Medicéerna, florentinsk släkt. Se Medici. Mediceiska sjökartan kallas en 1351 utarbetad världskarta, hvilken bl. a. är den första karta, som tecknar Afrika triangelformigt med en mot s. utskjutande spets. Mellan Skottland och Norge går endast ett smalt sund, så att Nordsjön blifvit ett nästan instängdt haf. J. F. N. Mediceiska stjärnor (lat. Sidera medicea), föråldrad benämning på planeten Juppiters månar. Benämningen infördes af Galilei till ära för det mediceiska härskarhuset, men kom senare ur bruk. (B-d.) Mediceiska Venus. Se Afrodite, sp. 289, och Kleomenes, sp. 256. Medici [mēditji], Medicéerna, en i Italiens och särskildt i Florens' historia berömd släkt af urspr. borgerligt stånd, hvilken under större delen af 1400-talet med bibehållande af republikanska styrelseformer utöfvade högsta makten i Florens och sedermera omkr. 200 år innehade ärftligt suveränt herravälde öfver Toscana (till 1737). Släktens äldsta kända medlemmar omtalas som innehafvare af ämbeten i Florens redan under 1100-talet. Guccio de' M. nämnes som gonfalonjär (se d. o.) 1299, och på 1300-talet intog släkten en ansedd ställning bland det förmögnare borgerskapet, dock med bevarande af sina gamla förbindelser med det lägre folket (popolani) och i ständig opposition till den härskande aristokratien (grandi). Omfattande affärsverksamhet och framför allt bankirrörelse grundlade och ökade den ansenliga släktförmögenheten. I sitt vapen förde släkten M. 6 röda kulor (palle) på guldbotten; denna vapenskölds ursprung och betydelse äro omtvistade. Politiskt framträdande i förgrunden var först Salvestro de' M. (d. 1388), den verklige ledaren af den 1378 utbrytande folkrörelse, som fick namnet "ullkardarnas resning" (tumulto de' ciompi) och för några år bragte M. di Lando (se d. o.) i spetsen för en demokratisk stadsstyrelse, snart dock undanträngd från makten af de högre skråna under ledning af adelssläkten Albizzi. Den egentlige grundläggaren af medicéernas maktställning blef Giovanni d'Averardo de' M., äfven kallad Giovanni di Bicci, f. 1360, d. 1429, som kraftigt utvidgade släktens bankirrörelse och bl. a. upprättade filialer i Bruges, London, Avignon och Venezia. Han ifrade i de lägre klassernas intresse för en rättvisare, på taxering af förmögenheten byggd beskattning och kom därigenom i konflikt med det af släkten Albizzi, den rike Palla Strozzi och Niccoló da Uzzano ledda aristokratpartiet. Med Giovannis son, Cosimo de' M. (se M. 1), börjar släktens storhetstid, och det faktiska envälde i Florens han utöfvade från 1434 till sin död gick i arf till hans efterkommande, som med undantag för två korta mellantider behärskade Florens till 1537, då makten öfvergick till en från Cosimos broder Lorenzo de' M. (f. 1395, d. 1440) stammande släktgren, hvars hufvudman Cosimo I (se M. 14) 1569 fick titeln storhertig af Toscana. Dennes ätt utdog på manssidan 1737, men utom släktens båda hufvudlinjer, de republikanske köpmannafurstarnas med deras många ryktbara äkta och oäkta ättlingar och den senare framträdande storhertigliga, märkas två andra grenar, som ännu fortlefva, nämligen husen Medici-Tornaquinci (markiser di Castellina) i Florens och Medici-Ottajano (hertigar af Sarto) i Neapel. Till den senare af dessa hörde påfven Leo XI (se Leo, sp. 180) och den neapolitanske ministern don Luigi de' M., hertig af Sarto, vanligen kallad "cavaliere de' M.", f. 1760, d. 1830, en särskildt genom finansförvaltningens förbättring förtjänstfull ämbetsman under konungarna Ferdinand I och Frans I. Förutom Leo XI hörde de berömde påfvarna Leo X och Klemens VII till släkten M. Pius IV (Giovanni Angelo M.) tillhörde däremot icke den berömda florentinska släkten. Medicéernas gamla släktpalats i Florens heter numera Palazzo Riccardi. -- En god sammanfattande öfversikt öfver släktens historia ger Heyck, "Die Mediceer" (1897). Se vidare under art. Florens anförd litteratur samt A. v. Reumont, "Geschichte Toscanas, I: Die Mediceer 1530--1737" (1876), Smeaton, "The M. and the italian renaissance" (1902), E. Robiony, "Gli ultimi dei M." (1905), och Janet Ross, "Lives of the M. from their letters" (1910).

Cosimo de' Medici (d. ä.). Efter en marmorrelief, antagl. af A. del Verroccio.

1. Cosimo de' M., vanligen kallad Cosimo d. ä., son till Giovanni d'Averardo de' M. (se ofvan), f. 1389, d. 1 aug. 1464, biträdde tidigt fadern i ledningen af dennes omfattande bankiraffärer och åtföljde 1414 påfven Johan XXIII till Konstanzkonsiliet, där han fick många tillfällen att ytterligare vidga husets affärsförbindelser. Vid faderns död, 1429, öfvertog han ledningen af den demokratiska oppositionen. Själf i besittning af rätt god litterär bildning och uppriktig kärlek till de sköna konsterna, uppträdde han tidigt som mecenat och förstod därvid genom sysselsättande af en mängd konstnärer och handtverkare -- liksom genom frikostighet med gåfvor och lån -- att stärka och vidga sitt inflytande bland stadsbefolkningen, samtidigt med att han vid kritiska tillfällen kom stadsstyrelsen till ekonomisk hjälp med sina rikedomar och å andra sidan skickligt använde sitt politiska inflytande till att befordra sina privata affärsföretag. Cosimo hade 1433 ådragit sig ursinnigt hat från aristokratpartiets ledare Rinaldo degli Albizzi genom att först pekuniärt understödja och draga ekonomisk vinst af dennes krigsföretag mot Lucca och sedan, då militära motgångar följde, ansluta sig till den lägre florentinska befolkningens häftiga angrepp på kriget och dess främsta tillskyndare. Dessa hämnades genom att plötsligt låta fängsla honom och döma honom till förvisning till Padua (3 okt. s. å.). I landsflykten mottogs Cosimo såväl i Padua som i Venezia furstligt, medan hans fiender i Florens råkade ut för växande