De republikanska formerna bibehöllos nödtorftigt på så sätt, att Alessandro enligt ett folkbeslut af 1532 skulle styra som gonfalonjär, biträdd af 3 hvar tredje månad växlande senatorer och ett af 200 för lifstid utsedda medlemmar bestående råd. Hans måttlösa liderlighet och tyranni gjorde honom snart allmänt hatad, men då den aristokratiska oppositionen började stämpla för att störta honom torde han (1535) ha låtit genom gift röja ur vägen sin släkting och farligaste medtäflare, kardinal Ippolito de' M. (se M. 12), och efter sitt 1536 fullbordade giftermål med Margareta kunde han fastare än förr lita på kejsarens skydd. Emellertid blef han under skandalösa omständigheter året därpå mördad af en aflägsen släkting och stallbroder i utsväfningar, Lorenzino de' M. (se M. 13). 12. Ippolito de' M., oäkta son till M. 8, f. 1511, mördad 13 aug. 1535 i Itri, uppfostrades vid Leo X:s hof och sändes 1524 af Klemens VII till Florens som familjens därvarande representant med titeln magnifico. Styrelsen utöfvades i hans -- sedermera äfven i den senare ditsände Alessandro de' M:s -- namn af ett slags triumvirat, bestående af kardinalerna Passerini, Cibo och Ridolfi, men efter Roms plundring 1527 förjagades båda fränderna genom en folkresning. Ippolito var en ståtlig yngling med utpräglad smak för krigiska idrotter, musikaliskt begåfvad och om gifven af konstnärer; hans giftermålsplaner korsades, då Klemens VII af politiska skäl gjorde honom, den 18-årige ynglingen, till kardinal (jan. 1529) och förvaltare af ärkestiftet Avignon. Han sändes 1530 som legat till Karl V för att påyrka krig mot turkarna och sökte förgäfves få sig anförtrodd styrelsemakten öfver Florens, hvilken i stället tillföll Alessandro de' M. Ippolito hölls skadeslös med flera inbringande kyrkliga ämbeten, men fortfor att i dräkt och lefnadssätt uppträda ostentativt världsligt. Mot Alessandro stämplade han ihärdigt och ansågs invecklad i ett mordanslag mot denne. Hos den nye påfven Paul III stod han ej i gunst, och då han 1535 skulle utföra sina florentinska vänners önskan att hos Karl V, som befann sig i Tunis, anhålla om Alessandros aflägsnande och införande af bättre styrelse i Florens, afled han plötsligt under resan, som det troddes förgiftad på Alessandros anstiftan. Han hade en oäkta son, Asdrubal de' M., hvilken blef maltesriddare. 13. Lorenzo di Pier-Francesco de' M., vanligen kallad Lorenzino (såsom liten till växten), sonsons sonson till Cosimo d. ä:s broder Lorenzo (se släktöfversikten), f. 27 mars 1514 i Florens, mördad 26 febr. 1548 i Venezia, visade tidigt benägenhet att vinna herostratisk ryktbarhet, måste som yngling lämna Rom, enär han slagit af hufvudena på några antika statyer, och begaf sig då till Florens, där han blef Alessandro de' M:s stallbroder i dennes värsta utsväfningar. Han mördade denne med egen hand 1537, men vågade sedan ej söka politisk fördel af mordet, ehuru några republikaner hälsade honom som "den toskanske Brutus", utan flydde till Venezia och därifrån till Konstantinopel och Paris. Återkommen till Venezia, blef han där -- enligt uppgift på befallning af sin frände Cosimo (se M. 14) -- lönnmördad. Mordet på Alessandro försvarade han i en högtrafvande Apologia, och han har äfven skrifvit en komedi, Aridosia. Jfr P. Gauthiez, "L'Italie du XVI:e siècle; Lorenzaccio (Lorenzino de Médicis) 1514--1548" (1904).

14. Cosimo de' M., kallad Cosimo I l. den store, Toscanas förste storhertig, son till M. 10, f. 11 juni 1519, d. 21 april 1574, valdes efter mordet på Alessandro de' M. (se M. 11) i jan. 1537 till dennes efterträdare som hertig och statens styresman samt bekräftades kort därpå af Karl V i sin nya värdighet. Han visade snart prof på modig energi, kall hänsynslöshet och klok statskonst samt betraktades som förkroppsligandet af Machiavellis härskarideal i "Il principe". Ett försök att återställa den republikanska statsformen undertryckte han i juli 1537 med hjälp af sin fältherre Alessandro Vitelli, och den republikanska rörelsens ledare afrättades utan förbarmande (osäkert är, om den förnämste af dem, Filippo Strozzi, begick själfmord eller mördades i sitt fängelse). Cosimo eröfrade 1555, efter 15 månaders belägring, Siena, formellt för Karl V:s räkning, och erhöll 1557 af dennes son Filip II full besittningsrätt till denna gamla republik mot afskrifning af stora penningfordringar, som han haft hos Karl V; af påfven Pius V erhöll han 1569 titeln storhertig (granduca) af Toscana, på hvilken dock först hans son Francesco 1575 erhöll kejserlig bekräftelse. Cosimo omorganiserade landets förvaltning i byråkratisk anda, upprättade en stående armé, främjade levanthandeln, bl. a. genom instiftande af den för kustförsvaret mot sjöröfvare verksamma S:t Stefansorden, men förberedde också landets utarmande genom de på landtbefolkning, handel och näringar ytterligt tryckande skatter, som hans stora penningbehof föranledde. I fråga om konst och litteratur upprätthöll han släktens traditioner, inrättade Accademia delle belle arti i Florens, återupprättade Pisas universitet och var en ifrig samlare af fornsaker, taflor och statyer. I sitt första gifte, med vice-konungens af Neapel dotter, Eleonora af Toledo (d. 1562), hade han två öfverlefvande söner, Francesco och Ferdinand. 1570 äktade han Camilla Martelli och hade med henne sonen Piero. Jfr Ewart, "Cosimo de' M." (1899). 15. Francesco de' M. (Frans I), den föregåendes son, storhertig af Toscana, f. 25 mars 1541, d. 19 okt. 1587, blef 1564 regent i faderns