1231 Matematisk-Materia 1232 mittes arbeten äro afsedda att framläggas vid kongressen i C mbridge. - Nordiska matematikerkongresser (afsedda för de matematiska vetenskapernas idkare i Sverige, Finland, Danmark och Norge) ha hållits 1909 i Stockholm, på initiativ af G. Mittag-Leffler, och 1911 i Köpenhamn. I- F- Matematisk, mek, o. fys., (i möts. till fysisk) säges om ett föremål, ett instrument, en företeelse, när man i en teoretisk redogörelse för detsamma fäster sig endast vid vissa af dess enklaste egenskaper och förhållanden med uteslutande af alla andra. Så kallas en häfstång, när den tankes som en tyngdlös, oböjlig linje utan bredd och tjocklek, för en matematisk häfstång (se Häfstång). Den matematiska 1. enkla pendeln består af en tyngdlös tråd, på hvilken en punktformig tung massa är upphängd. En matematisk 1. virtuell bild uppkommer, när reflekterade eller brutna ljusstrålar synas sammanträffa i en punkt i rymden, utan att de verkligen göra det (se Lins). Matematiskt 1. solärt klimat (se Klimat) är det klimat, som skulle råda på ett ställe på grund af dess afstånd från ekvatorn, men hvilket till följd af en mängd andra inflytanden kan betydligt skilja sig från det verkliga 1. fysiska. Ett dylikt betraktelsesätt, hvarigenom man abstraherar från t. o. m. väsentliga egenskaper hos det föremål man studerar, begagnas ofta i mekaniken och fysiken med stor framgång som inledning till ett djupare studium, emedan den matematiska teorien lättast låter utföra sig för dessa enklare, men overkliga objekt. Strängt taget skulle man äfven kunna med skäl påstå, att hvarje matematisk teori inom naturläran behandlar objekten såsom i mer eller mindre grad matematiska, då de fysiska föremålen i verkligheten äro så komplicerade, att de såsom sådana ej kunna bli föremål för matematisk behandling. B-R-* Matematiska tecken. Behof vet att på ett enklare och mera koncist sätt, än som med tillhjälp blott af det vanliga språket är möjligt, verkställa de undersökningar och framställa de resultat, som tillhöra matematikens forskningsområde, har småningom ledt till uppfinnande af ett särskildt ideo-grafiskt teckenspråk, som i mån af vetenskapens utveckling alltmer utbildats och förbättrats. Många tecken ha först långsamt och efter täflan med andra föreslagna vunnit burskap; flera ha efter längre eller kortare tid blifvit aflysta och ersatta med lämpligare sådana. I några fall finnas två olika tecken för samma begrepp eller operation; undantagsvis har samma tecken flera olika betydelser. Dock torde man i allmänhet kunna säga, att det matematiska teckenspråket utmärkes genom hög grad af enkelhet och precision, äfven om man måste erkänna, att ett eller annat tecken tillkommit genom en ren tillfällighet och utan att nåojra mera rationella grundsatser vid dess införande tillämpats. - De faktiskt befintliga matematiska tecknen torde för lättare öfversikts skull kunna lämpligen delas i geometriska och algebraiska. De geometriska tecknen utmärka gemenligen antingen olika storhetsslag, såsom: A (triangel), G (kvadrat), A (vinkel), ° (grad), ' (minut) o. s. v., eller också vissa egenskaper, såsom: || (parallell med), CO (likformig med), L (rätvink- lig) o. s. v. - De algebraiska tecknen kunna delas i operationstecken, storhetstecken och funktionstecken, ehuru visserligen gränsen emellan dessa tre slag af tecken ej kan strängt uppdragas. Till operationstecknen höra exempelvis tecknen + (addition), - (subtraktion), x eller . (multiplikation), : (division), = (lika med), > (större än), -< (mindre än), d (differentiation), J* (integration), l (rotutdragning) o. s. v. Till storhetstecknen höra i främsta rummet de tio arabiska siffrorna (l, 2, 3 o. s. v.) samt oo (oändlighets-tecknet). Storheter i allmänhet tecknas med bok» stäfver, hvarvid i tryck företrädesvis kursivstil användes. Obekanta eller variabla storheter utmärkas vanligen genom de sista (x, y, z), bekanta eller konstanta storheter åter genom de första bok-stäfverna (a, 6, c etc.) i alfabetet. Yissa bokstäf-ver ha erhållit en alldeles speciell betydelse och användas därför endast i nödfall för annat ändamål, så t. ex. n (förhållandet mellan periferien och diametern i en cirkel), e (basen för döt naturliga logaritmsystemet) o. s. v. Som funktionstecken begagnas i främsta rummet /, F, cp samt i mån af behof äfven andra bokstäfver. För speciella funktionsformer finnas särskilda tecken, som stundom gett namn åt själfva funktionen, t. ex. 7^ (tecken för "gammafunktionen"), p (tecken för Weierstrass' "p-funktion") o. s. v. Se Funktion 3. - En särskild klass af tecken bilda index- och exponenttecknen, som intaga en mera underordnad plats (jfr Index). Till matematiska tecken i vidsträcktare mening kunna räknas äfven log, sin, cos o. s. v., som äro förkortningar af orden logaritm, sinus, cosinus o. s. v. I själfva verket har en del af de andra tecknen erhållits därigenom, att man tager initialbokstäfverna till vissa ord, t. ex. differential, /unktion o. s. v. Matematisk fysik. Se Experimentalfy-sik. Matematisk geografi. Se Geografi, sp. 963. Matematisk kronologi. Se Kronologi, sp. 37. Mäter, lat., moder. - M. Dei, Guds moder. - M. dolorösa, "den smärtfyllda modern". Se vidare Mariabilder. - Mäter gloriösa, "den ärorika modern" (Jungfru Maria). - Magna mäter (Mäter deum magna). Se Cybele och Rhea. Matera, kretsstad uti italienska prov. Potenza. 17,237 inv. (1901). Lyceum, gymnasium, teknisk skola. Oljeberedning. Säte för ärkebiskopen af Acerenza-M., hvilket stift bildades 1203 genom sammanslagning af de två biskopsstiften Acerenza och M. 1664-1811 var M. hufvudstad i prov. Basilicata (nuv. prov. Potenza). (J- F. N.) Materia, Materie (lat. matefria, mate'ries), eg. urämne; ämne; innehåll (i motsats till form); filos., den i rummet förefintliga (rumfyllande) verkligheten, som väl kan, men ej nödvändigt måste på ett märkbart sätt röja lifvets närvaro, och som därför ofta brukar motsättas det lefvande. Materien kännetecknas genom utsträckning och passivitet. Den senare egenskapen kan dock aldrig vara fullständig, ty i sådant fall skulle materien reduceras till intet. Skall materien ega tillvaro, måste i densamma finnas åtminstone motståndskraft mot yttre inverkan, hvilket utesluter ren passivitet. Så visar sig kraft alltjämt vara för materien väsentlig, och