1303 Mauritius- Maurokordatos 1304 peisk, afrikansk eller blandad härkomst, malagas-ser, malajer, singaleser, resten européer och half-blod. Större delen af den hvita befolkningen tillhör romersk-katolska kyrkan (117,102 år 1901), 6,644 voro protestanter, och flertalet indiska kulier är hinduer. Såväl den protestantiska kyrkan (under en biskop af M.) som den katolska (likaledes under en biskop, af Port Louis) åtnjuter statsunderstöd. För den högre undervisningen finnes ett Royal college ; för den lägre funnos 1910 149 stats- eller af staten understödda folkskolor. I spetsen för öns förvaltning står en guvernör jämte ett verkställande råd af 5 officiella och 2 valda led. Därjämte finnes ett lagstiftande råd af 27 medlemmar, af hvilka 10 väljas. Fransk lag är hufvudsakligen ännu gällande, och franska språket användes uteslutande i förvaltningen och rättskipningen. Mått och vikt grunda sig på metersystemet. Koloniens inkomster uppgingo 1910-11 till 742,000 pd och utgifter till 634,550 pd. Förnämsta inkomsten härrör af tullar och järnvägar. Statsskulden uppgick 1910 till 1,300,890 pd. öns hufvudort är Port Louis, på västra kusten, med 50,060 inv. (1911). Till kolonien räknas äfven öarna Rodriguez, S:tBrandonl. Cargados-öarna, Trois F r é r e s och Chagos-öarna, af hvilka den största är Diego Garcia, inalles 340 kvkm. med 6,115 inv. (1909). - Ön upptäcktes af portugiserna 1507 och var då obebodd. 1598 togs den i besittning af holländarna, hvilka kallade den M. efter prins Morits af Oranien och anlade ett fort på ön, men intet egentligt nybygge. Sedan de 1710 öfvergett ön, togs den i besittning af fransk-ostindiska kompaniet (efter 1767 franska kronan), som kallade den Ile-de-France och genom flera utmärkta guvernörer, särskildt Mahé de Labourdonnais (1734-46), lade grunden till dess välstånd genom att införa sockerkulturen. 1810 intogs ön af engelsmännen och tillerkändes dem i första Parisfreden (1814), med villkor att invånarna skulle få behålla sina lagar, sitt språk och sin religion. Scenen i Bernardin de Saint-Pierres bekanta idyll "Paul et Yirginie" är förlagd till M., hvarom många lokalsägner ännu erinra. Se N. Decotter, "Geography of M. and its dependencies" (1892). (J- F. N.) Mauri'tius [-tsius] den helige, Savojens skyddspatron. Se Tebaiska legionen. Maiiri'tius [-tsius], kejsare 582-602. Se östromerska riket. Maiiri'tiushampa [-tsius-], bot. Se Four-c r o y a. Mäuri'tius och Lasarusorden [-tsius-], italiensk orden. Se Ordnar. MaTjri'tiusorkaner [-tsius-], meteor., tropiska cykloner, som. passera i närheten af ön Mauritius i Indiska hafvet. Mellan 10 och 15° s. br. fortskrida de åt v., hvarefter deras bana böjer sig alltmer mot s. och s. om vändkretsen viker af åt ö.; ej sällan synas dessa cykloner vara nästan stationära. 1848 -85 studerades de noga af den på Mauritius bosatte engelske meteorologen Meldrum. N- E-m. Mauritzberg (Mö ritsberg), gods i ö. Husby socken, Östergötlands län, med synnerligen vackert läge vid bredaste delen af Brå viken. 14 m ti, tax. till 246,000 kr. (1911). Huvudbyggnaden, som till grunden är från 1500-talet, brändes af ryssarna 1719, men återuppbyggdes 1725. Den är i två våningar, belägen på ett berg och synlig vida omkring. Gården är uppkallad efter Morits Birgersson Grip, hvars vapen är uppsatt Öfver porten, och troligen bebyggd af hans dotter Ebba, gift med riksrådet Svante Baner. Egendomen har gått genom många händer (drottning Kristinas hofskräddare Claude Hägerstierna, Johan och Klas Ekeblad, Klingspor, frih. Konrad Ribbing, grefve Krister Bonde) samt tillhör nu (1912) grefve Birger Mörner. Wbg. MäiiYo, påfven Gregorius XVLs namn som klosterbroder. Se Gregorius 18, sp. 193. Mau'ro Ca'stro. Se Akjerman. Maurokorda'tos (äfven skrifvet Maurocor-d a t o eller Maurogordato), berömd fana-riotfamilj från Chios (se Fanarioter). - 1. Alexandros M., turkisk läkare och diplomat, f. omkr. 1636, d. 1709, var sultanens lifmedikus och utgaf arbetet Pneumaticum circulandi sanguinis instrumentum (1664; ny uppl. 1870). 1673 utnämndes han till förste dragoman hos Porten och gjorde i denna sin egenskap grekerna stora tjänster. Som sändebud i Wien och underhandlare vid fredskongressen i Karlowitz utmärkte han sig för betydande diplomatisk förmåga. Han erhöll tysk riks-greflig värdighet, föll 1703 i onåd, men återkallades till inflytande vid hofvet af sultan Achmed III. - 2. N i kola os M., den föregåendes son, f. 1670, d. 1730, blef 1697 förste dragoman och 1708 hospo-dar i Moldau - den förste representanten för fa-narioternas styrelse i Donauprovinserna - samt 1716 hospodar i Valakiet. - 3. Joannes M., den föregåendes broder, d. 1720, blef 1709 stor-dragoman och 1718 hospodar i Moldau. - 4. K o n-stantinos M., son till M. 2, d. i rysk fångenskap 1769, var flera gånger hospodar än i-Valakiet (1730, 1735-41, 1744-48), än i Moldau (1741- 44, 1748-49). - 5. Alexandros M., den föregåendes broder, hospodar i Valakiet, nödgades 1787 fly till Ryssland, där han erhöll furstlig värdighet af Katarina II. - 6. Alexandros M., furst M., den föregåendes sonson, en af de mest framstående ledarna i grekiska befrielsekriget, f. 15 febr. 1791 i Konstantinopel, d. 18 aug. 1865 på Egina, erhöll en vårdad uppfostran, företog vidsträckta resor och begaf sig 1821 på kallelse af Alex. Kantakuzenos från Pisa till Grekland, hvarefter han tog verksam del såväl i själfva befrielsekriget som i de parlamentariska förhandlingarna samt utmärkte sig genom klokhet och kraft. Som nationalförsamlingens president utfärdade han 1822 den grekiska själfständighetsförklaringen. Kort därefter utsågs han till främste medlem af det- fem-mannaråd, som skulle handha den verkställande makten. Visserligen blef han vid Peta (16 juli 1822) slagen af turkarna, men hans och Botzaris' lysande försvar af Missolonghi (nov. 1822-jan. 1823) väckte allmän beundran. För att förekomma en