company (se d. o. och Rhodesia). Litt.: Livingstone, "En missionärs resor" etc. (1859--60), Serpa Pinto, "Tvärs genom Afrika" (1881), och Coillard, "On the threshold of Central Africa" (1897). J. F. N. Marvad, en af Tegnér i Fritiofs saga från E. J. Björner upptagen form i st. f. m a r v a 11 e n. Marwär, stat och stad i Indien. Se J o d h p u r. Marvatten, sjö?;. Ett fartyg, som är fylldt med vatten, utan att sjunka, säges gå (segla) eller ligga i marvatten. ' L. II.* Marvel [mä'vl], I k, pseudonym för amerikanske författaren Donald Mitchell. Marvell [mä'vl], Andrew, engelsk satiriker, f. 1621, d. 1678, gjorde studier i Cambridge, bereste kontinenten 1642-46, var sedermera informator i Fairfax' och Cromwells familjer och blef 1657, på sin vän Miltons förord, biträdande statssekreterare. 1658-78 representerade M. staden Hull i parlamentet. 1663-65 besökte han som ambassadsekreterare Danmark, Sverige och Ryssland. De politiska referat, som han hvarje postdag tillsände sina kommittén-ter, bilda en viktig källa till denna tids historia. Med aldrig sviktande rättrådighet tillbakavisade han under restaurationen hofvets försök att vinna honom. Orädd angrep han i satirer på vers och prosa de styrandes envåldssyften och påfviska sinnelag, den allmänt rådande besticklig-heten och den religiösa ofördragsamheten. Äfven skaldestycken af ett mera mildt skaplynne tillförsäkra honom en aktad plats i dåtidens litteratur. M:s "Life and works" ha utgifvits flera gånger, bäst i 4 bd 1872-74 af Grosart, ett urval af Aitken 1892, af Wright 1904. Se A. Birrell, "A. M." (1905, i serien "Englishmen of letters"). Marviol, bot. Se C a k i l e. Marwitzerskans, fyrhörnig bastionsskans vid Gartz i Vorpommern, intogs af svenskarna 26 dec. 1630 och fanns ännu 1647, men tyckes sedan fått iörfalla. L. W:son M. Marx, Adolf Bernhard, tysk musikteoretiker, f. 1795 i Halle (af judisk börd), d. 1866 i Berlin, studerade juridik och var en tid domstols-referendarie, men idkade äfven musikstudier för Turk, senare i Berlin för Zelter, egnade sig ode-ladt åt musiken och utgaf 1824-30 "Berliner all-gemeine musikalische zeitung". 1827 promoverades han till filos, doktor. Han höll därefter föreläsningar i musik vid universitetet i Berlin samt blef 1830 professor och 1832 universitetsmusikdirektor. 1850 öppnade han jämte Kullak och Stern det Sternska konservatoriet i Berlin, men drog sig tillbaka 1856. M:s koralbok och sångskolor ha icke visat sig lifskraftiga, ej heller hans torra kompositioner: operor, oratorier, sånger, instrumentalmusik. Af beståndande värde äro däremot hans skrifter, bland hvilka må nämnas Die lehre ron der musikalischen komposition (4 bd, 1837-47; flera uppl.), Allgemeine musiklehre (1839; 10:e uppl. 1884), Die musik des 19. jahrhunderts (1855), Ludwig van Beethovens leben und schaffen (1859; 6:e uppl., bearb, af G. Behncke, 1911), Gluck und die oper (2 bd, 1863) och Erinnerungen aus meinem leben (2 bd, 1865). Inom harmoniläran fortbildade M. de uppslag Logier gett. För uppskattningarna af de äldre klassikerna Bach, Handel och Gluck ifrade han med värme, och han var den, som först förklarade och framhöll skönheterna i Beethovens senaste verk, som voro före sin tid. A. L. (E. F--t.) Marx, Heinrich Karl, socialistisk agitator och författare, f. 5 maj 1818 i Trier, d. 14 mars 1883 i London, son till protestantiska föräldrar af judisk börd, studerade i Bonn och Berlin, i början juridik, men sedermera företrädesvis filosofi. Han blef en ifrig lärjunge af Hegel och ämnade just söka filosofisk docentur i Bonn, när hans dåv. intime vän B. Bauer blef afsatt från sin akademiska lärarbefattning, hvilken händelse bestämde M. att lämna akademien (1842). Kort därefter vardt han hufvudredaktör för ”Rheinische zeitung” i Köln och gifte sig 1843. Hans tidning blef snart på grund af revolutionära tendenser indragen, och M. flyttade då till Paris, där han 1844 utgaf (tills. med A. Ruge) ”Deutsch-französische jahrbücher”. Men redan 1845 förvisad från Paris (af Guizot), begaf han sig till Bruxelles, där han författade, utom smärre arbeten, Misère de la philosophie (1847), en blodig kritik af Proudhons ”Philosophie de la misère”, samt (tills. med Fr. Engels) en utförlig, men hittills outgifven kritik af den nyaste tyska filosofien, hvari han lösgjort sig från Hegels skola. Likaledes i förening med Engels bildade han Tyska arbetarbildningsföreningen och inträdde i Kommunistförbundet (med centralstyrelse i London) samt utfärdade det sedan i otaliga upplagor på de flesta kulturspråk utgifna Manifest der kommunistischen partei (l847; sv. öfv. 1903 och 1909) med de bekanta slutorden: ”Alla världens proletärer, förenen eder!” Efter utbrottet af de revolutionära rörelserna i Tyskland 1848 begaf M. sig, utvisad från Bruxelles, till Köln och uppsatte ”Neue rheinische zeitung”, som efter ett års tillvaro blef indragen, hvarefter M. utvisades från Preussen. Han reste då till Paris, men förvisades inom kort äfven därifrån och flyttade så till London, där han sedan förblef bosatt ända till sin död. Under sin vistelse där utvecklade M. liflig verksamhet dels som skriftställare, dels som socialistisk agitator och partiledare. Kommunistförbundet upplöstes 1852, men 1864 bildades i London Internationella arbetarförbundet (den s. k. Internationalen, se d. o.), hvars egentliga styresman M. var under flera år, oaktadt han nöjde sig med titeln af förbundets ”sekreterare för Tyskland”. Sitt lefvebröd fick M. hufvudsakligen genom publicistisk verksamhet, i synnerhet i amerikanska tidningar (t. ex. ”New York tribunev) och