Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mayr ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1341
Mayr- Mazarin
1342
prästerskapet). Sedan 1890 utger
M. "Allgemei-nes statistisches archiv".
J-c-
Mayr [ma’jr], Joseph, tysk folkskådespelare, f. i
Öberammergau, Bajern, d. 1903 i München, till yrket
träsnidare, sedermera borgmästare i byn Öberammergau,
var under årtionden uppbärare af Kristi roll vid
passionsspelen i Oberammergau (se Passionsspel) och
beundrades för den synnerligen verkningsfulla mildhet
och högtidlighet han inlade i framställningen däraf.
Mayseder [ma7]-], Joseph, österrikisk violinist,
f. 1789 i Wien, d. där 1863, utbildad af Suche,
Wranitzky och Schuppanzigh, blef 1820 soloviolinist
vid hofoperan i Wien och 1835 kammarvirtuos. Han
gjorde inga konsertresor och gaf äfven i Wien
sällan egna konserter, men var dock en af själfve
Paganini beundrad mästare på sitt instrument. Hans 63
violinkompositioner af olika slag intaga ett aktadt
rum i denna litteratur. A. L.*
Maysviile [méVsvil], stad i nordamerikanska staten
Kentucky, vid Ohio, midt emot Aberdeen. 6,423
inv. (1900). Tillverkning af plogar; handel med tobak
och hampa. J. F. N.
Mayu-tata. Se Madre de Dios.
Mazade [-sVd], Charles de, fransk skriftställare,
f. 1821, d. 1893, utgaf 1841 ett häfte lyrik (Odes)
och vardt 1846 ständig medarbetare i "Revue des deux
mondes", hvars politiska öf-versikter han skref i
moderat riktning 1852-58 och 1868 ff. M., som 1882
vardt led. af Franska akad., utgaf bl. &.L’tispagne
contemporaine (1855), L’llaUe möderne (1860), La
Pologne contemporaine (1863; "Polen i våra dagar",
1864), Lamartine (1872), Portratts d’histoire morale
et polilique du temps (1875), Le comte de Cavour
(1877), M. Thiers (1884) och Metternich (1889).
Mazaga’n. Se M åsåg a n.
Mazagran [-sagrä’], fr., kallt svart kaffe,
ser-veradt i glas, med tillsats af seltersvatten
(is och konjak). Drycken har namn efter byn Mazagran
i Algeriet, där en fransk härstyrka belägrades af
araber 1840 och slutligen hade föga mer än kaffe att
lefva af.
Ma’zaka, det forna namnet på Kaisarije (se d. o.).
Mazamet [-samä], stad i franska dep. Tarn, på
norra sluttningen af Montagnes noires (en del af
Cevennerna). 11,370 inv. (19C6). Ylleindustri.
(J. F. N.)
Mazapil [mathapi’1], stad i mexikanska staten
Za-catecas, i en vattenfattig trakt med guld-,
silfver-och koppargrufvor. 3,141 inv. (1900). J- F. N.
Mazarin [-sära7], Jules, fransk statsman, kardinal,
f. 14 juli 1602 i Pescina i Abruzzerna (enligt
annan uppgift i Rom), d. 9 mars 1661 i Vincennes,
hette eg. Giulio Mazarini (skref sig så, äfven som
naturaliserad fransman) och härstammade från en
siciliansk familj. Han studerade i Rom samt vid de
spanska universiteten i Alcalå och Salamanca och
vann i Rom juridisk doktorsgrad, men blef därpå
1623 officer i påfvens armé. Då påfven sökte medla
i striden emellan fransmän och spanjorer i norra
Italien, åtföljde M. de påfliga sändebuden och
användes äfven själf som ambassadör; under dessa
förhandlingar blef han bekant med Ludvig XIII och
Richelieu, hvilken högt lofordade M:s ovanliga
skicklighet. M. beslöt då att h. o. h. egna sig åt
diplomatien och in-
trädde 1632 på den kyrkliga banan, men blef
sannolikt aldrig prästvigd. 1634-36 var han påflig
nuntie i Paris och återvände dit som naturaliserad
fransman 1639, då han hos påfven motarbetades af det
spanska partiet. Till belöning för fortsatta tjänster
utverkade Richelieu åt M. kardinalsvärdigheten (1641)
och förordade honom vid sin död (1642) till sin
efterträdare. Ludvig XIII tog honom också till sin
förste minister. Sedan Ludvig 1643 aflidit, förstod
M. snart att göra sig oumbärlig för änkedrottning
Anna, som skulle föra regeringen för den omyndige
Ludvig XIV och hvars älskare han blef. I motsats
till sin fruktade företrädare visade sig den smidige
italienaren mild och välvillig; kabaler bildades
icke dess mindre för att störta honom, men han gick
segrande ur striden. Sålunda kunde M. tämligen ostördt
egna sig åt politiken. I denna sökte han fullfölja och
genomföra, hvad Richelieu börjat. Så fortsatte han
krigen med kejsaren och Spanien. Det förra slutades
genom westfaliska freden (1648), det senare genom
den pyre-neiska (1659). Genom båda vann Frankrike
nya områden, och dess europeiska ställning stärktes i
samma mån, som habsburgska husets makt sjönk. I Norden
medlade M. mellan Sverige och dess fiender i syfte
att upprätthålla, men ej öfver höfvan öka Sveriges
styrka och att frigöra dess krafter till Frankrikes
gagn; hans diplomati bidrog sålunda till frederna vid
Brömsebro (1645) samt i Oliva och Köpenhamn (1660). -
Den inre styrelsen var ej lika lycklig. M. hade af sin
företrädare ärft en mängd finansiella svårigheter, som
ytterligare ökades genom de kostsamma krigen och genom
den usla penningförvalt-niugen. Därigenom uppstod ett
allmänt missnöje mot M., som själf var mycket girig
och beskylldes för att bestjäla staten. Parlamentet i
Paris gaf 1648 signalen till motstånd, och det farliga
uppror utbröt, som är kändt under namnet "Fronden"
(se d. o.). M. måste i febr. 1651 fly från Paris till
Briihl på Kölns område, hvarifrån han dock fortfor
att styra drottningen och Frankrike. Han återkom
väl i slutet af s. å., men måste i aug. 1652 ännu en
gång fly. Sedan upproret i slutet af s. å. lagt sig,
höll den under detta i tusentals satiriska dikter och
smädeskrifter (se M a z a r i-n a d e s) förlöjligade
eller hånade M. 3 febr. 1653 sitt intåg i Paris under
befolkningens jubel och mäktigare än någonsin. Han
fortfor att till sin död vara Frankrikes egentlige
styresman, äfven sedan Ludvig XIV vid 13 års ålder
förklarats myndig (1651). Hans inre förvaltning var
alltjämt af sämsta slag. Han riktade sig på statens
bekostnad, efterlämnade en kolossal’ förmögenhet
och drog på allt sätt fram sin släkt. Sin broder,
Michel, gjorde han 1647 till kardinal, sin systerson,
Phil. Julien Mancini, till hertig af Nevers och sina
systerdöttrar (M:s ena syster var gift med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
