1171 Maskrosrot-Masksjukdom 1172 som framkomma från början af april till slutet af okt. eller under ännu längre tid, om temperaturen tillåter - öppna sig under högsommaren, i fall vädret är torrt, kl. omitr. 6 på morgonen och sluta sig mellan kl. 5 och 6 e. m. Under sensommaren äro de öppna blott mellan kl. 9 f. m. och 2 e. m. I regnväder förbli de slutna. När blommorna genom besök af bin och mindre humlor blifvit befruktade, hvilket vanligen sker inom ett par dagar, böjes blomkorgskaftet bågformigt ned, hvarvid den slutna blomsamlingen böjes upprätt från marken, och sedan frukterna efter ytterligare några få dagar mognat, lyftes fruktsamlingen åter i höjden på de då ånyo upprätta skaften, så att frukterna må kunna gripas af vinden och kringspridas. - Maskrosen var sannolikt redan i forntiden använd som läkemedel; med säkerhet begagnades den af araberna och européerna under medeltiden. Dess läkedomskraft ligger i den ymniga, hvita mjölksaft, som genomdrager växtens alla delar och innehåller bitterämnet laraxacin. Om våren är mjölksaften ymnigare och saltrikare samt innehåller mindre af bitterämnet. Man använder då den färska örten till s. k. grönsaftkur (se d. o.) och som en välsmakande sallat, som särskildt i Syd-Europa är af stor betydelse. Maskrosen cdlas äfven i flera former som sallatväxt. Rcten användes som kaffesurrogat (l ö ve ta n d). Den cfficinella torkade roten, radix Taraxaci, maskrosrot, skall insamlas på hösten. Torkad maskrosrot har mörkbrun färg och är längdskrynklig; barken är sönderdelad i från hvarandra lätt skiljbara koncentriska skifvor. Roten innehåller ända till 24 proc. inulin, dessutom taraxacin m. m. Den torra roten angrines gärna af insektlarver och är i viss mån hygroskopisk, hvarför den måste väl skyddas och förvaras på torrt ställe. Torr maskrosrot användes till dekokt, som förr ofta begagnades under och efter gulsot samt mot trög afföring. O. T. S. (G. L-m.) Maskrosrot, farm. Se Maskros. Masks [mä'sks], eng., maskspel. Se Balett, sp. 766. Masks^ukdom, M a s k s o t, Helminthi'asis, med., sjukdom, som beror på tillvaron af mask inuti människokroppen. De flesta inälfsmaskar förekomma i tarmkanalen, såsom binnikemaskar, spolma-skar och springmaskar, men maskar träffas äfven i andra organ, t. ex. dislomum i lefvern, biåsmaskar i hjärnan, trikiner i musklerna o. s. v. Det är klart, att hvarje särskildt masksläkte framkallar en särskild form af sjukdom, beroende på maskens natur, stället för dess förekomst m. m. I allmänhet är det dock svårt att uppställa säkra tecken för hvarje särskild form af masksjukdom. Binnikemaskarna, tillhörande afd. Cestodes, bland plattmaskarna, äro de i medicinskt afseende f. n. viktigaste bland de mask parasiter, som inom vårt land framkalla sjukliga rubbningar hos människor. De för patologien viktigaste arterna äro Bothriocephalus latus samt två teniaarter, Tcenia medioca-nellata (saginata) och T. solium (se f. ö. Binnikemask). Af dessa är f. n. den hos oss vanligaste Tcevia mediocanellata och näst denna Bothrio-cepkalus latus, hvilken särskildt utefter den norrländska kusten och dess flodmynningar är mycket spridd. Tonnia solium är däremot relativt sällsynt. Då teniernas s. k. mellanformer (cysticercus) förekomma i köttet af husdjur, som nyttjas som födoämne, T. solium hos svinet (dynt) och T. mediocanellata hos nötkreatur, är deras utbredning hos människan beroende af, huruvida odesinficieradt (okokt) kött af dessa djur förtärts eller ej. Infektionen med Bothriocephalus sker hufvudsakligen genom förtärandet af illa kokt sik och af dennas rom. Möjligen kan dock infektion ske medelst andra fiskarter, t. ex. graflax. Sjukdomssymtomen af binnikemaskarnas vegeterande inom tarmkanalen kunna delvis vara likartade för dem alla tre. Ofta nog, särskildt gäller detta teniaarterna, framkallas inga sjukdomssymtom hos maskens värd eller äro dessa (digestionsrubbningar) så obetydliga, att de icke ådraga sig någon uppmärksamhet. Stundom åter kunna de stegras till besvärande symtom från digestionskanalen, såsom kolik och kräkningar, samt till en del nervösa fenomen: omotiverad klåda, kramp m. m. Bothriocephalus kan åstadkomma mycket svår anemi, som till sina symtom kan vara fullkomligt lik den primära essentiella perniciösa anemien (se Blodbrist). Denna synes förekomma speciellt i vissa trakter, t. ex. i Finland. Denna sjukdom har där varit föremål för noggrant studium af Runeberg och hans skola, Schauman och Tall-qvist. Orsaken synes ligga däri, att masken af-söndrar ett hemolytiskt (blodkroppsupplösande) gift. Binnikemaskarna upptäckas vanligen genom afgången af s. k. proglottider med afföringarna. Detta synes lättare ske vid vissa årstider samt efter förtärande af vissa födoämnen, t. ex. frukter, jordgubbar, melon, gurkor, lök och andra kryddor samt sill. Däremot afgå de icke alltid vid diarréer eller vid interkurrenta febersjukdomar. Mikroskopiskt kunna de städse diagnosticeras genom uppvisandet af deras ägg i afföringarna. Af öfriga bandmaskar äro flera tillfälligtvis funna hos människan. Twnia echinococcus kan ha mellanstadiet af sin utveckling hos människan, de s. k. echinococcusblå-sorna, som särskildt i lefver, pankreas och lungor kunna förorsaka svåra symtom (so E c h i n o c o c-c u s och Hydatidsjukdom). - Äfven s p o 1-maskarna, som förekomma oftare hos barn än hos fullvuxna, kunna förefinnas utan några egentliga yttre symtom, ehuru de oftast framkalla ett eller annat af ofvannämnda tecken, stundom äfven klåda i näsan och blåa ringar kring ögonen. Någon gång tillstöta svårare komplikationer genom maskens vandringar och inkilningar, t. ex. i gallgången, i lefvern, processus vermiformis (blindtarmen) o. d. - De minsta s. k. springmaskarna, anger (oxyuris), vandra ned i ändtarmen och ut genom sfinktern (slutmuskeln) och förorsaka då klåda i stolgången. De kunna äfven krypa in i de kvinnliga genitalia samt där förorsaka retning och flyt-ning. I allmänhet har man förr haft benägenhet att skylla alla möjliga krämpor, i synnerhet hos barn, på mask, i synnerhet i fråga om epilepsien, för hvilken sjukdom man i otid användt maskkurer. - De sjukdomsfenomen, som framkallas af trikiner och öfriga inälfsmaskar, beskrifvas under de särskilda maskarnas namn. En farlig maskparasit är den i Italien, Frankrike, Ungern, flerstädes i Tyskland samt i norra Afrika, Egypten etc. förekommande Anchylosto-mum duodenale. Denna hör i likhet med spol- och