1187 Massageter-Massaja 1188 utan goda grunder ha mångenstädes hos oss "kloka gubbar och gummor" på detta område åtnjutit stort anseende. Äfven här pekar traditionen mot öster, ty det är i synnerhet i Finland, som denna läkemetod är aktad sedan urminnes tid, och läkekunniga finskor ha äfven hos oss haft stort rykte för att kunna bota föråldrade ledgångsåkommor. I Frankrike ha äfven sådana rebouteurs i långliga tider spelat en viktig roll, likasom rubbers i England, och flera framstående medicinska auktoriteter ha framhållit betydelsen af detta slags behandling. En stor förtjänst om massagens pånyttfödelse ha Ling och hans skola, och det är från dem, som flera nyare franska läkare och gymnaster fått initiativet till närmare vetenskaplig utredning af massagen som en speciell kurmetod (Dreyfus 1842, 18U; N. Daily 1857; Estradére 1863, m. fl.). c-* Massagen bildar tillsammans med gymnastiken (se Sjukgymnastik) den grupp bland läkekonstens fysikaliska hjälpmedel, som till följd däraf, att de utöfva sitt inflytande genom mekanisk påverkan, kallas mekanoterapi. I motsats till den sjukgymnastiska behandlingen, som verkar genom öfning af de till rörelsesystemet hörande organen, är massagen "en i terapeutiskt syfte utförd bearbetning eller behandling af de mjuka väfnaderna medelst rörligt tryck i form af strykningar, gnid-ningar, nypningar eller knådningar samt stötar och slag'' (Kleen). För utförandet af denna behandling är handen det själfklara, ännu oöfverträffade verktyget. Försök att ersätta den med apparater har endast i ringa grad och i fråga om utförandet af några speciella grepp visat sig praktiskt. Vid utförandet af behandlingen är användandet af något fettartadt ämne eller puder ofta ej behöfligt, men någon gång kan sådant bli nödvändigt för att minska friktionen mellan hand och hud. Massagen måste i allmänhet utföras direkt på huden, men någon gång, såsom vid bukmassagen, är detta ej nödvändigt. Alltefter det anatomiskt skiftande underlaget och efter de olika sjukliga tillstånden hos väfnaderna måste naturligtvis massagehandgreppen varieras för att nå den därmed afsedda effekten. Häraf följer, att kunskap i såväl anatomi som sjukdomslära är en nödvändig fordran för en massa ge gif vare och att man - utan att underskatta handlagets stora betydelse - kan påstå, att behandlingens kvalitet är beroende af det teoretiska vetandets grundlighet, ett af allmänheten ofta förbisedt förhållande. Massagegreppen ha allt sedan Mezgers tid indelats i följande grupper: 1. Effleurage, glidande handgrepp, som utföras öfver större eller mindre hudområden och vanligen i riktning af den mot hjärtat gående blod-och lymfströmmen, afseende att tömma blodkärl och lymfbanor äfvensom att verka lugnande på nerverna. För detta senare ändamål kunna strykningar utföras äfven i centrifugal riktning. 2. Massage å jriction, kretsformiga gnidningar öfver mindre områden, utan att handen förskjutes mot huden, och ofta med utöfvande af ett betydligt tryck. Detta grepp afser att angripa och förinta sjukliga produkter i väfnaderna samt att väcka de normala väfnadselementen till kraftig reaktion. 8. Pétrissage, knådning, valkning, är ett särskildt för den muskulära apparaten anpassadt grepp. Genom knådning motarbetas musklernas förtvining. Härvid skulle enligt den äldre åsikten (Hoffa m. fl.) den förbättrade blodströmningen och den däraf stegrade näringsmöjligheten spela en stor roll. Senare forskare (Rancken) lägga framför allt vikt på den direkta retningen af väfnaden, emedan den framkallar en funktionen gagnande större ret-barhet, bättre ledningsförmåga och en ökad motståndskraft hos cellerna. 4. Tapotement, stötande, skakande och vibrerande handgrepp. De utöfva vid måttlig styrka en retande, upplifvande verkan på väfnadselementen och nerverna, men vid stegring verka de hämmande ända till direkt skada. Massagen öfver hufvud kan i viss mån betraktas som ett våldförande på väfnaderna, väckande till lif organismens egen läkande förmåga, tvingande densamma att anpassa sig efter stegrade kraf och därigenom ökande dess motståndskraft. Huru stor roll massagen än spelar som terapeutiskt hjälpmedel, är den ensam för sig ej nog vid flertalet sjukdomstillstånd, där den kan ifrågakomma, utan måste användas i samband med framför allt sjukgymnastikens rörelseförråd eller med andra medel ur läkekonstens rika arsenal. Att bedöma ej mindre när, utan äfven hur massagen skall ges, bör tillkomma ensamt läkaren, såsom den ende häri sakkunnige. Vid vissa sjukdomstillstånd, såsom svulster, varbildningar m. m., kan en använd massagebehandling innebära en direkt lifsrisk. Vid sidan af denna som terapeutiskt medel använda massage, tillämpad efter vetenskapliga principer, har man äfven en massagebehandling med enbart hygieniskt ändamål. Denna hör praktiskt hemma i badanstalterna och utföres af en betjäning, af hvilken man själffallet hvarken kan eller har skäl att fordra en utbildning af samma grundlighet, som, enligt hvad ofvan nämndes, är nödvändig för massage- och sjukgymnastikgifvarna. Litt.: De förnämsta arbetena ang. massage på svenska äro E. Kleen, "Handbok i massage och sjukgymnastik" (1-011), samt A. Wide och D. Ranc-ken, "Medicinsk gymnastik och massage" (1912)y hvari den senare skrifvit den på nya synpunkter rika afdelningen om massage. C. II-hl. Massageter (grek. massage'tal], ett nomadfolk, som enligt Herodotos och andra forntida författare bodde mellan Oxus (Amu) och Jaxartes (Sir) s. ö. om nuv. Aral, v. om Sogdiana. Herodotos, som, ehuru med föga sannolikhet, låter massageternas drottning Tomyris besegra perserkonungen Cyrus, beskrifver dem som ett tämligen ocivilisera dt folk. De hade kopparvapen och smycken af guld; järn och silfver kände de ej. Kvinnorna hade de gemensamt. Åldringar dödades af sina anförvanter, hvarefter deras kött kokades tillsammans med fårkött och uppåts, och en sådan ändalykt betraktade massageterna som den lyckligaste lotten. Åsikterna om massageternas härstamning m. m. äro olika. J-C. Massai. Se M a s a i. Massa'ja, G u g l i e l m o, italiensk missionär, kardinal, f. 8 juni 1809 i Piova nära Asti, d. 6 aug. 1889 nära Neapel, inträdde 1826 i kapucin-orden och var 1846-79 verksam som missionär i Abessinien, hvarifrån han efter flera förföljelser till sist fördref s af Menilek. Han utnämndes 1884 af Leo XIII till kardinal. Sin verksamhet i Abes-