1347 Mazer 1348 Dolska, änka efter stormarskalken i Litauen. Hennes son hade öfvergått på sin anförvant konung Stanislaus' sida. Bref, som furstinnan sedermera afsände till M., sägas hos honom ha väckt de första tankarna på öfvergång till svenskarna. Frestelsen underblåstes, då M. i juli 1706 erhöll tsarens befallning att ställa sig under Mensjikovs befäl, hvilket han ansåg som en förolämpning. Tsarens planer att ombilda åtskilliga urgamla förhållanden i Lill-Ryssland och bringa landet i storryssarnas händer åstadkommo äfven förbittring. Karls framgångar i Sachsen, freden i Altranstädt, konung Augusts tronafsägelse och det förakt, hvarmed i allmänhet lillryssarna behandlades af storryssarna, särskildt då tsarens bojarer ställdes i spetsen för kosacktrupperna, gjorde M. alltmera benägen att förena sig med de segervane svenskarna. Han började ock betvifla, att tsaren skulle kunna skydda Ukrajna eller ens Stör-Ryssland emot dem. År 1708 erhöll M. tsarens order att sammandraga sina regementen och tåga till Kiev för att gemensamt med polackerna under Sieniawskis befäl uppträda mot svenskarna. M., hvars planer att öfvergå till Karl XII alltmera mognat, befann sig nu i en synnerligen kinkig ställning. Han drog icke heller själf till Polen. Dittills hade endast hans sekreterare Orlik haft någon aning om, hvad han tänkte, men under krigets gång väcktes äfven hos några af hans öfverstar tanken på Ukrajnas själfständighet. M. låtsade då, som om han endast lyssnade till deras förslag, men dref emellertid genom en afsatt bulgarisk biskop underhandlingar med Karl XII och Stanislaus. Han uppmanade Karl att infalla i Ukrajna för att rycka landet ur moskoviternas våld och förband sig att åt svenskarna upplåta vissa befästa städer, anskaffa proviant och på svenskarnas sida öfverföra äfven de donske kosackerna. Det var vid denna tidpunkt Karl ryckte fram mot Moskva och tvang tsaren att draga sig undan till norra Volga. Tsaren ansåg nu af nöden, att hela kosack-kavalleriet drog i fält och att M. själf borde följa med. Då M. i okt. 1708 mottog förnyad befallning att förena sig med storryssarna mot svenskarna, kallade han till sig sina förtrogna, hvilka afrådde honom från att hörsamma denna befallning. Däraf såg det ut, som om M. alltjämt följde "de äldstes" råd och föreskrifter. Misstankar mot honom hade dock slutligen börjat vakna hos storryssarna, och Mensjikov tågade för att personligen sammanträffa med honom. I svenska lägret voro åsikterna delade, huruvida Karl borde lyssna till hetmanens förslag, men Karl hoppades, att hela lillryska folket skulle följa M. och hade därför (i sept.) öfvergått hetmansdömets gräns. M. förde då en här af 4,000-5,000 man; en annan afdelning om 5,000-6,000 man stod på vänstra stranden af Desna. Tillsammans uppgick hela styrkan icke till mera än fjärdedelen af hvad M. lefvat att ställa till Karls förfogande, och när dessa kosacker fingo reda på hetmanens afsikt att uppträda mot ryssarna, öfvergaf vo de fleste honom. Endast en obetydlig styrka kvarstod, då M. i okt. i Gorki vid Desna sammanträffade med Karl. Nu underrättade M. sina vänner om orsakerna, som förmått honom att förena sig med Karl; den förnämsta uppgafs vara landets befrielse från moskoviterna. Men lillryssarna läto icke förmå sig till att följa M:s uppmaningar, utan skyn- dade sig att af ge trohetsförsäkringar till tsaren. M. afsattes från hetmanskapet (5 nov.), och hans hufvudstad, Baturin, lades i aska. Tsaren erbjöd de lillryssar, som återvände inom viss tid, sin nåd, hvaraf ett stort antal begagnade sig. Då M. insåg, att han bedragit sig i sina beräkningar på folkets bistånd, började han tänka på att kasta om och åter förlika sig med tsaren, men ingen ville numera lita på honom. Äfven svenskarna höllo vakt, på det han ej måtte flykta ifrån dem. Zaporogerna (kosackerna vid nedre Dnjepr) blefvo honom trogna, i synnerhet sedan kanen af Krim uppmanat dem att lyda M. och lofvat dem hjälp i händelse af behof. De framställde till Karl sin önskan, att en hufvud-drabbning måtte ega rum, och M. var den, som mest yrkade på, att Karl skulle bemäktiga sig Poltava. Då det olyckliga slaget stod, voro M. och zaporogerna närvarande. M. var sjuk och måste färdas i vagn, då han och åtskilliga kosacker visade svenskarna vägen öfver stepperna på flykten till Bender. Tsar Peter hade uppmanat paschan att utlämna M., hvilket denne dock vägrade. Bland de villkor, på hvilka tsaren ville erbjuda Karl fred, var ock M:s utlämnande. M., som väl visste, hvilken fara hotade honom, då tsaren erbjudit stora summor för att få honom lefvande i sina händer, erfor en våldsam oro, som alltmera försvagade den skröplige gubben och påskyndade hans död. Han afled 22 aug. 1709. Det var lillryska folkets obenägenhet att, trots all sin ovilja mot storryssarna, för hvilkas våldsamheter de ofta varit utsatta, öfvergifva tsaren samt deras fruktan för att komma i ett ännu olidligare förtryck under polska "paner", som korsade M:s egennyttiga beräkningar och förrädiska stämplingar. - Jfr N. Kostomarov, "Ma-zepa och Karl XII" (i "Hist. tidskr.", 3:e arg., 1883), och A. Jensen, "Mazepa. Historiska bilder från Ukraina och Karl XII:s dagar" (1909) samt där anförd litteratur. C. S-e.* Mazer [-sär]. 1. Johan M., donator, f. 7 mars 1790 i Stockholm, d. 25 okt. 1847, var son af Jean Pierre M., som inflyttat från Frankrike och 1789 vann burskap som silkesstrumpfabrikant i Stockholm och senare äfven idkade grosshandelsaffär, hufvudsakligen i viner. Denne J. P. M. dog i Milano 1829, efterlämnande en boupptecknad förmögenhet af 180,000 rdr b:ko, som delades mellan de legitimerade bröderna Johan och Anton, af hvilka den förre öfvertog grosshandelsaffären. Han hade fått sin uppfostran i en fransk klosterskola. I klostret torde M:s kärlek till kammarmusiken ha grundlagts. Till sin död bebodde han sitt hus n:r 46-48 Yästerlånggatan (nu A. Magnussons manufakturaffär), där ännu för ett tjugutal år sedan hans musiksal med allegoriska målningar (Apollon och sånggudinnorna) var i behåll. Han blef 1840 led. af Mus. akad., som 1852 till hans minne lät slå en medalj, bärande som inskrift akademiens de-