1191 Massenbach-Massenja 1192 maj 1756 i Nizza, d. 4 april 1817 i Paris, hade tjänat 14 år som underofficer vid ett franskt infanteriregemente och lämnat tjänsten, då revolutionskrigen utbröto (1792). Han ingick då åter i tjänst och kämpade med lycka på den norditalienska krigsskådeplatsen, där han förde division under 1796-97 års märkvärdiga fälttåg. Särskildt utmärkte han sig, då han under 24 timmar med sin division kämpade på två slagfält (Rivoli och Favorite), som lågo öfver 50 km. ifrån hvarandra. Bona-parte gaf honom tillnamnet Venfant chéri de la victoire (segerns älsklingsbarn). Med mindre framgång förde M. 1798 befälet i Rom; men 1799 års fälttåg skaffade honom nya lagrar, ty med 30,000 man af-värjde han i Schweiz ryssars och österrikares anfall samt räddade, hufvudsakligen genom segern vid Zürich (sept. 1799), Frankrike från en invasion. ökad ära vann han genom det tappra försvaret af Genua 1800. Ehuru ingen hängifven beundrare af Napoleon, blef han 1804 marskalk. Under 1805 års fälttåg förde M. befälet i norra Italien, men blef 30 okt. besegrad vid Galdiero af sin skicklige motståndare, ärkehertig Karl. Efter fälttågets slut besatte han 1806 Neapel för konung Josef Bonapartes räkning. 1807 var han med på fälttåget mot preussare och ryssar i Ostpreussen samt utnämndes s. å. till hertig af Rivoli. 1809 förde M. en armékår vid den armé, med hvilken Napoleon ryckte mot österrikarna, och i det häftiga slaget vid byarna Aspern och Essling 21 och 22 maj ledde han den ursinniga och ihärdiga striden om dessa byar. I slaget vid Wagram 5 och 6 juli s. å. stod han med sin kår på yänstra flygeln och fick mottaga det anfall, med hvilket österrikarna afsågo att afskära fransmännen från Donaubroarna. Efter slaget utnämndes han till furste af Essling. 1810 sändes M. till Spanien, men förmådde icke vända krigslyckan till fransmännens förmån, oaktadt han vid Fuentes de Onoro 3 och 5 maj 1811 afvisade Wellingtons anfall. Han ersattes efter detta slag af Marmont och användes icke vidare i fält, men placerades 1813 som guvernör i Toulon. 1814 slöt han sig till bourbonerna. Med anledning af sitt förhållande vid Napoleons återkomst 1815, då han förde befälet öfver 8:e militärdivisionen i Marseille, ställdes han inför rätta, men frikändes. M:s Mémoires utgåfvos 1849 af general Koch. Litt.: P. Bondois, "M." (1887), och E. Gachot, "Histoire militaire de M." (1901). C. O. N. Ma'ssenbach, Christian von, preussisk officer, skriftställare, f. 1758, d. 1829, anställdes 1782 i Fredrik II:s stab och 1786 i preussiska ge-neralkvartermästarstaben. Han deltog i krigen mot Frankrike ända till freden 1795 och utöfvade som öfverkvartermästare (stabschef) hos furst Hohenlohe 1806 genom sitt pedantiska fasthållande vid 1700-talets krigföringssätt ett olyckligt inflytande på krigets förlopp. Han undgick genom furste-ns in- flytande bestraffning och utgaf flera skrifter till sitt rättfärdigande. Han dömdes 1817 för landsförräderi till 14 års fästningsarrest, men benådades 1826. C. O. N. Massenet [masnä], Jules Emile Frédéric, fransk tonsättare, f. 12 maj 1842 nära Saint-Étienne, den yngste af 21 syskon, utbildades vid konservatoriet i Paris under ledning af Laurent, Reber och Thomas, fick 1863 stora Rompriset för kantaten David Rizzio och var 1878--96 kompositionsprofessor vid nämnda konservatorium. Redan genom sin första opera, La grand’ tante (1867), visade han sig vara en skicklig och behaglig musiker, och hans Suites d’orchestre väckte uppmärksamhet på ”Concerts populaires” genom nya och sinnrika effekter. Det var dock först efter fransk-tyska kriget 1870--71, som han småningom vann anseende som en bland de främste af det yngre Frankrikes tonsättare. Hans med största flit fortsatta alstring omfattar flera orkestersviter (bl. a. Scènes napolitaines och Scènes pittoresques), den symfoniska dikten Visions, pianostycken och vokalverk (bl. a. köridyllen Narcisse, 1878, utförd i Stockholm 1889, och sång-”scenerna” Poème d’avril, Poème du souvenir o. s. v.), mysterierna Marie Madeleine (1873), Eve (1875) och La vierge (1879), oratoriet La terre promise (1900), de större och mindre operorna Le roi de Lahore (1877), Hérodiade (1881), Manon (1884; uppf. i Stockholm 1896), Le Cid (1885), Esclarmonde (1889), Le mage (1891), Werther (1892; uppf. i Stockholm 1904), Thaïs (1894), La navarraise (s. å.; ”Navarresiskan”, 1895), hvilken utgjorde ett experiment på ”verismens” fält, Sapho (1897), Cendrillon (1899), Grisélidis (1901), Le jongleur de Notre dame (1902), Chérubin (1905), Ariane (1906), Thérèse (1907), Bacchus (1908), Don Quichote (1910), Roma (1912) m. fl., 3 baletter, uvertyrer, åtskillig skådespelsmusik, en pianokonsert, en violoncellkonsert och ett hundratal sånger (Mélodies, 5 bd). -- M. eger god blick för det sceniska och behärskar med stor säkerhet den musikaliska tekniken, icke minst instrumentationen, som han vet att aflocka fina, ofta raffinerade verkningar. Främmande för hans skaplynne äro djärfva och starkt personliga grepp; hans musik vill framför allt behaga och gör det på ett elegant och intagande, men tämligen enformigt vis. Med vek och öm, sinnligt smekande melodik tecknar han kärleken, gärna med synderskor som hufvudpersoner. I sina stora operor efterföljer han Meyerbeers patetiska stil. M. blef 1878 led. af Franska institutet och 1897 af Mus. akad. i Stockholm. E. F--t. Massenfachwerk, skogsh. Se Fackverk 2. Massenja. 1. Förr hufvudstad i riket Bagirmi i Sudan, s. ö. om Tsad-sjön. Det hade en omkrets af 12 km. och var omgifvet af en 5--6 m. hög,