1123 Martingal-Martinique 1124 historiskt värde, i det den bl. a. underlåter att omnämna de allra viktigaste tilldragelser, men däremot upptager orimliga saker, såsom fabeln om påfvinnan Johanna. M:s arbete gaf emellertid uppslag till åtskilliga icke oviktiga fortsättningar. En kritisk upplaga har L. Weiland lämnat i "Monu-menta Germaniaa historica" (i "Scriptores", d. XXII). ^ MaYtingal (fr. martingale, af Martigues, stad i Provence). 1. Ridk., språngrem 1. hjälptygel vid ridning för att förmå hästen att sänka hufvudet och ge efter i nacken samt att stadga hästens huf-vudställning och hindra honom att kasta upp nacken. Martingalen (fig. 1) består af en rem, hvars nedre del antingen fastspännes i bröstringen på förbygeln eller, då sådan ej användes, fästes i sadel-gjorden; den öfre delen är klufven och har en ring i hvardera ändan. Tyglarna, som trädas genom Fig. l Fig. 2. ringarna, böra vara försedda med läderskifvor (stoppare), för att ringarna ej skola haka sig fast i tyglarnas söljor. Martingalen skall vara så af-passad, att dess ringar komma ungefär i höjd med hästens manke eller så, att vid hästens riktiga huf-vudställning tygeln går i rät linje från ryttarens hand till hästens mun (se fig. 2). I allmänhet bör man så mycket som möjligt undvika att begagna s. k. hjälptyglar, hvilka särskildt i den oerfarne ryttarens hand, eller om de äro för kort spända, kunna orsaka kullridning i hinderströdd terräng. - 2. Spelt., fördubbling af insatsen efter förlust (t. ex. rulett). 1. B. O-m. Martin Garcia [-garthi'a], starkt befäst klippa i mynningen af Uruguay, 3,? km. lång och bred, 65 m. hög. Tillhör Argentina; militärskola. Fyr. J. F. N. Martin Greif, pseudonym. Se G re i f, M., sp. 198. m Martini, Martin, jesuit, kinamissionär, f. 1614 i Trient, d. 1661 i Hang-tschöu-fu, där han verkat sedan 1643. Genom honom vidgades Västerlandets kunskap om Kina högst väsentligt, företrädesvis genom Novus atlas sinensis (17 kartor med text utg. af J. Blaeu 1655) och Sinensis historia decas prima (1658 o. oftare). Jfr Kina, sp. 62. Martini, Simone. Se Martin o. Martini, Olaus, ärkebiskop. Se O l a u s M a r-tini. Martini, Johannes. Se Cygnseus. Martini, Giambattista, kallad P a d r e M., italiensk musiklärd, f. 1706 i Bologna, d. där 1784, erhöll en omsorgsfull musikalisk uppfostran af sin fader samt pater Predieri, kastraten Eiccieri m. fl. Sedan han 1721 inträdt i franciskanorden, blef han 1725 kapellmästare vid franciskankyrkan i Bologna, men fortsatte med musikaliska studier i umgänge med Perti och matematiska sådana för Zanotti. Småningom kom M. i anseende som den förnämsta musikhistoriska och teoretiska auktoriteten uti Italien, och lärjungar strömmade till honom i mängd. Efter hans död kom en mindre del af hans ofantliga bibliotek till hofbiblioteket i Wien, det öfriga till Liceo filarmonico i Bologna. Af hans kompositioner äro tryckta litanior, anti-fonier, sångkanon, orgelsonater och kammarduetter; en del andlig musik stannade i manuskript. Bland hans teoretiska verk äro de förnämsta: Storia della musica (3 bd, 1757-81), behandlande blott antiken, samt Esemplare ossia saggio jondamen-tale pratico di contrappunto (2 bd, 1774-75), en samling af mönsterexempel. Biogr, af Parisini (1887), som äfven utgaf hans brefväxling (1888),. och af Busi (I, 1891). A. L.* Martini, Ferdinand o, italiensk politiker r teaterförfattare, kritiker, f. 1841 i Monsummano,. son till lustspelsförfattaren Yincenzo M. (f. 1803, d. 1862), vann ett namn med lustspelen L'uomo propone e la donna dispone (1862) och 7 nuovi ricchi (1863). M. har skrifvit äfven lyrik, A d una donna (1872). Sedermera har han firat triumfer med dramatiska proverb (utg. i samlad uppl. 1895) och har inom denna art presterat något af det bästa, som den italienska litteraturen eger (Chi sa il giuoco non Vinsegni, 1872; Peggio passo é quello delVuscio m. fl.). Om teatern, särskildt den italienska, har han skrifvit Cenni su! teatro drammatico italiano (1862), Al teatro (1895) m. m. Härjämte har han utgett realistiska noveller under signaturerna F a n t a s i o och Fox, gjort sig erkänd och fruktad som kritiker i "Fanfulla'' samt uppsatt söndagsbladen "II fanfulla della do-menica" och "La gazetta della domenica". Hans artiklar i "Fanfulla" äro sammanförda i Fra un sigaro e Vallro (1877). M. har innehaft åtskilliga lärarbefattningar, var 1892 undervisningsminister och 1898-1907 guvernör i kolonien Eritrea. Han är medlem af parlamentet. (H. N.) Martini-Henry-geväret [-he'nri-], krigsv., ett på-sin tid förträffligt bakladdningsgevär, som antogs till krigsbruk 1871 i England och sedermera i Portugal, Turkiet och Kina. Det användes af turkarna, i kriget 1877-78. Bakladdningsmekanismen (se pl. III till art. Handeldvapen) var enligt Peabodys system konstruerad af schweizaren FriedrichvonMartini(d. 1897), räfflorna af skotten Alexander Henry (d. 1894). Kalibern var 11,43 mm., loppets längd 68 kaliber och räffelstigningen 49 kaliber. Patronen vägde 48,s gr., kulan 31,i gr. och krutladdningen 17,? proc. af kulvikten. Gevärets vikt med sabelsågbajonett var 4,60 kg. och kulans utgångshastighet 416 m. Trappsiktet var graderadt till 1,200 yards (1,100 m.), och kulbanan var bestrykande för infanteri ända till 346 m. H. w. W.» Martini lo Spagnolo. Se Martin y S o l e r. Martinique [-ni'k], ö bland Små Antillerna, näst Guadeloupe fransmännens viktigaste besittning i Västindien, ligger mellan 14° 24'--14° 53' n. br., 40 km. s. om Dominica och 35 km. n. om