1299 Maurier-Maurinerna 1300 Oxford, där han 1831 öfvergick till engelska statskyrkan. Prästvigd 1834, blef han 1836 predikant vid Guy's hospital i London samt 1840 professor i historia och litteratur och 1846 därjämte i teologi vid King's college där. S. å. utnämndes han ock till predikant vid juristkorporationen i Lin-coln's inn. Sin professur nödgades han emellertid 1853 lämna på grund af några från kyrkoläran, särskildt i frågan om de eviga straffen, .afvikande uttalanden i hans s. å. utgifna Theological essays (6:e uppl. 1904), en tilldragelse, som blef signalen till en kraftig rörelse för religionsfrihetens fullständigare genomförande i England. 1860 blef M. predikant vid S:t Peters kapell i London och 1866 professor i moralteologi och moralfilosofi i Cambridge. Mest bekant blef M. genom sin sociala verksamhet. Hans befattning som predikant vid Lincoln's inn hade fört honom i beröring med en grupp yngre jurister, som under hans ledning började i de närliggande fattigkvarteren upptaga en filantropisk-social verksamhet. De våldsamma chartistoroligheterna 1848 (se C h a r t i s m), föranledde nu dessa att tillsamman med Ch. Kingsley (se denne) framträda med en till de kristna riktad appell till större medkänsla och rättfärdighet gentemot de arbetande klasserna. Som den egentlige ledaren för de "Kristne socialisterna", såsom den härmed konsoliderade rörelsen kallades, var M. bl. a. ifrigt verksam för bildandet af kooperativa föreningar och stiftade 1854 arbetarinstitutet Working men's college, som tjänat till förebild för många senare företag af liknande art. Till sin teologiska åskådning intog M. en medlande ståndpunkt. Om han än under sin Oxfordtid rönt intryck af den högkyrkliga s. k. Oxfordrörelsen, tog han dock bestämdt afstånd från dennas katoliserande tendenser, men ville å andra sidan själf ej heller räkna sig till den liberala s. k. bredkyrkliga riktningen, såsom en af hvars huvudrepresentanter han dock ofta plägar betraktas. Genom sin sällsynt ädla, "helgonlika" personlighet gjorde M. starkt intryck på alla, som kommo honom nära, och som predikant utöfvade han vidsträckt inflytande, särskildt bland de bildade klasserna. Hans många skrifter utmärkas mindre genom någon ovanligare tankeskärpa än genom framställningens värme och innerlighet och tänkesättets upphöjda ädelhet. Jfr Fr. Maurice, "Life of F. D. M." (1848; 4:e uppl. 1885), Helene v. Dungern, "Der fiihrer der christlich-socialen bewe-gung Englands von 1848-1866, F. D. M." (1900) och C. F. G. Mastermans monografi "F. D. M." (i serien "Leaders of the church", 1907). E. Bg. Maurier [må'riei], George Du. Se Du Maurier. Mäuri'kios (Mauri'tius), kejsare 582-602. Se ö^stromerska riket. Maurinerna (lat. Congregatio Sancti Mauri- fr. La congrégation de Saint Maur), kongregation inom benediktinorden, berömd för sin storartade vetenskapliga verksamhet. Benediktinorden hade redan under medeltidens sista tid i Frankrike liksom annorstädes råkat i djupt förfall. I början af 1600-talet började en reformrörelse i klostret S:t Vannes i Lothringen, och 1618 erhöll en munk från detta kloster,dom Laurent Bénard, konungens uppdrag att bilda en ny reformkongregation, som 1621 och 1627 erhöll påflig stadfästelse. Den nya stiftelsen erhöll namn efter Benedikts älsklingslärjunge, Maurus den helige (d. 584), som berättas af sin mästare ha blifvit sänd att upprätta benediktinkloster i Frankrike, och den vann snart stor utbredning; 1652 räknade den ett 40-tal kloster, och under 1700-talet skall antalet ha stigit till 191, fördelade i 6 provinser. Mest berömdt blef hufvudklostret, S:t Germain-des-Prés i Paris. Den nya kongregationens medlemmar utmärkte sig för sträng sedlig vandel och storartade vetenskapliga intressen; genom sin mera humana och toleranta religionsuppfattning och sitt motstånd mot bullan Unigenitus och de påfliga ofelbarhetssträf-vandena ådrogo sig maurinerna jesuiternas fiendskap. Franska revolutionen gjorde slut på kongregationens tillvaro, och generalsuperiorn Chevreux och ett betydande antal bröder dogo på schavotten. Kongregationens vetenskapliga verksamhet, från början ej särskildt åsyftad, daterar sig från generalsuperiorn Tarisses tid (1630-48). Från början afsåg den närmast insamlandet af material till klostrens, ordens och helgonens historia; därifrån bredde sig studierna öfver de flesta humanistiska vetenskapsområden. Den moderna diplomatiken (diplomvetenskapen) kan sägas ha grundlagts genom maurinern M a b i 11 o n s (se d. o.) bekanta verk De re diplomatien (1681); ett annat berömdt arbete på området är Toustains och T a s s i n s Nouveau Iraité de diplomatique (6 bd, 1750-65). Äfven om den kronologiska vetenskapen ha maurinerna inlagt stora förtjänster: banbrytande är det af Dant in e påbörjade, af Clé-m e n c e t fullbordade verket L'art de vérifier les dates (1750). På den franska historiens och den allmänna kyrkohistoriens område utgåfvos storartade källpublikationer, såsom Scriptores rerum gallica-rum et francicarum (1738 ff.), senare fortsatt af Académie des inscriptions, d'A c h e r y s Spicile-giam veterum aliquot scriptorum (3 bd, 1723), Marténes Veterum scriptorum etc. collectio (9 bd, 1724), Marténes och Durands Thesaurus novus anecdotorum (5 bd, 1717), M a-b i 11 o n s Vetera analecta (4 bd, 1675-84) samt Montfaucons Diarium italicum (1702). Till kloster- och helgonhistoriens område hör ett par af de mest betydande arbetena: Acta sanctorum Ordinis Sancti Benedicti (8 bd, 1668-1701) och Annales Ordinis Sancti Benedicti (6 bd, 1703- 39) af Ma bi l lo n m. fl. Af stor betydelse för litteratur- och lärdomshistorien är den af Rivet, Taillandier, Clémencet och C l é m e n t utgifna Histoire littéraire de la France (1733 ff.), senare fortsatt af Académie des inscriptions. Kanske allra betydelsefullast inom mauri-nernas hela vetenskapliga produktion äro deras editioner af äldre kyrkliga författare, såsom Augustinus af Delfau, B l a m p i n, Cous-tant och Guesnié (11 bd, 1679-1700),