1233 Materia! 1234 det kan t. o. m. genom nyare forskningar anses ådagalagdt, att materien genom analys ytterst reduceras till komplexer af krafter och följaktligen ej är någonting annat än en särskild form af kraft. Utsträckningen innebär materiens kvantitativa bestämdhet, som är en följd däraf, att materien är rummets innehåll. Som utsträckt är materien oändlig i den betydelsen, att den går vidare och vidare utan gräns samt är i oändlighet delbar. Man har visserligen talat om odelbara kroppar, men det är alltför tydligt, att hvilken betydelse man än fäster vid detta uttryck, det aldrig får innebära, att dessa kroppar ej vore åtminstone matematiskt delbara, d. v. s. ej af vår tanke skulle kunna delas eller ej i själfva verket skulle bestå af än mindre kroppar. I annat fall egde den ingen matematisk storhet (det väsentliga för denna är att kunna minskas eller delas) och kunde följaktligen ej ingå som del i ett större helt (0 + 0 = 0). Beträffande materiens ursprungliga kvalitet ha meningarna varit delade. Några vilja reducera all faktiskt förefintlig kvalitativ olikhet emellan de olika slagen af materia till en kvantitativ olikhet eller något därmed jämförligt, t. ex. olika grader af täthet, molekylernas olika form och läge m. m. Andra däremot antaga tillvaron af ursprungliga kvalitativa olikheter. - Genom en analys af materien som sådan finner man ingenting annat än en mångfald af bestämningar. Hvad det egentligen är, som eger dessa bestämningar, själfva materiens väsen, finner man däremot på den vägen icke, en omständighet, som ledt flera af dem, som ej velat erkänna tillvaron af någon annan ursprunglig verklighet än materien, till skepticism. Kedan härigenom, likasom genom sin gränslöshet, oändliga delbarhet och relativa passivitet visar materien sin relativitet, d. v. s. sin egenskap att ej utgöra den sanna och ursprungliga verkligheten. För den idealistiska filosofien är materien ett fenomen i och för människan. Den är här en produkt af människans föreställningsförmåga, som enligt sina lagar måste ge det i de omedelbara sinnesförnimmelserna gifna innehållet denna form för att dymedelst kunna fatta det med någon grad af medvetenhet. För sinnena ges ingen materia, endast sensationer, låt vara sensationer, ur hvilka föreställningsförmågan kan dana materiella ting. För tanken finnes ej heller någon materia, endast tankar, låt vara tankar om materien och de materiella tingen. Blott för föreställningen är materien till, följaktligen för en viss förnimmelseform hos människan; och materien är själf ingenting annat än ett slag af mänskliga förnimmelser, och visserligen ett slag af sådana, i hvilka människan ej kan tränga fram till väsendet. Sitt sammanhang med väsendet röjer den enligt denna uppfattning däruti, att den är en förutsättning för det lif, som framträder i densamma och i hvilket idealismen ser ett sannare uttryck för detta väsen. H. o. h. liflös kan materien ej heller någonsin vara, och om man indelar den i lefvande och liflös, afser denna indelning blott lifvets tydligare eller mindre tydliga framträdande^ _ L. H. Å.* Material (plur. m a t e r i ä l i e r, af lat. mate'-ria, se d. o.), ämne, hvaraf någonting förfärdigas; de ämnen, som ingå i en byggnads sammansättning; de anteckningar och öfriga källor, som äro behöfliga vid författandet af en skrift, ett tal e. d.; tillbehör, yttre hjälpmedel (t. ex. skrifmateria-lier). Jfr Materiel. - I filosofisk mening betyder "material" det, på hvilket en verksamhet är riktad, och som följaktligen genom verksamheten omdanas eller får en förändrad form. Grunden till denna nya form är då tydligen att söka ej hos materialet, utan hos det väsen, som utöfvar verksamheten, och finnes hos detta potentiellt gif-vet för att genom verksamheten öfvergå till aktualitet (förverkligas). Denna aktualitet är då verksamhetens ändamål och tillika dess norm, eller dess lag, ehuru visserligen verksamheten i vissa afseenden måste bestämmas af materialets natur. Så t. ex. om en snickare förfärdigar ett bord, är materialet för hans verksamhet tydligen virket. Men grunden till verksamheten, följaktligen ock till de förändringar han hos virket åstadkommer, ligger hos honom själf, nämligen innerst i hans afsikt att förfärdiga bordet. Föreställningen om det förfärdigade bordet är äfven det, som i hans verksamhet leder honom, och det, till hvars förverkligande denna verksamhet alltjämt syftar. Men å andra sidan måste mycket i denna verksamhet bero på materialets (virkets) egen beskaffenhet. Vid en filosofisk undersökning af människans verksamhet och den organiska verksamheten i allmänhet måste detta betraktelsesätt tillämpas. Särskild vikt eger det i fråga om den praktiska verksamheten och dess särskilda former. Dessa utgöra ett helt af högre, eller mera inre och centrala, samt lägre, eller mera yttre och periferiska, sfärer. Den verksamhet, som utgår från en sådan sfär, har till sitt omedelbara material den närmast yttre och genom denna medelbarligen äfven de i förhållande till denna yttre. Så t. ex. har den förnuftiga viljan (se F ö r n u f t) till sitt material den sinnliga viljan, denna i sin ordning de sinnliga begären, dessa drifterna o. s. v. Härigenom kommer människans hela lif att utgöra ett organiskt eller väl-ordnadt helt; och endast om förhållandet fattas på nu angifna sätt, kan dess organiska karaktär fasthållas, hvilket tydligen är af stor vikt, icke minst i etiskt afseende. Vill man fullständigt betrakta en sådan art af verksamhet, måste man då tydligen äfven se den ur materialets eller - hvilket tydligen blir alldeles detsamma - utförandets synpunkt. Man måste göra sig reda för den form, som den i materialet syftar att införa, äfvensom de modifikationer själfva verksamheten i och genom dettas beskaffenhet undergår. Den s. k. speciella etiken bör väsentligen ses ur den synpunkten, att den har till uppgift att fylla detta behof. - En fullständig undersökning af materialet för människans viljeverksamhet ger emellertid vid handen, att detta ingalunda utgöres uteslutande af människans egna sinnliga krafter. Människan står ock i personliga förhållanden till andra, hvilka förhållanden kunna vara dels af mera yttre, dels af mera inre art. Dessa förhållanden kan människan bestämma på flera olika sätt, men hon eger plikt att bestämma dem enligt förnuftets kraf. Denna omständighet ger anledning till indelningen af den praktiska filosofien i etik, där fråga är om de sinnliga krafternas rätta ordning, rättsfilosofi) där man utreder den förnuftiga ordningen i de yttre personliga förhållandena, och religions-