1179 Masque de fcr-Masrelicz 1180 Masque de f er [mask d9 fä'r], fr. Se Järnmasken. Masr, det arabiska namnet på Egypten och Kairo. Masreliez [maroljé]. 1. Jacques Adrien M., bildhuggare, f. 1717 i Frankrike, d. 28 okt. 1806 i Stockholm, var redan framstående som or-namentist, då han i april 1748 slöt kontrakt med en svenska regeringens agent att i två år vara i konungens af Sverige tjänst och öfvertaga ledningen af all ornering på Stockholms slott. Detta kontrakt, som sedan flera gånger förlängdes, kom att för alltid fästa honom vid Sverige. Bland de arbeten han här utförde namnes först ett par särdeles praktfulla troner till kröningen 1751. Därjämte utförde han eller anordnade mycket af slottsrummens ornamen-tala detaljer, bl. a. predikstolen i Slottskapellet. 1767 slöt han kontrakt om sirandet af Uppsula domkyrkas orgelverk, hvilket arbete fulländades 1768. De flesta af dess delar voro gjutna i papp, oaktadt fleras betydande storlek. Det praktfulla verket raserades 1872. Äfven för Adolf Fredriks begrafning, 1771, utförde han en mängd dekorativa ornament. M. blef 1773 ledamot af Målar- och bildhuggarakademien. 2. Louis Adrien M., den föregåendes son, historiemålare, f. 1747 i Paris, d. 19 mars 1810 i Stockholm, kom redan som späd till Sverige med fadern. Han blef elev vid Målar- och bildhuggarakademiens skola samt vann 1761 och sedan flera gånger dennas silfvermedalj. Man känner ej med bestämdhet, hvem som var hans lärare i målning. Han begynte emellertid ganska snart att på egen hand gripa sig an med tämligen stora uppgifter. Så utförde han, efter Boyes uppgift, provisoriskt en altartafla, De tre vise männens tillkedjan, för Maria kyrka i Stockholm, med hvilket arbete församlingen blef så nöjd, att en tillämnad beställning af en ny tafla ej kom till stånd. Nattvarden, en 1768 af konstnären raderad komposition, lär samtidigt målats som altartafla för Romfartuna kyrka (Västmanland). 1769 erhöll M. ett reseanslag af slotts-byggnadsdeputationen, hvilket sedan fortfor under hela den långa tid han vistades utomlands. Vägen togs öfver Paris, där M. ej synes stannat länge, och gick sedan till Bologna, vid hvars målarakademi han 1771 erhöll båda de högsta prisen och samtidigt valdes till led. 1772 sysselsatte han sig med en altartafla, S. Stejanus' martyrdöd, till hvilken han redan förut (1770) gjort ett etsadt utkast. Målningen uppsattes i en klosterkyrka i Alessan-dria, aftäcktes året därpå och hälsades med stort bifall. Antagligen begaf sig M. snart därefter till Rom (han var där åtminstone från 1775) och egnade sig där åt studiet af antiken, både i dess arkitektur- och skulpturverk. Sannolikt mottog han äfven lärdomar och råd af Sergel. Visst är, att hans uppfattning af konsten och dennas förhållande till antiken står i noggrann öfverensstämmelse med don nämnde konstnärens och att M. å sin sida blef Ehrensvärds estetiske handledare under hans italienska resa. Hans mångsidiga undersökningar i blefvo emellertid till föga båtnad för hans måleri. j Utom en mängd studieteckningar, förvarade i Na-I tionalmuseum och hos enskilda, känner man nästan intet af hans hand från denna tid. Betecknande för hans åsikter äro några yttranden i svaren på Ehrensvärds bref, där han skarpt framhåller den franska smakens underhaltighet och betonar antikens, i synnerhet den grekiskas, stora öfverlägsen-het i alla riktningar på konstens område. Sannolikt var det hans allmänna konstnärliga lärdom och dessa hans åsikter, som föranledde hans återkallande, 1783. Han blef genast led. af Målarakademien och utnämndes i april 1784 af konungen, som då var i Rom, till professor vid denna. Hans verksamhet i hemlandet omfattade dels konstundervisningen, om hvars nydaning i klassisk anda han otvifvelaktigt inlade mycken förtjänst, dels ock rumsdekorering, teckningar till möbler o. d., på hvilket område han blef epokgörande. Konungens paviljong på Haga blef det första fältet för hans verksamhet; han utförde där dekorationen i ett par rum och två salonger. Under inflytande från Ra-faels loggier och de antika lämningar, på hvilka dessa grunda sig, skapade M. där en ytterst behaglig och rik följd af arabesker och friser, i hvilka den lugna färgen, det fantasirika spelet af figurer och föremål samt det väl afvägda utfyllandet af rummet förenat sig till åstadkommande af en frisk och skönhetsmättad dekoration. M:s framgång genom detta verk blef fullständig. Han fick det ena uppdraget efter det andra för Drottningholm, Stockholms slott och prinsessan Sofia Albertinas palats. I synnerhet slottet försåg han på 1780-och 1790-talen med en mängd inredningar och dekorationer, af hvilka dock flertalet nu försvunnit. Några dörrstycken i arfprinsens palats och på Drottningholm äro ännu lämningar af denna konst, som i det hela är och blir uteslutande dekorativ och af sedd för massverkan. En vacker dekoration af M. finns i ett par rum i "Hotell Östergötland" i Stockholm. Att M. i dessa och äfven i de få taflor af hans hand, som härröra från detta senare skede (Priamos begär af Akilles Hektors lik, ofulländad, i Nationalmuseum, samt åtskilliga i enskilda samlingar), egentligen utgår från en plastisk princip och mestadels försummar det pittoreska elementet är af honom själf försvaradt och således en följd af en bestämd teoretisk uppfattning, hvilken åter vis^r öfver på M:s och hela hans konstnärliga onigifnings öfvertygelse om antikens rätt att vara konstens högsta norm. I sitt märkliga inträdestal i Vitt. hist. o. ant. åka d. 1893 (Akadis handl. del IX, 1811) framhåller M. företrädesvis grekernas betydelse för all sann konst, emedan "hos dera fanns i konstnärens gestaltbildning den ädla enkelheten och den lugna storheten under de häftigaste lidolser, samk i konstnärens komposition den sparsamhet i figurernas antal och den återhållsamhet i tecknandet af deras åtbörder, som gör deras framställningssätt till den vackra stylen företrädesvis". F. ö. utvecklar han här sin teori, som i mångt och mycket har beröring med och kommer till samma slutfölj-