religiösa dikter. Det folkliga draget utgör styrkan i hans lyriska poesi. Hans lättsinniga lefnadssätt undergräfde tidigt hans hälsa, och under sitt sista lefnadsår trädde han i förbindelse med botpredikanten Savonarola. "Med Lorenzo tycktes ungrenässansen ha dött". -- En fullständig samling af hans dikter, Opere di Lorenzo de' M. (4 bd, 1826), har utgifvits på föranstaltande af storhertig Leopold II. Jfr A. von Reumont, "Lorenzo de' M. und seine zeit" (2 bd, 1874; 2:a uppl. 1883), Buser, "Lorenzo de' M. als italienischer staatsmann" (1879), E. Armstrong, "Lorenzo de' M." (1896), och Lebey, "Essai sur Laurent de M." (1900).

4. Giuliano de' M., den föregåendes yngre broder, f. 1453, var till naturen mild och efterlåten, tog nästan endast till namnet del i styrelsen och nöjde sig med att vara den eleganta ungdomens ledare. Han mördades 26 april 1478 (se därom M. 3) och efterlämnade en oäkta son Giulio, sedermera påfven Klemens VII. 5. Piero de' M., son till M. 3, f. 1471, omkommen efter slaget vid Garigliano 28 dec. 1503, öfvertog vid sin faders död styrelsemakten, men befanns snart vara "alltför uteslutande arftagare" och vann ingen framgång med sin klumpiga dilettantpolitik i monarkisk riktning. Hans okloka utrikespolitik underlättade franske konungen Karl VIII:s eröfringståg till Italien, och vid fransmännens annalkande ingick Piero fegt på de mest förödmjukande villkor, hvarigenom han emellertid endast påskyndade sitt eget och sina bröders fördrifvande från Florens (nov. 1494) af det förbittrade folket, som i stället hyllade Savonarolas teokratiska statsform (se Florens, sp. 623, och Savonarola). Piero stämplade sedan förgäfves för att återvinna sitt välde och fann döden som deltagare i ett franskt härnadståg nedåt södra Italien. Jfr Buser, "Die beziehung der Mediceer zu Frankreich während der jahre 1493--1494" (1879). 6. Giovanni de' M., den föregåendes broder, f. 1475, d. 1521, blef 1513 påfve som Leo X (se d. o.). 7. Giulio de' M., oäkta son till M. 4, f. 1478, d. 1534, blef 1523 påfve som Klemens VII (se d. o. 10). 8. Giuliano de' M., yngste son till M. 3, f. 1479, d. 1516, fördrefs 1494 jämte sina äldre bröder Piero och Giovanni från Florens och återkom dit först 1512, då medicéerna efter gonfalonjären Pietro Soderinis död återkallades (se Florens, sp. 623). Styrelsemakten innehades då en tid samfälldt af honom och hans bror Giovanni, men sedan denne 1513 bestigit påfvestolen, lämnade snart äfven den svage Giuliano Florens. Gift med Filiberta af Savojen, hade han af hennes systerson, konung Frans I af Frankrike, erhållit titeln hertig af Nemours. 9. Lorenzo de' M., son till M. 5, f. 1492, d. 1519, fick 1513, sedan hans farbroder Giovanni som Leo X bestigit påfvestolen, öfvertaga styrelsemakten i Florens, till en början i förening med sin andre farbroder Giuliano (se M. 8). Han var ganska maktlysten och hade svårt att finna sig till rätta med de republikanska styrelseformerna och med de regeringsinstruktioner farbrodern Leo X tillställde honom från Rom. Denne gjorde honom 1515 till hertig af Urbino, där han emellertid fick utstå hårda strider med hertigdömets forne rättmätige innehafvare, Francesco Maria della Rovere. Lorenzo blef därunder sårad och dog några år senare, bruten i förtid af sjukdom och utsväfningar. Han hade 1517 äktat en högättad fransk dam, Madeleine de la Tour d'Auvergne, och hade med henne en dotter, den sedermera så ryktbara franska drottningen Katarina af Medici (se Katarina, sp. 1275). Efter hans död öfvertogs styrelsemakten i Florens af kardinal Giulio de' M., sedermera påfve under namnet Klemens VII (se d. o. 10).

Giovanni de' Medici, efter en marmorbyst i Florens.

10. Giovanni de' M., vanligen kallad Giovanni delle Bande Nere, sonsons son till Cosimo d. ä:s broder Lorenzo (se ofvan i släktöfversikten), f. 1498, d. 1526, hette egentligen Lodovico, men antog tidigt sin 1498 aflidne faders namn Giovanni och uppfostrades till en duktig krigare af sin manhaftiga moder, Katarina Sforza. Redan vid unga år vann han rykte som en af Italiens bästa härförare, och sitt tillnamn erhöll han efter de "svarta krigarskaror" (bande nere), som alltid följde honom med orubblig tillit. Han sårades allvarligt vid Pavia 1525, där han stred i Frans I:s här, men var snart åter i fält mot de kejserlige. Då han i dec. 1526 företog ett alltför dristigt anfall mot Frundsbergs landsknektar i trakten af Mantua, blef han dödligt sårad och afled några dagar senare. Gift med Maria Salviati, blef han genom sin ende son, Cosimo (se M. 14), stamfader för den storhertigliga dynastien M. i Toscana. 11. Alessandro de' M., ansedd som oäkta son till M. 9, f. 1510, d. 6 jan. 1537, hade till moder en negress eller mulattkvinna -- hvilket äfven syntes på hans ulliga hår och tjocka läppar -- samt gällde för son till Lorenzo de' M., hertig af Urbino, fastän ett rykte utpekade påfven Klemens VII som hans fader och äfven andra gissningar om hans börd voro i omlopp. Då Florens 1530 efter en långvarig belägring ånyo måste underkasta sig de 1527 förjagade medicéerna, blef Alessandro, som förut fått titeln hertig af Citta di Penna, af familjens hufvudman, påfven Klemens VII, ditsänd som ärftlig styresman med kejserlig fullmakt (1531), erhöll hertigtitel och förlofvades med kejsar Karl V:s naturliga dotter, Margareta af Parma (se d. o.).