1315 Maximilian telegraflinjer, införandet af allmän folkundervisning, upprättandet af högre skolor och akademier, ordnandet af rättsväsendet. Emellertid förblefvo två af de allra viktigaste frågorna olösta, nämligen ordnandet af finanserna och af militärväsendet. Så länge Frankrike stödde det mexikanska kejsardömet med sina vapen och penningar, kunde dessa frågor undanskjutas, men slutligen såg Napoleon sig tvungen att återkalla trupperna. Budskapet härom inträffade i Mexico 31 maj 1866. M. var beredd att nedlägga kronan, men hejdades af sin gemål, som i förhoppning att utöfva personligt inflytande på Napoleon afreste till Europa. Träffad af ett svårt själslidande, hindrades hon att återvända till Mexico, och M. hade nu omkring sig endast några få uppriktiga vänner, men dess fler egennyttisa rådgifvare, i främsta rummet marskalk Bazaine. Sedan 15 febr. 1867 det sista franska krigsskeppet afseglat ur Vera Cruz' hamn, var han öfverlämnad åt endast sina egna hjälpmedel. Statskassan var så godt som tom, och stridskrafterna knappast organiserade. Utgången af den förestående tvekampen emellan de kejserlige och de af Juarez (se d. o.) ledde republikanerna var lätt att förutse. Med undantag af några lyckliga mindre träffningar blefvo de kejserlige slagna öfver-allt. För att höja sina truppers mod begaf sig M. till Queretaro och ställde sig själf i spetsen för nordarmén. Staden omringades af juaristerna och föll 14 maj i deras våld efter 72 dagars hjältemodigt försvar. M. ställdes inför krigsrätt och dömdes till döden; han arkebuserades jämte generalerna Miramon och Mejia 19 juni 1867. Hans lik utlämnades till den österrikiske amiralen v. Te-getthoff och begrofs 18 jan. 1868 högtidligen i Wien. Under titeln Aus meinem leben (7 bd, 1867) efterlämnade M. en samling resebeskrifningar, dikter, tänkespråk m. m., som han nedskrifvit vid olika tider före sin af resa till Mexico. Jfr Hell-wald, "Maximilian I, kaiser von Mexico" (1869), Gaulot, "La vérité sur 1'expédition du Mexique" (3 bd, 1889-90), Schmit von Tavera, "Geschichte der regierung des kaisers M. I etc." (2 bd, 1903), De la Gorce, "Histoire du second empire", IV (19)4), och J. L. Vlasio, "Maximiliano intimo" (1905). J.M-r.* Maximilian, romersk-tyska kejsare: 1. M. l, romersk konung och vald kejsare, ärkehertig af Österrike, f. 22 mars 1459 i Wiener-Neustadt, d. 12 jan. 1519 i Wels i öfre Österrike, var son till kejsar Fredrik III och Leonora af Portugal. Hans lif är fylldt af en mångfrestande verksamhet, framför allt riktad på utvidgande af "habsburgska husets makt. 19 aug. 1477 förmälde sig M. med Maria, dotter till hertig Karl den djärfve af Burgund, som stupat i jan. s. å.; han vann därigenom väldet öfver Nederländerna, men måste trots sin seger vid Guinegatte (1479) afstå till Frankrike själfva hertigdömet Burgund och Picardie genom freden i Ärras (dec. 1482). - M. hade dessutom många stridigheter att utstå med de nederländska ständerna; 1488 vardt han t. o. m. tillfångatagen i Briigge och måste befrias af en tysk här. 1489 återvände M. till Tyskland, där han redan 1486 krönts till romersk konung; han lyckades efter Mattias Corvinus' död, i april 1490, återtaga det af ungrarna eröfrade Wien, men erkän- nande af habsburgska husets anspråk på Ungerns tron vann han endast för det fall, att den till konung valde Vladislav af Böhmen aflede utan manliga af-komlingar (fördrag i Pressburg 1491). Genom sin frände Sigismunds afsägelse blef han i mars 1490 herre öfver Tyrolen med tillhörande områden och samlade sålunda efter faderns död habsburgska husets länder i en hand. Ytterligare vinst lofvade M:s förening med arf tagerskan till Bretagne Anna, med hvilken han genom ställföreträdare ingick äktenskap 1490 - hans första gemål Maria af Burgund dog redan 27 mars 1482 -; men då M. dröjde att infinna sig, måste Anna enligt påfvens önskan 1491 bryta förbindelsen och räcka Karl VIII af Frankrike sin hand. Denne å sin sida bröt därmed sin förlofning med M:s dotter Margareta, hvarpå M. genom segern vid Dournon och freden i Senlis (1493) återtog Franche-Cointé, som varit utfäst som hemgift. - Efter Fredrik III:s död 19 aug. 1493 öfvergick kejsarmakten till M., som följande år äktade Blanca Maria Sforza, brorsdotter till Milanos styresman Ludvig Sforza, som af M. upphöjdes till hertig; rikets nye härskare vardt dock aldrig krönt af påfven, utan antog slutligen 4 febr. 1508 i Trident på eget bevåg titeln vald romersk kejsare, hvartill han strax därpå erhöll påfvens välsignelse. M. hyste tanken att fördrifva turkarna från Konstantinopel, men togs i stället i anspråk af strider med Frankrike och af tyska rikets inre ärenden. Sedan franske konungen Karl VIII 1494 med en här infallit i Italien, biträdde M. järnte påfven, Spanien, Milano och Venezianska republiken den mot denne riktade ligan i Venezia 1495. På riksdagen i Worms s. å. uppträdde de tyska ständerna själfva mot den upplösning i riks-författningen, som småningom framträdt sedan midten af 1200-talet och nått sin höjdpunkt under Fredrik III:s långa och svaga regering; deras ledare var ärkebiskop Berthold von Henneberg af Mainz. Hvad som vanns var påbjudandet af evig landsfred och inrättandet af rikskammarrätten; tillika pålades för tillfället en allmän riksskatt; däremot strandade på kejsarens motstånd förslaget att vid hans sida ställa ett af ständerna bildadt riksråd med vidsträckt myndighet. En förlust för riket medförde 1499 kriget med schweizarna, som genom freden i Basel s. å. i verkligheten, om också ej till namnet, erhöllo erkänd själfständighet. Då M. sedan ville fortsätta kampen med Frankrike, som 1499 inkräktat Milano,, måste han på riksdagen i Augsburg 1500 foga sig i tillsättandet af en riksregering, som representerade kurfurstar, furstar och städer m. fl. och starkt inskränkte hans egen makt; men redan 1502 råkade denna i upplösning. M:s framgångar i ett krig med Ruprecht af Pfalz 1504 och ärkebiskop Ber-tholds död i dec. s. å. stärkte hans ställning; af