1341 Mayr- Mazarin 1342 prästerskapet). Sedan 1890 utger M. "Allgemei-nes statistisches archiv". J-c- Mayr [ma'jr], Joseph, tysk folkskådespelare, f. i Öberammergau, Bajern, d. 1903 i München, till yrket träsnidare, sedermera borgmästare i byn Öberammergau, var under årtionden uppbärare af Kristi roll vid passionsspelen i Oberammergau (se Passionsspel) och beundrades för den synnerligen verkningsfulla mildhet och högtidlighet han inlade i framställningen däraf. Mayseder [ma7]-], Joseph, österrikisk violinist, f. 1789 i Wien, d. där 1863, utbildad af Suche, Wranitzky och Schuppanzigh, blef 1820 soloviolinist vid hofoperan i Wien och 1835 kammarvirtuos. Han gjorde inga konsertresor och gaf äfven i Wien sällan egna konserter, men var dock en af själfve Paganini beundrad mästare på sitt instrument. Hans 63 violinkompositioner af olika slag intaga ett aktadt rum i denna litteratur. A. L.* Maysviile [méVsvil], stad i nordamerikanska staten Kentucky, vid Ohio, midt emot Aberdeen. 6,423 inv. (1900). Tillverkning af plogar; handel med tobak och hampa. J. F. N. Mayu-tata. Se Madre de Dios. Mazade [-sVd], Charles de, fransk skriftställare, f. 1821, d. 1893, utgaf 1841 ett häfte lyrik (Odes) och vardt 1846 ständig medarbetare i "Revue des deux mondes", hvars politiska öf-versikter han skref i moderat riktning 1852-58 och 1868 ff. M., som 1882 vardt led. af Franska akad., utgaf bl. &.L'tispagne contemporaine (1855), L'llaUe möderne (1860), La Pologne contemporaine (1863; "Polen i våra dagar", 1864), Lamartine (1872), Portratts d'histoire morale et polilique du temps (1875), Le comte de Cavour (1877), M. Thiers (1884) och Metternich (1889). Mazaga'n. Se M åsåg a n. Mazagran [-sagrä'], fr., kallt svart kaffe, ser-veradt i glas, med tillsats af seltersvatten (is och konjak). Drycken har namn efter byn Mazagran i Algeriet, där en fransk härstyrka belägrades af araber 1840 och slutligen hade föga mer än kaffe att lefva af. Ma'zaka, det forna namnet på Kaisarije (se d. o.). Mazamet [-samä], stad i franska dep. Tarn, på norra sluttningen af Montagnes noires (en del af Cevennerna). 11,370 inv. (19C6). Ylleindustri. (J. F. N.) Mazapil [mathapi'1], stad i mexikanska staten Za-catecas, i en vattenfattig trakt med guld-, silfver-och koppargrufvor. 3,141 inv. (1900). J- F. N. Mazarin [-sära7], Jules, fransk statsman, kardinal, f. 14 juli 1602 i Pescina i Abruzzerna (enligt annan uppgift i Rom), d. 9 mars 1661 i Vincennes, hette eg. Giulio Mazarini (skref sig så, äfven som naturaliserad fransman) och härstammade från en siciliansk familj. Han studerade i Rom samt vid de spanska universiteten i Alcalå och Salamanca och vann i Rom juridisk doktorsgrad, men blef därpå 1623 officer i påfvens armé. Då påfven sökte medla i striden emellan fransmän och spanjorer i norra Italien, åtföljde M. de påfliga sändebuden och användes äfven själf som ambassadör; under dessa förhandlingar blef han bekant med Ludvig XIII och Richelieu, hvilken högt lofordade M:s ovanliga skicklighet. M. beslöt då att h. o. h. egna sig åt diplomatien och in- trädde 1632 på den kyrkliga banan, men blef sannolikt aldrig prästvigd. 1634-36 var han påflig nuntie i Paris och återvände dit som naturaliserad fransman 1639, då han hos påfven motarbetades af det spanska partiet. Till belöning för fortsatta tjänster utverkade Richelieu åt M. kardinalsvärdigheten (1641) och förordade honom vid sin död (1642) till sin efterträdare. Ludvig XIII tog honom också till sin förste minister. Sedan Ludvig 1643 aflidit, förstod M. snart att göra sig oumbärlig för änkedrottning Anna, som skulle föra regeringen för den omyndige Ludvig XIV och hvars älskare han blef. I motsats till sin fruktade företrädare visade sig den smidige italienaren mild och välvillig; kabaler bildades icke dess mindre för att störta honom, men han gick segrande ur striden. Sålunda kunde M. tämligen ostördt egna sig åt politiken. I denna sökte han fullfölja och genomföra, hvad Richelieu börjat. Så fortsatte han krigen med kejsaren och Spanien. Det förra slutades genom westfaliska freden (1648), det senare genom den pyre-neiska (1659). Genom båda vann Frankrike nya områden, och dess europeiska ställning stärktes i samma mån, som habsburgska husets makt sjönk. I Norden medlade M. mellan Sverige och dess fiender i syfte att upprätthålla, men ej öfver höfvan öka Sveriges styrka och att frigöra dess krafter till Frankrikes gagn; hans diplomati bidrog sålunda till frederna vid Brömsebro (1645) samt i Oliva och Köpenhamn (1660). - Den inre styrelsen var ej lika lycklig. M. hade af sin företrädare ärft en mängd finansiella svårigheter, som ytterligare ökades genom de kostsamma krigen och genom den usla penningförvalt-niugen. Därigenom uppstod ett allmänt missnöje mot M., som själf var mycket girig och beskylldes för att bestjäla staten. Parlamentet i Paris gaf 1648 signalen till motstånd, och det farliga uppror utbröt, som är kändt under namnet "Fronden" (se d. o.). M. måste i febr. 1651 fly från Paris till Briihl på Kölns område, hvarifrån han dock fortfor att styra drottningen och Frankrike. Han återkom väl i slutet af s. å., men måste i aug. 1652 ännu en gång fly. Sedan upproret i slutet af s. å. lagt sig, höll den under detta i tusentals satiriska dikter och smädeskrifter (se M a z a r i-n a d e s) förlöjligade eller hånade M. 3 febr. 1653 sitt intåg i Paris under befolkningens jubel och mäktigare än någonsin. Han fortfor att till sin död vara Frankrikes egentlige styresman, äfven sedan Ludvig XIV vid 13 års ålder förklarats myndig (1651). Hans inre förvaltning var alltjämt af sämsta slag. Han riktade sig på statens bekostnad, efterlämnade en kolossal' förmögenhet och drog på allt sätt fram sin släkt. Sin broder, Michel, gjorde han 1647 till kardinal, sin systerson, Phil. Julien Mancini, till hertig af Nevers och sina systerdöttrar (M:s ena syster var gift med