1137 Marulk-Marutse-Ma(m)bunda 11SS gelistarium in septem partitam libros, Regum D al-matta et Croatice gesta (öfv. af Dukljanins kroatiska krönika) och De institutione bene beateque vivendi, (10 uppl. 1511-1609; öfv. på 4 språk). Genom sina religiösa och didaktiska poem blef M. en af grundläggarna af det nyare kroatiska litteraturspråket. Främst märkes hans omdiktning af Judits bibliska historia, Istorija svete udovice Judit u versih hn-ackih slozena och Istorija od Susane. Hans samlade verk utgåfvos af Kukuljevié i band I af "Stari pisci hrvatski". A-d J. Marulk, H a f s u l k, Lophius piscatorius L., zool., en fiskart, tillhörande fam. Pediculati bland de taggfeniga fiskarna. Marulken har alltsedan forntiden tilldragit sig uppmärksamhet på grund af sitt afskräckande fula utseende och sin betydliga storlek. Hufvudet är mycket stort och bredt, upptagande 2/s af hela kroppens storlek och försedt med ett oerhördt gap. De på ett egendomligt sätt transformerade bröstfenorna tjäna som ett slags fötter, med hvilka fisken förflyttar sig på bottnen. Hufvudet är försedt med tre långa bihang, eg. fria strålar af l:a ryggfenan. Den första och längsta af dessa strålar har ett tvådeladt bihang och tjänar antagligen till att, då fisken ligger bland tången eller nedgräfd i sanden, genom sina rörelser locka fisk till den lurande marulken. Detta förhållande var kändt redan i forntiden, då fisken erhöll namnet råna piscatrix ("fiskande grodan"). Af engelsmännen kallas den fishing frog 1. the angler ("fiskaren"). Åtskilliga författare uttala visserligen tvifvel om riktigheten af dessa gamla iakttagelser; men fiskens hela organisation, med dess mångfaldiga flikar och utväxter, som likna alger, synes jämte hans mörka och föga i ögonen fallande färgteckning bestyrka, att den för ett sådant lefnadssätt. Den når en längd af inemot 2 m., men så stora exemplar äro mera sällsynta och föras ej gärna i land, emedan fiskarna tro, att fångsten af denna fisk medför olycka. Den kastas därför vanligen tillbaka, då den tillfälligtvis fångas. Köttet skall vara ätbart, men användes icke hos oss. Lektiden är ej noga känd. Rommen uppges skola flyta på vattenytan. Marulken förekommer tämligen allmänt, ehuru alltid spridd, vid alla Europas kuster (utom i Östersjön) samt ända ned till Goda Hoppsudden. Norrut förekommer den till Nordkap. Vid Nord-Amerikas västkust finnes den äfvenledes. B- L-* Marum, socken i Skaraborgs län, Skånings härad. 1,811 har. 381 inv. (1911). Annex till Vinköl, Skara stift, Domprosteriet. Marum, Martinus van, nederländsk fysiker, f. 1750, d. 1837, var till en början läkare i^Haar- lem, men egnade sig snart uteslutande åt naturvetenskapliga studier, särskildt undersökningar på elektricitetslärans område, samt blef en ledande man inom Haarlems naturvetenskapliga institutioner. Bl. a. lät han för det under hans ledning stående teylerska museets räkning konstruera en berömd elektricitetsmaskin, hvilken länge var den starkaste, som fanns. (S. A-s.) Märus, latinsk namnform för March (se d. o.). Marut, M a r u t e r, ind. myt., en klass af gudomliga väsen, som är särskildt framträdande i Éigveda. De gälla som söner af Rudra - de kallas därför också r u d r a'e r - och höra till stormens och ovädrets andar. Särskildt framstå de som åskguden Indras följeslagare och skildras i de mest strålande färger, hämtade från luftkretsens och den upproriska naturens rika färgspel. De fara i gyllene blixtrande vagnar med gyllene hjul, dragna af röda eller brokiga antiloper eller hästar, som förliknas med antiloper. Synas de sålunda närmast som oväders- eller åskgudar, så äro de nog urspr, de aflidnes andar, som husera i stormen och fara fram genom rymden; de kunna jämföras med Odens följe, den vilda jakten. Deras ursprungliga karaktär synes genomskinligare i senare - från relativt annan kultkrets härstammande - skrifter, ity att M. där identifieras med vindarna. Ordet marut användes där också appellativiskt i betydelse "vind". En rik mytkrets har äfven där uppstått omkring dem. Indra härskar öfver dem som deras konung. Maruterna äro väicya (3;e) kast bland gudarna, och deras värld gäller som fromma väi$ya's uppehållsort efter döden. Jfr bl. a. Oldenberg, "Religion des Veda" (1894), Hillebrandt, "Vedische mytho-logie" (3 dlr, 1896-1902), och v. Schroeder, "Mysterium und Mimus im Rigveda" (1907). K. F. J. Marutse-Ma(m)bunda, rike i Syd-Afrika, sammanfaller nästan med det förra North-Western Rhodesia och begränsas af Tyska Sydväst-Afrika, Angola, Belgiska Kongo och Kafuefloden. Det tillhör helt och hållet Sambesis flodområde och ligger till större delen n. om denna flod. Omkr. 344,000 kvkm. med omkr. 350,000 inv., som alla tillhöra bantunegrerna och äro delade i flera stammar. De två mäktigaste ha gett namn åt landet: marutse (marotse l. barotse, "slättens folk") och mambunda. De andra stammarna betala tribut i elfenben, och undersåtarna erlägga skatt i frukter, boskap, kött etc. De egentliga barotse äro få till antalet, men i intellektuellt och fysiskt hänseende öfverlägsna flertalet negerstammar. Ett prof på deras industri meddelas i pl. 2 till Afrikanska kulturföremål, fig. 3. De bilda en oligarki af höfdingar, under hvilka underordnade i flera grader lyda, ett slags motstycke till medeltidens länsväsen. Slafveri upphäfdes åtminstone till namnet 1896. Den förnämste höfdingen (f. n. Lewanika l. Luanika) delar makten med en drottning (mokwai), hans äldsta syster. Protestantismen har genom Fr. Coillard sedan 1884 gjort åtskilliga framsteg och bl. a. vunnit Letia, Lewanikas äldste son och arftagare. Det härskande språket är sekololo, en dialekt af basutonegrernas språk sesuto. Konungens nuv. residens är Lialui vid Sambesi, drottningens Nalolo, två höfdingar af blodet residera i Sesheke. Sedan 1891 ligger M. inom brittiska intressesfären genom British South Africa