religion under sasaniderna i 3:e årh. e. Kr. De heliga skrifterna, som Alexander förstört, samlades då och tillökades. Vi ega i behåll stycken af sasanidernas Avesta, hvaribland fullständig den bok, "Lagen mot djäflarna" (Vendidad), som innehåller renhetslagarna. Den Zarathustriska bekännelsen lyder: "Jag bekänner mig som Mazdadyrkare, Zarathustras lärjunge, djäflarnas fiende, hörsam Herrens lag". I den dagliga kampen mot djäflarna är ingenting viktigare än renheten. Man får icke besudla de rena elementen. Därmed förklarar t. ex. Avesta den ännu hos parserna använda seden att utsätta de döde åt köttätande fåglar, ett primitivt bruk, som eljest fortleft hos en del nomadiska och andra lågt stående stammar. Jorden får ej orenas genom begrafning, elden ej genom likbränning. Prästen bär under den oblodiga offertjänsten en liten duk för näsa och mun för att ej förorena den heliga elden. Vidare äro hunden och kon heliga. Strängare straff är stadgadt för den, som dödar en hund, än för den, som dödar en människa. Nötkött får aldrig förtäras. Vidlyftiga regler bestämma om likets orenhet. Har någon råkat bryta mot de krångliga renhetsbuden, måste han undergå straff till bot. Bland reningsmedel spelar kourin en viktig roll. Märkligt är, att bland botöfningarna upptagas icke blott slag af "lydnadsmedlet", "hästpiskan", utan nyttiga verk, såsom att bygga broar, döda skadedjur, göra ren en hund, mätta hungriga. Alltfort inskärper Avesta arbete med åker och boskap och afvisar asketism. I vår religion, heter det i en senare skrift, fastar man ej från mat, utan från synd. Själfpina och askes, som hos iranernas nära släktingar inderna och annorstädes framkallats af frälsningslängtan, betraktas af Avesta som djäfvulens verk. Men att genom bevattning och torrläggning eröfra en bit af obygden och lägga den under plogen, det är kamp mot ondskans makter. De lefvande få hjälp af de dödes andar, fravaschi (se d. o.), som lossa tjälen ur jorden, så att vattnen rinna och grönskan spirar, de hjälpa mödrarna att föda, styrka de stridande männen, som åkalla dem i drabbningen, och biträda Herren i att hålla jorden vid makt och himlakropparna i rörelse mot djäflarnas anfall. Listan på dem, hvilkas fravaschier hyllas af den zarathustriska kyrkan, upptager mazdareligionens helgon före och efter profeten ända fram till de tre frälsare, som väntas före världsslutet. I denna helgonlista infogas alltjämt namnen på sådana, som gjort sig särdeles förtjänta om församlingen och dess fattiga. Efter döden sitter den frommes själ i tre nätter nära hufvudet sjungande psalmen om sällhet. Efter tredje natten i dagbräckningen möter den en skön, ädel jungfru, hvars like den aldrig sett. Jungfrun är den dödes förkroppsligade fromhet. (Se V. Rydbergs dikt "Grubblaren".) Nu stiger själen genom de tre paradisen: God tanke, Godt ord, God gärning in i de eviga ljusens rymd, där den mottages af de salige och af Herren och undfägnas med färskt vårsmör. Den ogudaktiges själ surrar kring skallen, sjungande jämmerpsalmen, möter en afskyvärd häxa, som förkroppsligar dess andliga lif, och kommer genom Ond tanke, Ondt ord, Ond gärning i det eviga mörkrets hemvist. Men i helvetet skall den ogudaktige ej alltid förblifva. (Se Eskatologi, sp. 872 ff.) Efter den muhammedanska eröfringen år 642 upplefde mazdatrons teologi ännu en blomstring. Men en del mazdatroende utvandrade och hamnade omsider i Bombay och omnejd i Indien. Där utgöra de nära 100,000 själar, dels burgna köpmanssläkter, dels arbetsfolk. Där mässa ännu präster de heliga texterna till det dagliga dryckes- och växtoffret. I Persien kvarlefva ett par menigheter och spridda rester, tillsammans knappast 10,000. Litt.: E. Lehmann, "Zarathustra" (2 dlr, 1899, 1902), A. V. W. Jackson i "Grundriss der iranischen philologie", II (1904), Rastamji Edulji D. P. S., "Zarathushtra" (19C6), och de af N. Söderblom utg. "Främmande religionsurkunder" II, 2 (1908). N. S. Maze'pa, Ivan Stepanovitj M.-Koledin s k i, kosackhetman, föddes i Lill-Ryssland mellan åren 1629 och 1644 och uppfostrades vid polske konungen Johan Kasimirs hof. I Volynien egde den händelse rum, som gjort honom till hjälte i åtskilliga romantiska skildringar. En "pan" (adlig gods-egare) af släkten Fal-bowski, som erhållit kännedom om M:s intima förhållande till hans hustru, lär ha bundit honom baklänges på en yster häst, som förde honom sargad och halfdöd till hans port. I Polen förblef M. till 1663, då Johan Kasimir företog ett fälttåg till Ukrajna på vänstra Dnjeprstranden. M. uppehöll sig sedermera flera år hos hetmanen Samojlovitj, men sökte i hemlighet störta honom, och några dagar efter hans afsättning blef M., 25 juli 1687, af kosackerna vald till hans efterträdare. Förhållandet emellan Lill- och Stör-Ryssland, som länge varit spändt, blef det ännu mer, då tsar Peter från början af sitt krig med Karl XII fordrade, att kosackerna, som aldrig förut blifvit förda utom sitt Ukrajnas gräns, skulle tåga till rikets nordliga delar, skådeplatsen för krigshändelserna. Lillryssarna på högra Dnjeprstranden hade råkat i öppen fejd med de polske "panerna", och från vänstra stranden öfver-gingo deras landsmän för att deltaga i striden mot sina gamla fiender. Det låg därför i såväl Rysslands som Polens intresse att söka lugna lillrys-sarna, men då krigsoperationerna mot Sverige 1700 öppnats i Livland af polske konungen, befallde tsaren, att kosacker skulle aftåga dit. M. själf uppträdde dock ej på krigsplatsen förr än följande år, då ock uppsnappade kosacker förde hans namn till svenska högkvarteret i Marienburg, där det berättades, att han stod i spetsen för 40,000 man. En afdelning af hans kosacker deltog i slaget vid Erastfer (dec. 1701). Nu började enskilda kosacker öfvergå till svenskarna. 1704 erhöll M. befallning att taga sitt högkvarter i Polen. Förhållandet emellan honom och tsaren hade ännu ej blifvit stördt. Men följande år sammanträffade M. med furstinnan 17 b. 43