namn och 1574 dennes efterträdare. Han var sedan 1565 förmäld med kejsar Maximilian II:s syster Johanna af Österrike, som skänkte honom dottern Maria af Medici, gift med Henrik IV af Frankrike (se Maria, franska furstinnor 3), och efter Johannas död (1578) äktade han 1579 sin älskarinna, den sköna venezianskan Bianca Capello (se d. o.). I sin utrikespolitik gick han fullständigt i Österrikes ledband, och ökandet af den redan förut tryckande skattetungan bidrog att förvandla Maremmerna till en ödemark. Till handelns främjande förbättrade han Livornos hamn, men å andra sidan led handelsståndet stort förfång genom de omfattande affärer han -- liksom sedermera flera af hans efterträdare -- för egen räkning bedref. Af sin fader hade han ärft stark forskningslust på naturvetenskapernas, särskildt kemiens, område. Under hans regering inrättades Accademia della Crusca (se Akademi, sp. 405--406) och Uffizzi-galleriet; bland konstnärer uppmuntrade han särskildt Giovanni Bologna. Grym och passionerad som han var, begick han många våldsbragder, och under inflytande af exemplet från tronen tilltogo under hans regering blodsdåden inom alla samhällsklasser på ett förfärande sätt. Hans plötsliga död troddes ha förorsakats af gift, beredt för hans broder Ferdinand af Bianca Capello, men vållades sannolikt af feber, som han åsamkat sig under en jakt i Maremmerna, och äfven hennes nästan samtidigt inträffade frånfälle antages numera ha berott på naturliga orsaker. 16. Ferdinand I, storhertig af Toscana 1587--1609, den föregåendes broder, f. 1549, d. 7 febr. 1609, hade vid 14 års ålder utnämnts till kardinal, men aldrig låtit prästviga sig och afstod från kardinalsvärdigheten kort före sitt giftermål (1689) med Kristina af Lothringen. Han förde en på det hela taget mild och rättrådig regering, främjade verksamt Livornos utveckling till liflig handelsstad genom att tillåta äfven judiska och protestantiska köpmän att nedsätta sig där samt lät utföra en mängd nyttiga dränerings- och kanaliseringsarbeten. I sin utrikespolitik var han afgjordt franskvänlig. Han byggde Villa Medici i Rom och var en ifrig konstsamlare. -- Hans halfbror Piero (Don Pedro) de' M., d. 1604, var befälhafvare öfver de spanska trupperna i Italien och sökte förgäfves erhålla någon del af faderns länder i arf. 17. Cosimo II, storhertig af Toscana 1609--21, den föregåendes son, f. 12 maj 1590, d. 28 febr. 1621, främjade ifrigt den toskanska flottans utveckling och sände den på härnadståg både mot barbareskstaternas sjöröfvare och till drusernas på Libanon hjälp mot turkarna. Han beskyddade Galilei och kallade honom 1610 från Padua till sin förste matematiker och hoffilosof. 18. Ferdinand II, storhertig af Toscana 1621--70, den föregåendes son, f. 1610, d. 24 maj 1670, stod till 1628 under sin moders och farmoders förmynderskap och var själf som regent ytterligt svag, fastän välmenande. Hans politik mot Kyrkostaten kännetecknades af stor eftergifvenhet, och det kortvariga krig han 1643--44 förde till försvar för sin svågers, hertigens af Parma, och sina egna länder mot Urban VIII:s försök att rikta sin släkt, Barberini, med nya besittningar, var ytterst betungande för landet. -- Hans farbror Carlo, d. 1666, samt hans bröder Leopoldo, f. 1617, d. 1675, och Giovanni Carlo, d. 1663, voro kardinaler. 19. Cosimo III, storhertig af Toscana 1670--1723, den föregåendes son, f. 14 aug. 1642, d. 31 okt. 1723, var en fåfäng och bigott vekling, under hvars svaga regering armod och brott vunno allt större utbredning i Toscana. Han förmäldes 1661 med Lovisa af Orléans, men hon afskydde sin make och återvände 1671 till Frankrike efter fruktlösa försök att få deras äktenskap förklaradt ogiltigt. Då deras äldste son, Ferdinand, f. 1663, aflidit barnlös 1711 och andre sonen, Johan Gaston (se M. 20), lefde skild från sin gemål, sökte Cosimo få tronföljden öfverflyttad på sin dotter, Anna Maria Luisa (f. 1667, g. m. kurfursten Johan Vilhelm af Pfalz, änka 1716, d. 1743) och umgicks äfven med planer att återställa den florentinska republiken, men i båda fallen stötte han på oöfvervinneligt motstånd från främmande makter, som efter egna intressen ville förfoga öfver tronen i Toscana. Hans broder, Francesco Maria, f. 1660, blef 1686 kardinal, nedlade 1709 denna sin värdighet och gifte sig med Eleonora Gonzaga (d. 1742), men äfven deras äktenskap blef barnlöst, och kardinalen afled 1711. 20. Johan Gaston (it. Giovan Gastone), storhertig af Toscana 1723--37, den föregåendes son, f. 24 maj 1671, d. 9 juli 1737, var vid sin tronbestigning fysiskt förstörd genom utsväfningar och förmådde från sin sjukbädd ej egna mycken omsorg åt regeringsärendena, hvilka han öfverlät åt fala gunstlingar. Som efterträdare hade han accepterat kvadruppelalliansens utkorade, den spanske infanten don Carlos, men genom en ny uppgörelse mellan makterna 1735 ersattes denne med hertig Frans Stefan af Lothringen, Maria Teresias af Österrike gemål, och äfven härtill nödgades den sjuke storhertigen ge sitt samtycke. Sedan huset Medicis storhertigliga gren med honom utslocknat på svärdssidan, öfverlät hans efterlefvande syster Anna Maria Luisa till Frans Stefan äfven släktens stora allodialbesittningar och oväderliga konstsamlingar. 1--20. V. S-g. Medicin (lat. medicina, näml. res eller ars) betyder såväl läkemedel som läkekonst och omfattar som vetenskap ej blott konsten att bota sjukdomar, utan allt, som rör människans eller djurens hälsa och sjukdom. Medicinen innefattar flera speciella vetenskapsgrenar, som kunna delas i två hufvudgrupper, nämligen de, som röra den friska organismen i dess normala lifsyttringar, och de, som röra den sjuka organismen och medlen till dess återställande till hälsa. Till den förra gruppen räknas i första rummet anatomien, som beskrifver såväl kroppen i dess helhet som de sär-