1289 Maupeou 1290 sentanter och en af den franska litteraturens största novellister. Den efterföljdes af en lång rad noveller, först publicerade i "Gil Bias" och "Echo de Paris" och sedan samlade i bokform under följande titlar: La maison Tellier (1881), Mille Fi/i (1882), Les contes de la Bécasse (1883), Clair de lune (1884), Au soleil (resebilder, s. å.), Les soeurs Rondoli (s. å.), Miss Harriett'(s. å.), Yvette (s. å.; sv. öfv. 1905), Monsieur Parent (s. å.), Contes du jour et de la nuit (1885), Contes et nouvelles (s. å.), Contes choisis (1886), La petite Roque (s. å.), Toine (s. å.), Le Horla (1887), Sur Veau (reseskildringar, 1888), Le rosier de M:me Husson (s. å.), L'héritage (s. å.), La main gauche (1889), Histoire d'une fille de jerme (s. å.), La vie errante (reseskildringar, s. å.) och Uinutile beauté (1890); efter hans död ha ytterligare publicerats Le pére Milon (1899; "Gubben Milon", s. å.), Le colporteur (1900) och Dimanches d'un bourgeois de Paris (s. å.). Till dessa novellsamlingar ansluta sig sex romaner: Une vie (1883; "Ett lif", 1884), Bel-ami (1885; "Qvinnogunst", 1885 och 1901), Mont-Oriol (1887; sv. öfv. 1895), Pierre et Jean (1888; "Pierre och Jean", s. å.), Fort comme la mört (1889; "Stark som döden", 1894 och 1910) och Notre coeur (1890; "Vårt hjerta", 1894 och 1910). För scenen skref M. vidare treaktsskåde-spelet Musotte (i samarbete med J. Normand, 1891) och La paix du ménage (uppf. på Théåtre fran-cais, 1893). M. skref äfven litterära studier, bl. a. öfver Émile Zola (1883) och Gustave Flaubert (1884). Denna oerhörda produktion fullbordades på den korta tiden af omkr. tio år. Den gjorde honom hastigt världsberömd som en äkta representant för den franska conteri, en ättling i rakt nedstigande led af de gammalfranske fabliåförfattarna, med ära uppbärande Rabelais', La Fontaines och Voltaires traditioner. M. var en kraftigt sensuell natur, en friluftsmänniska och atlet, sjudande af lifslust, säker i sin styrka, måttlöst hängifvande sig åt alla sensationer, full af känsla inför naturens skådespel, en vacker natthimmel, ett doftande fält, en solbelyst öppning i den högstammiga skogen, älskande kvinnan med en naiv, nästan animal, men på samma gång blyg lidelse. I denna öfversval-lande lifsglädje blandade sig dock alltid en viss sorgbundenhet. Han har själf tecknat sitt väsen, då han någonstädes säger, att han vissa dagar hatar allt, så att han kunde önska sig döden, andra åter känner sig glad och lycklig som ett djur. I kraft af detta'sitt lynne, hvars tendenser funno sin motsvarighet i den naturalistiska riktning, som behärskade litteraturen i det ögonblick, då M. framträdde, kom hela hans diktning att röra sig inom det sinnliga lifvets sfär, återgifvande enkla och relativt föga sammansatta själstillstånd och med förkärlek tecknande folkliga typer. Hans analys är kanske icke så djup, men hans rika begåfning öf-verskylde i viss mån denna brist genom den styrka och lysande klarhet, hvarmed han återgaf det sedda. Ingen har mästerligare än M. förstått att ge relief och betydelsefullhet åt hvardagliga ämnen. Han ser så skarpt och klart, och hans språk är så säkert och smidigt, att han i några få ord tecknar profilen af ett ansikte eller en individs karaktär, gester och hela yttre person. I början öfverläm-nade han sig kanske alltför fritt åt en viss ytlig uppsluppen och sensuell lifsglädje. Större utrymme för sina rika anlag fann han i romanerna "Une vie" och "Bel-ami", hvilka återge vissa sidor af det moderna lifvet med en rikedom på nyanser och en ironi, som blottar alla motsägelser och löjligheter i situationerna eller personernas karaktär. Och denna ironi är så öfverlägsen och så objektiv, att det förefaller, som om det vore icke författaren, utan tingen själfva, som talade. Hvad M. än skildrar, är uppfattningen så frisk, så omedelbar, så utan all sjuklighet och förkonstling, att han kan säga mycket, som skulle stöta hos andra författare. Sådant gestaltade sig M:s författarskap under de första åren af åttiotalet, men hans oerhörda produktion och hans i öfrigt våldsamma lefnadssätt bröto snart hans krafter. Plötsligen stod han, som dittills endast haft öga för det fysiska lifvet, undrande inför en ny värld, hvilken uppgått i hans inre. Ett annat ljus faller öfver företeelserna och ger en ny karaktär åt hans diktning. Intet vittnar kanske mera om omedelbarheten och styrkan i hans begåfning än den säkerhet, hvarmed han äfven tecknat dessa nya själstillstånd. I "Le Horla" se vi honom redan kämpa med de vansinnets fantom, som snart skulle omtöckna hans själslif. Tankar på ålderdomen, på döden, ett mörkt tungsinne utbreda sig allt mer och mer öfver hans skrifter. Särskildt romanerna "Fort comme la mört" och "Notre coeur" präglas af en gripande och känslofull själsfinhet, som hans tidigare skrifter knappast låtit ana. 1892 sökte han döda sig med en rakknif, då han kände, att han icke längre kunde strida mot vansinnet. I tvångströja fördes han till ett sjukhus, där han dog af paralysie générale efter 18 månaders sjukdom. Han nekade flera gånger att taga säte i franska akademien liksom att mottaga hederslegionen. I Parc Monceau i Paris har man rest ett vackert monument öfver honom af Yerlet; ett annat finnes i Eouen. Hans rykte har varit i ständigt stigande efter hans död. - Ytterligare sv. öfv. äro "Lifsbilder" (1888), "Berättelser och skisser. Med en inledning om hans författarskap af T. Hedberg" (1893) och "En duell. Efterlämnade skisser och berättelser" (1900). Se J. Lemaitre, "Les con-temporains" I, V och VI (1885, 1892, 1896), R. Doumic, "Écrivains d'aujourd'hui" (1894), G. Brändes, "Samlede skrifter", VII (1901), A. Lom-broso, "Souvenirs sur M." (1905), och Maynial, "La vie et 1'oeuvre de M." (1906). 1902 började Oeuvres complétes att utkomma. J. M. Maupeou [måpö], René Nicolas Charles Augustin de, fransk statsman, f. 25 febr. 1714, d. 29 juli 1792 på sitt gods Thuit i Normandie, var till en början led. af Parisparlamentet, där han blef förste president 1763. Det oaktadt har han egentligen blifvit ryktbar genom de tvångsåtgärder han vidtog mot de franska parlamenten, sedan han 1768 kallats att som kansler och stor-sigillbevarare efterträda sin fader, René Charles d e M. (f. 1688, d. 1775). Till en del gick han härvid i faderns fotspår. Äfven denne hade varit förste president i Parisparlamentet, men genom sin vacklande hållning under dess strider med regeringen ådragit sig sina ämbetsbröders ovilja cch af dem 1757 tvungits att taga afsked, hvarefter han, 1763 inkallad i ministären, medverkat till regeringens