1161 Maskerad-Maskin 1162 undre läpp är så starkt uppsvälld, att kronans svalg alldeles tillslutes och ståndare och stift helt inneslutas. En dylik krona finnes hos Scrophulariacece, t. ex. hos Antirrhinum och Linaria, hvarför denna familj äfven fått namnet Per-sonatoB (af lat. persöna, mask). W. L-m. Maskerad (it. mascheräta, af mafschera, mask, se d. o.), bal, till hvilken deltagarna infinna sig maskerade och utklädda; samling af maskerade personer. Under medeltiden voro "åsnefesten" och andra upptåg af blandad religiös och uppsluppet världslig art ett slags maskerader. Men det var framför allt. vid de italienska karnevalerna, som maskeradnöjena utbildades. Jfr Karneval. Maskering, befästningsk., utföres dels för att för fienden försvåra upptäckandet af utförda förstärkningsarbeten och inskjutningen mot sådana, dels för att för fientlig insyn dölja eljest blottade uppställningsplatser, anmarschväger m. m. För maskerings underlättande böra vid förstärkningsarbetenas utförande å deras framsidor inga ytor tillklappas och inga skarpa kanter bildas, hvarjämte man söker ge anläggningen sådan form och färg, att den så litet som möjligt skiljer sig från omgifvande mark. Mot fienden vända ytor täckas därför på ängsmark med torf och gräs, i bevuxen mark med buskar, ris och grenar, på snöfält med snö, o. s. v. Ibland, t. ex. vid besättandet af en kal höjdkam, kan det vara lämpligt att bakom anläggningen uppsätta träd, buskar o. d. för att befästningens konturer ej så tydligt skola synas af fienden. En maskering är lyckad, om befästningen ej utan svårighet kan upptäckas på ett par hundra meters afstånd; och en fältbefästnings värde är i hög grad beroende på, om dess maskering är väl och omsorgsfullt utförd. Jfr Mask 2. L. W:sori M. Maskfrö, Flos Cince Sv. farm., farm., kallades förr Semina Cince till följd af en förvrängning af drogens italienska narnn, Semenzi'na ("litet frö"), och "Gina" uttyddes som "Kina", hvaraf uppstod det antagandet, att maskfrö erhölls från Kina. Slutligen blef Cina förvandladt till ett nomen proprium för maskfrö i allmänhet, och man kallade de äkta maskfröna Cina leoanlica till skillnad från andra slag, såsom C. rossica och C. berberica o. s. v. Drogen i fråga utgöres numera alltid (eller åtminstone i de allra flesta fall) af de små, ännu outslagna blomkorgarna af Artemisia Cina Berg, en afart af A. maritima, som ymnigt växer på stäpperna i södra Turkestan, hvarifrån drogen f. n. er-hålles. Vacker äkta drog, handelns Cina levantica, består af hela, omkr. 3 mm. långa, outslagna blomkorgar, som äro för blotta ögat hårlösa, gulgröna och afsmalna mot basen och spetsen. Blomkorgarnas 3-5 små blommor äro alldeles omslutna af holkfjällen, hvilkas antal icke öfverstiger 20. De äro tätt tegellagda, tydligt kölade, i kanten hinnaktiga och färglösa samt på ryggen försedda med glesa, tilltryckta, mjuka hår samt med oskaftade gula körtlar, innehållande flyktig olja, som ger drogen dess fina aromatiska lukt samt dess kylande, kryddartade smak, som därjämte är bitter. God vara skiljes genom sin glatthet och färg lätt från andra slag af "maskfrö", hvilka äro håriga och därigenom sammanhänga i små klumpar samt således icke äro hvad man kallar "gryniga", såsom den rätta drogen. Sådana icke officinella slag äro Cina ber- berica, af den nordafrikanska Artemisia ramosa Sm., hvars blomkorgar äro helt små, rundade och gråhåriga, samt den förr i handeln förekommande Cina rossica (af de i södra Ryssland växande A. Lercheana och A. pauciftora), som är snarlik den äkta drogen, men hårig. Bland beståndsdelarna äro santoninet (se d. o.) och den flyktiga oljan (se Maskörtolja) de viktigaste. Maskfrön äro ett sedan medeltiden (genom korstågen) kändt medel mot inälfsmaskar. Från denna tid härledes ett annat gammalt namn på drogen: Semen contra, "frö mot", nämligen maskar. För att drifva bort spol-mask, Ascaris lumbricoides, användes numera sällan maskfrö eller det därpå beredda preparatet Confectio cince, "sockradt maskfrö" 1. "maskfrö-pullor", utan i regel santoninkakor (se M a s k-medel och Sa n to ni n). O. T. S. (C. G. S.) Maskfröolja, kem. farm. Se Maskörtolja. Maskfördrifvande medel. Se Maskmedel och Masksjukdom. Maskhackare, Buphaga, zool. Se B u p h a g a. Maskin (lat. machina). 1. I vidsträcktaste betydelse en mekanisk anordning, bestående af, utom stativ eller underrede, en eller flera rörliga delar med trefaldigt ändamål, nämligen 1. att upptaga ett mekaniskt arbete från en motor (en energiafgifvande kropp), 2. att förflytta och ombilda det upptagna arbetet och 3. att afge detsamma till det föremål, som skall bearbetas. Den arbetsombildning, om hvilken här är fråga, består i ändring af förhållandet mellan arbetets två faktorer, kraft och väg, utan att arbetets storlek därigenom undergår vare sig förökning eller förminskning -- hvad man vinner i kraft, det förloras i väg och tvärtom. Maskinens hufvuddelar äro tre, nämligen 1. receptorn, den del, som upptar arbetet, 2. verktyget, den del, som afger detsamma, och 3. transmissionen, ledningen för arbetets öfverförande från receptorn till verktyget. Ordet verktyg är här taget i en mera speciell betydelse än den vanliga. Påpekas må, att flertalet af handverktygen och redskapen också är maskiner, i det att deras uppgift är den nyssnämnda trefaldiga, men skillnaden ligger däri, att stativ saknas och att de arbetsbelopp, som vid dem omsättas, äro relativt obetydliga. Vid vissa handverktyg förekommer emellertid icke någon arbetsomsättning, t. ex. i sådana fall, då verktyget tjänar endast att gripa och fasthålla ett föremål, som icke lämpligen kan fattas med händerna. Man brukar vanligen indela maskinerna i tre hufvudklasser, nämligen kraftmaskiner, mellanmaskiner och verktygs- eller arbetsmaskiner. Kraftmaskinerna, som utgöras af receptorerna och till dem närmast hörande delar, upptaga omedelbart det mekaniska arbete, som afges af de motoriska ämnena. Vattenhjulen och turbinerna äro sålunda kraftmaskiner för uppfångande af det mekaniska arbetet vid vattenmassors fall. Ångmaskinen är en kraftmaskin, där arbetet utöfvas af ångans tryck mot kolfven. Ångturbinen är ock en sådan maskin, men den nyttiggör hufvudsakligen ångans kinetiska energi, dess rörelseenergi l. s. k. lefvande kraft. Likaså äro varmlufts-, gas- och explosionsmaskinerna samt vindhjulen kraftmaskiner, äfvensom tramphjul, hästvandringar och andra maskiner för upptagande af människors och djurs muskelkraft. Brukligt är f. ö. att benämna kraftmaskinerna motorer,