1319 Maximilian 1320 2. M. Alexander Fredrik Vilhelm, prins af Baden, kusin till nu regerande storhertigen Fredrik II, son till prins Vilhelm af Baden och Maria af Leuchtenberg, f. 10 juli 1867 i Baden-Baden, juris doktor och till 1899 i baden-sisk och preussisk militärtjänst, kan, då storhertigens äktenskap är barnlöst, betraktas som tronarfvinge. Han förmäldes 1900 med Maria Lovisa (f. 1879), dotter till hertig Ernst August af Cum-berland, och har med henne sonen Berchtold Fredrik (f. 19C6) och en dotter, Maria Alexandra (f. 1902). 3. Bajerska furstar: a) M. I, hertig, 1623 kurfurste af Bajern, f. 17 april 1573, d. 27 sept. 1651, son af Vilhelm V och Renata af Lothringen, uppfostrades under jesuiternas inflytande i en utprägladt katolsk åskådning, erhöll fr. o. m. 1593 växande andel i regeringsbestyren och öfvertog 1598, efter faderns abdikation 1597, i eget namn styrelsen. M. egnade sig med kraft och omsorg åt landets inre angelägenheter och bragte ordning i dess förvaltning, rättsväsen och förstörda finanser. Trettioåriga kriget tillintetgjorde dock frukterna af hans ansträngningar i större utsträckning, än hans sista, fredliga år kunde godtgöra. M:s yttre politik bragte hans hus rik vinst; hans ställning till tidens stora konflikter bestämdes af hans katolska trosifver och hans omsorg om den tyska ständer-friheten. Exekutionen af riksakten mot staden Donauwörth (1607) bragte denna stad i hans våld och ställde honom själf på en framskjuten plats inom det katolska partiet. Bildandet af den evangeliska unionen (1608) besvarades tack vare honom genom de katolska ständernas sammanslutning i ligan (1609), hvars ledare han blef. En stor roll tillföll honom och förbundet genom Trettioåriga krigets utbrott. Ligan slöt sig (1619) till kejsar Ferdinand II, dess här besegrade Fredrik af Pfalz på Hvita berget 1620 och bidrog därefter väsentligast till eröfringen af dennes arfländer. Som lön tillföllo den pfalziska kurvärdigheten och öfre Pfalz M. i öfverensstämmelse med aftalen 1619. Mansfelds och Kristians af Braunschweig äfven-tyrliga krigsföretag förde ligans här under Tilly till Nord-Tyskland; sedan Kristian IV af Danmark inblandat sig i de tyska striderna, slog Tilly denne vid Lutter am Barenberge (1626), men måste afstå åt Wallenstein och den nybildade kejserliga hären att föra kriget till slut genom ett infall i Danmark. Höjdpunkten af M:s katolska politik bildar hans medverkan vid restitutionsediktets tillkomst (1629). Emellertid drefvo habsburgarnas växande maktställning i riket, kejsarens och Wallensteins absolutistiska planer samt rivaliteten om det rika byte, som restitutionsediktet lofvade de katolska furstehusen, M. till opposition mot kejsaren. De främsta yttringarna däraf voro Wallensteins störtande på kollegialdagen i Regensburg 1630 och Bajerns för- bund med Frankrike (1631). För Richelieu var detta fördrag ett led i en sträfvan att försona Tysklands katolska och protestantiska ständer och ena dem, understödda af Sverige som auxiliärmakt, i striden mot Österrikes öfvermakt i riket. Gustaf Adolfs segrar och själfständiga politik, som ej band sig vid Frankrikes syften, gåfvo emellertid protestantismen en sådan öfvervikt, att katolicismens intressen trädde i förgrunden och förenade M. med Ferdinand II och dennes efterträdare Ferdinand III. Slaget vid Lech (1632) öppnade första gången hans land för de fientliga arméerna; krigets växlingar bragte senare gång på gång Bajern de svåraste lidanden. Dessa, missnöje öfver kejsarens spanskvänliga politik och farhågor för kurvärdigheten och öfre Pfalz drefvo M. att under krigets sista år söka anslutning till Frankrike, men då han därför ej var sinnad att lämna svenskarna fria händer, bröt han 1647 det stillestånd, som fransmännen förskaffat honom. Följden blef, att dessa och svenskarna ännu en gång (1648) härjande bröto in i Bajern. Vid westfaliska fredskongressen sökte han genom att understödja Frankrikes anspråk göra detta mera oberoende af protestanterna i religionsfrågan, på samma gång som han på så sätt försäkrade sig om dess understöd i sina särskilda intressen. Tack vare dess hjälp behöll Bajern i freden kurvärdigheten och öfre Pfalz. Litt.: Wolf, "Geschichte M:s I. und seiner zeit" (forts, af Breyer, I-IV, 1807-11), Aretin, "Geschichte des bayrischen herzogs und kurfursten M. I" (bd I, 1842), Schreiber, "M. I. der katho-lische> kurfurst von Bayern, und der Dreissig-jährige krieg" (1868), v. Schaching, "M. I, der Grosse" (1876), och Stieve, "Kurfurst M. I. von Bayern" (1882) Den modernaste framställningen af M:s politik ger M. Ritter i "Deutsche geschichte im zeitalter der ge genreformation und des Dreissig-jährigen krieges" (i "Bibliothek deutscher geschichte"). - b) M. II Emanuel, kurfurste, den föregåendes sonson, son af kurfursten Ferdinand Maria och Adel-heid af Savojen, f. 11 juli 1662 i Mimenen, d. där 26 febr. 1726, efterträdde sin fader 1679. Han deltog 1683 i kampen mot turkarna utanför Wien, utmärkte sig under de följande åren vid Gran, Buda, Mohåcs och Belgrad, blef 1690 kejserlig generalissimus vid Rhen samt stridde hvarje följande sommar ända till freden i Rijswijk (1697) vid Rhen, uti Italien eller i Spanska Nederländerna, där han sedan 1691 var ståthållare. 1698 blef hans son med Maria Antonia (kejsar Leopolds dotter, förmäld 1685, d. 1692), kurprinsen Josef Ferdinand, genom testamente insatt till arftagare af hela den spanska monarkien, men den unge prinsens död (6 febr. 1699) omintetgjorde de sålunda öppnade lysande utsikterna för ätten. Emellertid hade M. 1694 förmält sig med polske konungen Johan (III) Sobieskis