svårigheter och snart förjagades, samtidigt med att Cosimo hemkallades genom beslut af en nyvald signoria och (6 sept. 1434) återvände för att sedermera till sin död leda republikens angelägenheter. Klokt undvek han därvid att till det yttre skjuta sin egen person i förgrunden, utan han nöjde sig med att genom de af honom behärskade valförsamlingarna (balie) låta alla viktigare ämbetsposter besättas med pålitliga anhängare, som sedan lydigt följde hans anvisningar. Klokhet, penningar och tålamod voro hans statskonsts förnämsta vapen, men han skydde ej vid behof de våldsammaste medel för att bli kvitt besvärliga motståndare, och det gamla aristokratpartiets ledare nödgades försmäkta i hopplös landsflykt. Sitt inflytande stärkte han ytterligare genom penninglån till flera påfvar och utländska furstar. Florens (och Fiesole) förskönade han med präktiga byggnader och konstverk, utförda af Donatello, Brunelleschi, Ghiberti, Luca della Robbia m. fl., och han visade äfven varmt intresse för vetenskapernas utöfvare, bl. a. genom att mottaga undan turkarna flyktande grekiska lärde samt låta Marsilio Ficino utbilda sig för att verkställa en latinsk öfversättning af Platons verk. Den platonska akademiens stiftande var också väsentligen Cosimos verk, liksom upprättandet af Florens' första offentliga bibliotek (i det utvidgade San-Marco-klostret). Efter sin död hedrades Cosimo af Florens' stadsmyndigheter med benämningen padre della patria ("fäderneslandets fader"). 2. Piero de' M., kallad il guttoso ("den giktbrutne"), den föregåendes son, f. 1416, d. 3 dec. 1469, var sjuklig och föga maktlysten, men kom likväl till följd af faderns stora anseende att ärfva dennes äfven politiska maktställning. En aristokratisk sammansvärjning bildades mot honom 1466 under ledning af Luca Pitti och med anslutning af den berömde condottieren Colleoni, men Piero ingrep med oväntad energi och snabbhet samt fick sedan ostörd behålla makten till sin död. Han var fadern underlägsen i begåfning, men egde ädlare karaktär och har med rätta af sin son Lorenzo karakteriserats som "mäktig, rättvis och hjärtegod". -- Hans yngre broder Giovanni de' M., f. 1424, d. 1463, var faderns älsklingsson, men framträdde föga offentligt. 3. Lorenzo de' M., den föregåendes äldste son, f. 1 jan. 1449, d. 8 april 1492, plägar benämnas med tillnamnet il magnifico, som vanligen öfversättes med "den praktälskande", men eg. torde ha varit en vid tilltal använd höflighetstitel ("magnificens"). Jämte sin yngre broder Giuliano ärfde han makten i Florens vid faderns död, 1469; han hade 1466 visat mycken rådighet vid kufvandet af Luca Pittis upprorsförsök och var sedan 1468 förmäld med en af Roms högbornaste adelsdamer, Clarice Orsini (d. 1488). Lorenzo var ovanligt ful, hade grofva, kantiga drag, intryckt näsa och gråblek hy. Däremot egde han omisskännlig poetisk begåfning och varmt konstsinne samt hade fått en grundlig litterär uppfostran. Släktens diplomatiska skicklighet och förmåga att vinna det lägre folkets stöd hade han ärft, men däremot ej faderns och farfaderns lugna affärsgeni. Hans lidelsefulla konstnärsnatur gjorde honom äfven obenägen att enligt släkttraditionen afstå från yttre tecken till den faktiska maktställningen. Mot denna samlade sig släktens fiender under ledning af familjen Pazzi och ärkebiskopen i Pisa, Francesco Salviati, hvilka tillförsäkrat sig stöd hos påfven Sixtus IV, som härmades öfver Lorenzos motstånd mot hans planer på att åt sina nepoter upprätta en stat invid florentinska republikens område. Pazziernas sammansvärjning gick ut på att mörda Lorenzo och hans broder under själfva högmässan i Florens' katedral för att sedan under den allmänna förvirringen rycka till sig makten i staten. Mordplanen kom till utförande 26 april 1478, men endast Giuliano stupade, medan däremot Lorenzo lyckades, lätt sårad, undkomma genom sakristian och samla folket mot de sammansvurne, på hvilka han tog en blodig hämnd. Bl. a. hängdes ärkebiskop Salviati i full ornat, hvilket gaf påfven anledning att exkommunicera Lorenzo och belägga Florens med interdikt. Då påfven och konungen af Neapel hårdt ansatte Florens med krig och Lorenzos inre maktställning under återverkan af motgångar i kriget syntes vackla, företog han en dristig färd som republikens sändebud till Neapel, lyckades utverka en förmånlig förlikning med dess konung, Ferdinand af Aragonien, och kom på denna väg snart äfven till uppgörelse med påfven (1480). Sedan de yttre farorna sålunda afvärjts, befäste han inåt sin makt genom en författningsändring, som anförtrodde ämbetsutnämningar och en mängd andra styrelsebefogenheter åt ett nybildadt permanent 70-mannaråd, hvilket blef Lorenzos osjälfständiga redskap. Äfven i realiteten blef hans styrelse alltmer despotisk, och han drog sig bl. a. ej för att söka upphjälpa sina genom slöseri vanskötta affärer genom att för egen del lägga beslag på staten tillhöriga penningar (t. ex. hemgiftsfonden, "monte delle doti"). Starkt missnöje väcktes därigenom, men det hölls till en tid nere genom de lysande folkförlustelser, som den praktälskande Lorenzo ideligen anställde. Ett på intim vänskap med påfvemakten byggdt diplomatiskt jämviktssystem gaf Florens en synnerligen inflytelserik ställning i Italiens politik och höll främmande eröfrare på afstånd; Lorenzo kallades också "den italienska kompassens nål" och uppträdde utåt som suverän furste. Han lät ifrigt fortsätta arbetet på Florens' förskönande med ståtliga byggnadsverk, och för hans räkning arbetade målare och bildhuggare sådana som Benozzo Gozzoli, Filippo och Filippino Lippi, Botticelli, Ghirlandajo, Signorelli, Verrocchio och den unge Michelangelo. Medicéernas tafvelsamling bildar grundstommen till Uffizigalleriet. Kring sig samlade Lorenzo äfven skalder och lärde i mängd (bl. a. Angelo Poliziano och Pico della Mirandola). Själf skref han canzoner och sonetter, dansvisor i folklig toskansk tonart, karnevalssånger samt äfven hymner och andra