1317 Maximilian 1318 det omstridda bajerska arfvet tog han norra Tyro-len (1505). Dock förblef Milano franskt, och i sin krigföring mot venezianerna hade M. föga lycka, äfven då han mot Venezia förband sig med sin förra fiende Frankrike genom ligan i Cambrai (1508). Senare återgick han till Frankrikes motståndare, i det han 1512 slöt sig till den s. k. heliga ligan, ingången 1511 af påfven, Spanien och Yenezia, som dock nu afföll till franska sidan, l Milano insattes som hertig Maximilian Sforza (dec. 1512), men sedan denne 1515 störtats genom franske konungen Frans I:s seger vid Marignano, slöts fred mellan Frans och kejsaren i Bruxelles 3 dec. 1516, då Milano stannade hos Frankrike. Därefter slutade äfven kriget mot Venezia med ringa vin- j ning. - M. egde liflig inbillningskraft, hyste håg för konst och vetenskap och utmärkte sig för bragdlystnad liksom för färdighet i manliga idrotter - han har kallats "den siste riddaren". I sina arf-länder grundlade han en fastare förvaltning, och i krigsväsendet ådagalade han framstående organisationsförmåga: han skapade 1500-talets af landsknektar bildade fotfolk och vårdade sig tillika om artilleriets och kavalleriets utdaning. Men han saknade fasthet och högre fältherre- och stats-mannagåfvor. Den ringa vinsten af reformarbetet i riket vållades delvis af dessa M:s svagheter och hans habsburgska familjepolitik. M. egde emellertid folkets gunst och var själf mycket mån om sin och sin släkts ryktbarhet: bl. a. lät han allegoriskt skildra sitt lefnadslopp i två dyrbart illustrerade verk, "Der edle held Teuerdank" och "Weiss-kunig". En praktfull minnesvård öfver M. lät Ferdinand I uppföra i Innsbruck. - M:s senare äktenskap var barnlöst. Med Maria af Burgund hade han två barn, sonen Filip den sköne (konung i Kastilien 1504-C6) och dottern Margareta (se Margareta, österrikiska furstinnor 1). Genom Filips äktenskap med Johanna af Aragonien och Kastilien kom Spanien under habsburgska huset (1516); dennes söner Karl och Ferdinand blefvo M:s närmaste efterträdare som romersk-tyska kejsare. - Litt.: Chmel, "Urkunden, briefe und aktenstiicke zur geschichte M:s I" (1845) och "Aktenstiicke zur geschichte des hauses Habsburg im zeitaltar M:s" (3 bd, 1854-58), Ulmann, "Kaiser M. I" (2 bd, 1884-91), Adler, "Die organisation der zentralverwaltung unter kaiser M. I" (1886), von Kraus och Kaser, "Deutsche geschichte im aus-gange des mittelalters 1438-1519" (2 bd, 1905 ff.). 2. M. Il, kejsare 1564-76, ärkehertig af Österrike, konung af Böhmen och Ungern, f. 31 juli 1527 i Wien, d. 11 okt. 1576 i Regensburg, var sonsonsson till M. l och äldste son till sedermera kejsar Ferdinand I samt Anna af Böhmen och Ungern. Han äktade i sept. 1548 sin kusin Maria, kejsar Karl V:s dotter, och förde till nov. 1550 styrelsen i Spanien under tronföljaren Filips frånvaro i Tyskland. Till M:s harm önskade Karl Y öfverflytta tyska kejsarkronan på Filip efter sin egen eller åtminstone efter sin broder Ferdinands död, men den förra tanken strandade på dennes motstånd, den senare på de tyske furstarnas motvilja. I nov. 1562 valdes i stället M. till romersk konung, sedan han gifvit påfven och sin fader lugnande löften med hänsyn till sin kända böjelse för protestantismen; s. å. hyllades han som konung af Böhmen och kröntes 1563 till konung af Ungern. Efter Ferdinands död 25 juli 1564 blef M. kejsare och behöll jämte nämnda länder det egentliga Österrike under sin styrelse, medan Tyrolen tillföll hans broder Ferdinand och Steiermark med Kärnten, Krain och Görz tilldelades dan yngste brodern, Karl. I det yttre förblef M. framgent katolska kyrkan trogen, un-i der det han i riket ' sökte medla mellan katolikerna och den augs-burgiska bekännelsens anhängare och i sina arfländer medgaf protestanterna trosfrihet: hela hans hållning bar sålunda en prägel af halfhet, hvartill spanskt inflytande bidrog. Då romerska kyrkan ansåg den religiösa frågan löst genom Tridentinska mötet, hade M. ingen framgång i sin sträfvan att i godo återställa kyrkans enhet; och hans försök att utesluta den kalvinske kurfursten Fredrik III af Pfalz från religionsfreden misslyckades på riksdagen i Augsburg 1566 trots dennes oenighet med lutheranerna. Den lutherska adeln i Österrike fick af M. 18 aug. 1568 fri religionsöfning, hvarjämte han sökte bringa den till enighet i bekännelse och kyrkoordning och stadfäste dess trosfrihet 14 jan. 1571. Under M:s regering framträdde dock katolicismen i tyska riket med ökad styrka: jesuiterna fingo makten i Bajern, och andliga furstar undertryckte protestantismen bland sina undersåtar; fåfängt ville Fredrik III af kejsaren utverka ökad frihet för denna tro; han förlamades särskildt af Kursachsens hållning såväl 1575, då kejsarens son Rudolf i okt. valdes till romersk konung, som 1576, då M. på riksdagen i Regensburg äskade ständernas hjälp mot turkarna. - Utifrån hotades M. af en stor fara 1566, då sultan Soliman II med en stark här uppträdde som hjälpare åt furst Johan II Zapolya i Siebenburgen; men efter Solimans död s. å. slöt M. i febr. 1568 fred på 8 år med Porten. I Polen arbetade kejsaren fåfängt för sin son Ernst vid konungavalet 1573; i dec. 1575 vardt han själf af ett parti vald till konung, men polska kronan stannade hos Stefan Båthory af Siebenburgen. - M. egde god bildning och vinnande personliga egenskaper. Med sin strängt katolskt sinnade gemål hade han 15 barn, bland dem döttrarna Anna (f. 1549, d. 1580), sedan 1571 förmäld med Filip II af Spanien, och Elisabet (f. 1554, d. 1592), som 1570 blef franske konungen Karl IX:s gemål. - Litt.: Koch, "Quellen zur geschichte M:s II" (2 bd, 1857-61), Schwarz, "Briefe und akten zur geschichte M:s II" (2 bd, 1889-91), Ranke, "tjber die zeiten Ferdinands I und M:s II" (1832; i "Sämmtliche werke", bd VII, 1868), och Ritter, "Deutsche geschichte im zeitalter der gegenrefor-mation und des Dreissigjährigen krieges", bd I (1889). 1-2. G.w-k. Maximilian (M a x), tyska furstar: 1. Tyska kejsare. Se Maximilian, romersk-tyska kejsare.