hans egentliga område. I La voluntad har han i hufvudperso-nen, Azorin, tecknat sig själf. Därpå följde Antonio Azorin och Las confesiones de un pequefio filosof o, som är berättelsen om hans barndom. Los pueblos är en skildring af lifvet på landsbygden och La ruta de Don Quijote intryck från en resa i La Mancha med anledning af Cervantesjubileet. Vidare må nämnas komedien La fuerza del amor. M. är på en gång skeptiker och mystiker; hans stil är originell, vårdad och kraftig samt präglas af ironisk humor och mycken känslighet. Ad. H-n. Martinez Sierra [-ti'neth siä'rra], G r e g o r i o, spansk författare, f. 1881 i Madrid, slöt sig till den andalusiska diktarskolan, som är en reaktion mot naturalismens öfverdrifter. M. håller sig därför fjärran från sociala och politiska dagsfrågor, behandlar lifsproblem från ren diktarsynpunkt och blir i sin psykologi, trots all skärpa i iakttagandet, aldrig nyktert vetenskaplig. M:s första arbeten, El poema del trabajo (1898), Didlogos fantdsticos (1899), med prolog af Salvador Rueda, och Flores de escarcha (1900), ha hela den svdspanska färgprakten öfver sig; hans senare arbeten äro mera modernt impressionistiska, såsom Almas, ausentes, Horas del sol (1901), Pascua florida (1903), Sol de tärde (1904), La Immilde verdad (1905), La tris-teza del Quijote (1905), Teatro de ensueno (1905), Motivo8 (1906), La feria de Neuilly (1907), El pere-grino ilusionafto (1908), La casa de la primavera (poesisamling, 1908), El agua dormida (1909), där han utvecklar sina estetiska principer, och Todo es uno y lo mismo (1910). M. har dessutom till kastiljanska öfversatt en stor del af katalanen Santiago Rusinols arbeten. Ad. II-n. Martinez Villergas [-ti'neth vi'ljärgas], Juan, spansk skald, f. 1817, d. 1894, var på sin tid äfven en mycket populär sedeskildrare och utgifvare af mycket spridda tidskrifter, såsom "El tio Ca-morra", "Jeremias" och "El moro Muza", där han satiriskt gisslade politiska personligheter. Under en tid var M. äfven professor i matematik i Habana. M. diktade i spansk klassisk anda, företrädesvis behandlande politiska ämnen, såsom i El domine Lucas, Poesias satiricas. La vida en el chaleco, Poesias jocosas y satiricas. Af arbeten på prosa må nämnas Los misterios de Madrid, misce-Idnea de costumbres buenas y malas (3 bd, 1844) och Los politicos en carnisa, historia de muckas historias (3 bd, 1845-47), äfvensom en bok om samtida spanska skalder (1851). Ad. H-n. Martin frän Tro'ppau, äfven känd under namnen Martinus Oppaviensis (efter floden Oppa, vid hvilken Troppau ligger) och Martinus P o l o n u s (d. v. s. den polske, den till do-minikanordens polska ordensprovins hörande), lefde i midten af 1200-talet och blef medeltidens kanske mest läste krönikeskrifvare. Sedan han i Prag ingått i dominikanorden, begaf han sig till Rom och blef där påflig kaplan och poenitentiarius. 1278 utnämndes han till ärkebiskop i Gnesen, men dog i Bologna på uppresan till sitt stift. På uppdrag af Klemens IV (1265-68) skref M. sin krönika Chronicon pontificum et imperatorum, hvilken han själf flera gånger omarbetade och förde fram till 1277. Krönikan, som är skrifven på latin, har ringa 17 b. 36