1305 Maurolico-Maury 1306 brytning med sina fiender, Kolokotronis och Deme-trios Ypsilantis, afstod han från det åt honom erbjudna presidentskapet till förmån för P. Mauro-michalis och nöjde sig själf med utrikesministerposten (1822), hvilken befattning han dock snart nedlade. 1825 öfvertog han statssekreterarbefattningen, men lämnade den och återgick till armén vid de egyptiska truppernas ankomst. Vid ön Sfak-terias stormning i maj s. å. nödgades M. simmande rädda sig, och efter Missolonghis fall (april 1826) drog han sig för en tid tillbaka från det offentliga lifvet, men framträdde sedan 1828 som ledare för oppositionen mot presidenten Kapodistrias. Af den provisoriska styrelse, som öfvertog regeringen, sedan den yngre Kapodistrias blifvit förjagad (1832), utsågs M. till statssekreterare för finanserna, och af konung Otto kallades han 1833 först till finansminister, sedermera (s. å.) till ministerpresident. 1834-40 tjänstgjorde han som grekisk minister i München, Berlin och London. Sedan han 1841 under en kortare tid varit ministerpresident, afgick han som sändebud till Konstantinopel. Nov. 1843- mars 1844 var han president i nationalförsamlingen och april-aug. 1844 i en antirysk ministär, var 1850-54 sändebud i Paris och stod 1854-55, under Krimkriget, ånyo i spetsen för ett ryssfientligt l kabinett, som lät Grekland iakttaga sträng neutrali- | tet under kriget. I underhandlingarna 1863 om j prins Vilhelms af Danmark val till konung tog han i verksam del - Om släkten M. se vidare É. Le- i grand, "Généalogie des Maurocordato" (1886). 1_6. (V. s-g.) Maurolico [maorålikå], Francesco, italiensk matematiker af grekisk härkomst, f. 1494 i Messina, d. 1575 nära denna stad, blef präst 1521, men sysselsatte sig företrädesvis med vetenskapliga forskningar och med undervisning i matematik. M. öfversatte arbeten af ett stort antal grekiska matematiker samt författade äfven själf skrifter icke blott i matematik, utan äfven inom skönlitteraturens område. I hans matematiska arbeten finnas nya satser rörande de koniska sektionernas teori och gnomoniken. Han var äfven den förste, som gaf en förklaring af det kända optiska fenomenet, att solens bild visar sig cirkulär, äfven om den framträder genom en triangulär öppning. Däremot har en flerstädes förekommande uppgift, att M. väsentligt bidragit till förklaringen af ögats synförmåga, visat sig bero på missuppfattning. - Bland M:s skrifter må nämnas Opuscula mathematica (1575) och Pho-tismi de lumine et umbra (s. å.). Mäuromichalis, berömd mainotfamilj från Oity-lon (se M a i n a). J o a n n e s M. ledde 1770 med ryskt understöd en mainotresning mot turkarna och medverkade väsentligt till Mainas ernående af autonom ställning 1776. - PetrosM., vanligen kallad Petro b e j, f. 1775, d. 1848, blef 1816 "herre" eller, som han med turkisk titel benäm- nes, "bej" öfver Maina, slöt sig till den grekiska hetairian och var en bland de förste, som upptogo frihetsstriden mot turkarna 1821 (49 medlemmar af släkten stupade sedan i frihetskriget). M. utsågs 1822 till president på kongressen i Astros och 1824 till president i verkställande rådet. Då han sedermera slöt sig till oppositionen mot den 1827 till president utsedde Kapodistrias, lät denne 1831 fängsla honom i Nauplia. Detta hade till följd, att M:s broder Konstantinos och son G e o r-g i o s, hvilka med utmärkelse deltagit i frihetskriget, öfverföllo och mördade Kapodistrias (9 okt. 1831). Konstantinos blef genast nedhuggen af den mördades följe, Georgios blef enligt krigsrätts dom skjuten (22 okt. s. å.). Den gamle M. försattes 1832 i frihet, blef en af konung Ottos trognaste anhängare och utnämndes af honom 1836 till vicepresident i statsrådet. - Hans son Anastasios M. (d. 1870) var general, senator och flera gånger krigsminister. MauYs. Se Mars, myt. Mäu'rus, Sankt och Sankt M : s k o n g r e-gation. Se Maurinerna. MäuYus, Rabanus. Se Rabanus. Maury [måri], Jean Siffrein, fransk kardinal, f. 26 juni 1746 i Valréas i Venaissin, d. 11 maj 1817 i Rom, var son af fattiga föräldrar, täflade med framgång i Franska akad. med några äreminnen och blef en af Paris' förnämsta predikanter. På akad:s förslag blef han abbot i Frénado och fick 1785 säte i Franska akad. 1789 valdes han till medlem inom präster- l skåpet af les états ge- | néraux (riksdagen), där han obetingadt slöt sig till högern och jämte Cazalés blef dess förnämste man. Han var kvick, fintlig och alltid slagfärdig, men saknade djupare öfvertygelse och sakkunskap. 1791 måste M. fly, kallades af Pius VI till Rom och utnämndes 1794 till kardinal och biskop i Montefiascone och Corneto. Senare närmade han sig Napoleon, återkom till Frankrike 1806, återfick följande år sin plats i Franska akad. samt utnämndes 14 okt. 1810 till ärkebiskop i Paris, sedan Napoleon afsatt hans företrädare. Därigenom hade M. brutit med kyrkan, liksom han genom sitt affall redan förut brutit med bourbonernas anhängare. Han blef också afsatt 1814, sedan Ludvig XVIII bestigit tronen, och begaf sig då till Rom, där den förbittrade påfven höll honom i fängelse under sex månader. - Berömdt var M:s arbete Essai sur Véloquence de la chaire (2 bd, 1809-10). Hans Oeuvres choisies utgåfvos 1827 i 5 bd; 1891 utgaf Ricard i 2 bd Correspondance diplomatique et mé~ moires inédits du cardinal M. Biogr, af L. S. Maury (1827), Poujoulat (2:a uppl. 1859), Hergen-röther (1878) och Ricard (1887). J. F. N.* Maury [maörri], Juan Maria, spansk skald, f. 1772 i Malaga, d. 1845 i Paris, studerade vid franska och engelska universitet och var i besitt-