1157 Mask 1158 att för vissa ändamål ikläda sig ansiktsmask har bevisligen varit gängse hos olika folkslag öfver hela jorden. Genom den etnologiska forskningen har det uppdagats, att detta bruk öfverallt haft sitt ursprung i religiösa föreställningar. Under kulturens barndomsskeden har den tron varit rådande, att man genom masker af förskräckande utseende kan skydda sig mot och bortskrämma de osynliga fiender, från hvilka naturfolken pläga härleda sådana lifvets vedervärdigheter som sjukdom, ofärd, missväxt, förhäxning, död. Med masker, som täckte hufvudet (jfr vidstående fig. l-4 samt pl. Asiatiska kulturföremål II, fig. 9, singalesisk mask), gick man att vid religiösa sammankomster, under kultdanser o. s. v. bekämpa onda demoner och elementarandar. Medusahufvu-det, som gudinnan Athena enligt myten bar på sin sköld och hvars anblick ingen fiende uthärdade, är sannolikt endast en dylik, fasaväckande mask. Med hiskliga masker tågade kineserna i procession på årets sista dag för att jaga bort koppornas djäfvul, som troddes då söka ut offer för instundande året. Denna afskräckningskult, som återfunnits äfven hos vilda stammar i Afrika, Amerika och Australien, fortlefver ännu flerstädes. Hos många folk, t. ex. de aleutiska öarnas befolkning, fingo de döde alltid ansiktsmasker med sig i grafven, på det att de icke under vägen till andra världen skulle skadas af mötande demoner. Till samma föreställningskrets höra måhända ock de guldmasker, som påträffats i grafvar i Ku- Fig. 6. Forngrekisk begrafningsmask af guldbleck, från Mykenai. jundschik, Kertj och Mykenai (fig. 5), konstgjorda mumiehufvud i Peru (se färgpl. Asiatiska kulturföremål, fig. 4) samt masker af koppar eller trä, från Mexico, och af polykrom lera, från Kartago (se d. o., fig. 6). I Tibet brukas maskering vid vissa kulthandlingar (se L a m a i s m, fig. 1). Djurmasker spela en stor roll hos naturfolk, i synnerhet hos vildarna i Amerika och Australien vid deras religiösa eller enbart mimiska danser (jfr Dans, fig. l, indianska buffeldansen). Vid valet af djurmasker har föreställningen om vissa djurs gudomlighet och hemlighetsfulla makt ofta varit bestämmande. Dessa urgamla bruk synas hos antiken vid renare religionsformers införande ha kvarlefvat i de s. k. mysterierna; därpå häntyda åtminstone de tjur- och bockmasker samt panterfällar, som voro i bruk vid Dionysosmysterierna. För att ange eller förmedla vissa gudomligheters delaktighet i de religiösa festerna representerades ock stundom dessa gudomligheter af maskerade och förklädda personer. Från vinskördefesterna hos grekerna (se D i o n y s i e r) upptogos maskerna omedelbart i dramat, hvilket utvecklade sig ur dessa fester. De antika teatermaskerna (grek. pro-sopei'on, lat. p er sona, af personäre, skälla igenom) gjordes först af bark, sedan af tygfodradt läder, slutligen af trä eller t. o. m. elfenben. De omslöto hela hufvudet (enligt Aischylos' anordning) och hade förutom ansikte äfven hår peruk, ögonen voro utformade (med endast pupillen lämnad tom), munnen var gapande och försedd med ett trattformigt metallmunstycke till ljudets förstärkande - en nödvändig sak i antikens väldiga, öppna teatrar. Äfven masker med sluten mun, för stumma rollers innehafvare, förekommo. Olika masker, typiska och välkända för åskådarna, funnos i mängd för olika åldrar, kön och stånd. Man skilde mellan tragiska masker (för sorgespelet), af imposant eller smärtfullt utseende (se fig. l i art. Fysionomik samt fig. i art. K o t u r n), och komiska (se fig. 2 i art. Fysionomik), för lustspelet, hvilkas groteska drag nådde sin ytterlighet i satyrmas-kerna. Därtill kommo s. k. orkestriska (för dansare afsedda) masker med regelbundna drag. Den tragiska och den komiska masken blefvo sinnebilder för skådespelets två hufvudarter samt attribut åt Melpomene och Thalia. Hos romarna nyttjades teatermasker först vid uppförandet af atellaner (se d. o.) och fingo genom den berömde Roscius (l:a årh. f. Kr.) burskap i det högre dramat. I Japan kommo groteska teatermasker tidigt i bruk (se två fig. å pl. IV till art. Japan). - Medeltidsdramat framgick ur de i kyrkorna uppförda påskspelen, och då kvinnorollerna i bådadera utfördes af män, bi-behöllos maskerna. Från medeltidens karnevalsupptåg öfverflyttades masker till folklustspelet (se Gommedia d e 11 'a r t e) och till maskspel (se d. o.). Bruket af masker i privatlifvet spred sig från Italien (Venezia) till länderna på andra sidan Alperna. Redan under medeltiden buro förnäma damer masker för att skydda sin hy. Detta bruk öfvergafs, när under 1700-talet sminket blef modernt. Om begagnandet af masker i kriminellt syfte (vid öfverfall å och utplundring af järnvägståg, postdiligenser, villor o. s. v.) har särskildt den nyaste tidens brottmålsstatistik mycket att meddela. 2. Befästningsk, a) Sådana terrängföremål (träd, buskar, växande gröda, hägnader, alléer o. d.), som vid skjutfältets friläggande få kvarstå för att mot fientlig insyn dölja reservers uppställningsplatser och anmarschvägar, förbindelsevägar mellan skyttevärn och bakomvarande skyddsvärn, anmarschvägar för artilleri, pågående belägringsarbeten m. m. Där lämpliga terrängföremål ej finnas, kunna erforderliga masker anordnas med konst af trädgrenar, sädesskylar, jordvallar, risskärmar e. d. Mask kallas äfven den för en embrasyrs blind-ning kvarlämnade eller af torfvor o. d. anordnade jordskärmen. Jfr Blinda, Blindverk och M ask e ri n g. - b) På högkant ställda vågräta bräder, sträfvade mot närmast bakom varande karm, hvilka begagnas vid mingångars utförande i våt eller rinnande jord. Dessa bräder hindra den framför varande jorden att rasa ned i gången. -