1173 Masksot-Maskörtolja 1174 springmaskarna till nematoderna. Inficieras människan med äggen af denna mask, hvilket lätt kan ske medelst kloakvatten o. d., utvecklas på några veckor fullmogna maskar i tolffinger- och tunntarmen. Särskildt synas tegelarbetare och bergverks-arbetare vara utsatta. Denna parasit, som aldrig själf af går med exkrementerna (digereras), men väl aflämnar otaliga massor ägg, åstadkommer inom kort förutom diverse digestionsrubbningar en mycket svår och höggradig anemi, som genom komplikationer medelst andra sjukdomar under patienternas nedsatta tillstånd t. o. m. kan medföra döden. Den har befunnits vara orsaken till den s. k. egyptiska kiorosen. Behandlingen af masksjukdomar bör i första rummet gå ut på att förekomma invandringen i kroppen af deras ägg och har redan ofvan antydts. För att fördrifva masken ha under tidernas lopp användts flera olika slags s. k. m a s k k u r e r. Mot bandmaskarna och äfven mot Anchylostomum ha de bästa medlen befunnits vara extrakten på vissa ormbunkars rötter, i synnerhet af Polysticum filix mas och Aspidium snimilosum. Dess extrakt öres i gelatin-kapslar helst på fastande mage och efter föregående utrensning af tarmkanalen med laxativ (ricinolja) och böra på grund af obehagliga biverkningar (tarmsymtom, synrubbningar) icke användas utan läkarkontroll. Någon timme efter maskmedlet ges ett kraftigt laxermedel, helst äfven då ricinolja, .öfriga s. k. maskmedel (se d. o.), såsom gra-natrctbark, kusso och kamala, h-a osäker verkan. Vid maskens af gång är det af vikt att noggrant efterse, att hufvudet medföljt. Har detta icke observerats i afföringen, ges ingen säkerhet för recidiv. Mot Ascaris användes bäst santonin. Oxyuris kan åtminstone för någon tid förminskas genom ättiklavemang .och som invärtes medel naftalinpreparat. l-U. Masksot. Se Masksjukdom. Maskspel (jfr Mask), en i teaterhistorien vedertagen term, som betecknar en art af lyriskdramatiska festspel, hvilken utvecklades under 1500-talet och nådde sin höjdpunkt under 1600-talet, särskildt vid engelska hofvet. Genrens ursprung kan på forskningens närvarande ståndpunkt knappast sägas vara till fullo utredd. Sannolikt synes emellertid, att den står i förbindelse med den i Italien allt sedan antikens dagar fortlef-vande klassiska lustspelstraditionen. Sådant maskspelet framträder, då det börjar göra sig bemärkt inom den moderna tidens konstutveckling, har det knappast några mera märkliga karakteristika att uppvisa. Det torde ej vara oriktigt, att med den iörste af genrens historieskrifvare, Soergel, beteckna maskspelet i sin ursprungliga form som intet annat än en maskeradbal, omfattad af ett mer eller mindre betydande dramatiskt ramverk. Att uppdraga några bestämda gränser mellan maskspelen och öfriga vid hofven förekommande arter af kostymupptåg och baletter låter sig icke eller åtminstone endast med svårighet göra. I hufvudsak synes emellertid masken ha haft sitt egentliga kännemärke däri, att de i densamma deltagande personerna, efter att ha utfört sin första entré, blandade sig med åskådarna och inbjödo dessa att deltaga i dansen. Emellertid förblef maskspelet icke länge på denna primitiva ståndpunkt. I samband med dramatikens allt rikare utveckling öka- des krafven på inre sammanhang och organisk komposition äfven i fråga om maskspelen. De fragmentariska episoder, som ursprungligen bildat motivet till det hela, ersattes af en genomförd handling, som lät det i genren inneboende dramatiska elementet komma till sin fulla rätt, och den yttre utstyrseln, till en början inskränkt till ett minimum, tillgodogjorde sig småningom alla de tekniska konstgrepp, som stodo 1600-talets teater till buds. Sin högsta utveckling uppnådde maskspelet med Ben Jonson (se denne). Hos honom möter man en i konstnärligt hänseende verkligt fulländad sammansmältning af maskspelets olika beståndsdelar. Dialog, musik, sång och dans förbindas af en sinnrikt använd fabel till en helhet af ofta betagande verkan. Motiven äro vanligen hämtade ur den antika mytologien eller historien, ehuru handlingen i sina detaljer ej sällan utvecklas oberoende af förebilden. I allmänhet är innehållet till sin karaktär allegoriskt, och vanligen förekomma äfven allusioner på den tilldragelse, som gett anledning till själfva festligheten. Vid sidan af Ben Jonson voro äfven flera andra af Englands mera betydande 1600-talsförfattare verksamma på maskdiktningens område. T. o. m. den främste af dem alla, Milton, har tangerat genren i sitt berömda sångspel "Comus" (uppf. 1634). Visserligen företer detta åtskilliga egenskaper, som afvika från de vanliga maskspelen, men öfverensstämmelserna äro trots detta så stora, att man kan inrangera Miltons lyriska mästerverk bland den engelska litteraturens öfriga "masques and revels". I teaterhistoriskt hänseende har maskspelet sin största betydelse däri, att det utgör en föregångare till operan. Såväl genom sin blandning af lyriska och dramatiska element som genom sin med tiden allt mera utvecklade dekorationsprakt beredde det marken för denna konstform, som skulle bli dess arftagare både inom hof kretsarna och hos den stora allmänheten. Med operans utveckling förlorade maskspelet sin popularitet och försvann ganska snart från skådebanorna. Under 1700-talet uppehölls dess tradition endast af de stora balettdivertissementen, hvilka som bekant ej sällan förekomma i vår egen teaterhistoria. Jfr Balett, sp. 766. - Litt.: A. Soergel, "Die englischen maskenspiele" (1882), Brotanek, "Die englischen maskenspiele" (1902), och R. Reyher, "Les masques anglais" (1909). O. W-n. Ma'sku. 1. Härad af Åbo och Björneborgs län, Finland, omfattar 17 kommuner med en areal af omkr. 2,300 kvkm. och 42,500 inv. (1910). - 2. Domsaga under Åbo hofrätt, delad i 4 tingslag. Areal omkr. 1,740 kvkm., 37,400 inv. (1910). - 3. Socken af nämnda härad och domsaga, har en areal af 84 kvkm. och en (finsk) befolkning på 1,610 pers. (1910). Här ligga det gamla hornska herresätet Kånkas (se d. o.) och släkten Carpelans fideikommiss Odensaari. M. utgör ett imperiellt pastorat af 3:e kl., Åbo ärkestift, Virmo pro-steri. 3. A. G. F. Maskulin (lat. mascvnnus, af mas, man), manlig, som är af mankön, som tillhör det manliga könet. Om maskulint genus, maskulinum, se G e-n u s. Maskörtolja 1. Maskfröolja (oleum cince], kem. farm., är den flyktiga, välluktande oljan i m a s k f r ö (se d. o.) från Artemisia Cina Berg.