1425 Medicin 1426 skilda organen, organsystemen och deras struktur (histologi), samt fysiologien, som afhandlar organens funktioner eller lifsyttringar hufvudsakligen med tillämpning af fysik och kemi (fysiologisk kemi). Härtill sluter sig hygienen, som behandlar betingelserna för organismens hälsa och fäster uppmärksamhet på allt3 som i detta hänseende kan verka störande såväl i den enskildes lif som beträffande förhållandena inom samhället. Den andra af medicinens hufvudgrupper, patologien, sjukdomsläran, omfattar flera särskilda specialgrenar, såsom etiologi: läran om sjukdomsorsakerna, patologisk anatomi: afhandlande de sjuka delarnas form och struktur, allmän patologi: de sjukliga, abnorma funktionerna och lifsyttrin-garna, speciell patologi: de särskilda sjukdomarnas förhållanden, nosologi: den systematiska beskrif-ningen af sjukdomarna, symlomatologi: läran om sjukdomarnas symtom, d. v. s. de yttre förnimbara tecken, på grund af hvilka diagnostiken uppställer en bestämd sjukdoms diagnos, d. v. s. igenkänner hvarje sjukdom för sig, fästande sig icke blott vid "status praesens"3 d. v. s. de för tillfället framträdande symtomen, utan äfven vid "status antece-dens", d. v. s. de sjukdomstecken, som visat sig förut och nu återkallas i minnet ("anamnes"). Konsten att rätt sammanbinda och bedöma alla dessa tecken kallas semiotik; att af de förflutna och närvarande symtomen sluta till de kommande samt förutspå sjukdomens vidare förlopp och utgång kallas att ställa sjukdomens prognos. Symtomen ge äfven bestämda "indikationer", d. v. s. anvisningar, för behandlingen 1. terapien. Den allmänna terapien sysselsätter sig med de allmänna grunderna för sjukdomarnas botande; den speciella terapien ingår i detaljerna af hvarje sjukdoms behandling och betjänar sig för detta ändamål af ett omfattande material af läkemedel ("materia me-dica"). Den gemensamma läran om läkemedlen kallas farmakologi. Terapien begagnar sig icke blott af de på apoteken förvarade drogerna, utan äfven af luft, klimat (klimatoterapi), vatten (bal-neoterapi, hydroterapi), diet (dietetik), gymnastik och massage (mekanoterapi), elektricitet (elektroterapi), radium och Köntgenstrålar (radioterapi), preparat beredda af organ (organoterapi) och särskildt af blodserum (serumterapi) samt af en del bakterieprodukter (jfr Bakteriologi). - Den speciella patologien uppdelas i allt flera specialgrenar, ju mera särskilda grupper af sjukdomar bli föremål för specialstudier af sär-sldlda fackmän. Så tillhöra sinnessjukdomarna särskildt psykiatrien, nervsystemets sjukdomar neuro-patologien 1. neurologien, ögonsjukdomarna ojtal-mologien 1. oftalmiatrien, öronsjukdomarna otia-trien, svalgets och strupens sjukdomar laryngolo-gien. Dermatologien sysselsätter sig med hudsjukdomar, syfilidologien med smittsamma könssjukdomar, särskildt syfilis, gynekologien med de för kvinnan egendomliga sjukdomarna, obstetriken med barnsbörden och läkarens ingrepp till dess underlättande, förlossningskonsten, pediatriken med barnsjukdomarna, epidemiologien med epidemierna 1. farsoterna, bakteriologien med farsoternas orsaker, bakterierna, toxikologien med gifterna och de af dem framkallade sjukdomarna samt deras möt-gifter, kirurgien med en mängd yttre och inre åkommor, för så vidt de äro föremål för operation, ortopedien med ben- och ledgångssjukdomar, förlamningars inverkan på motiliteten (rörligheten), lyten etc., radiologien med studiet af Röntgen- och radiumstrålars förhållande till organismen i diagnostiskt och terapeutiskt afseende, rättsmedicinen med sjukdomarnas förhållande till rättsväsendet och samhällslifvet. Medicinens historia. Den äldsta medicinen stod i närmaste samband med den religiösa kulten och utöfvades af präster och mager. Sedermera påverkades den af de filosofiska skolorna; och ehuru redan tidigt många försök gjordes att grunda den mera på objektivt naturstudium, har den först i nyare tider blifvit hvad den bör vara, en empirisk naturvetenskap, stödd på och sammanhängande med alla öfriga naturvetenskaper. De första spåren af läkekonstens utöfning träffas hos de äldsta kulturfolken, fenicier, inder, perser, egypter, israeliter och greker. - Den äldsta medicinska litteraturen träffas i Indien i flera på sanskrit skrifna böcker (se Indiens språk och litteratur, sp. 542). Den fornindiska medicinen, ehuru utöfvad af en kast, som var skild från prästernas, hade dock i mycket en religiös och mystisk karaktär, betraktades som en uppenbarelse af Gud och var därför icke underkastad någon utveckling. Emellertid förvånas man öfver den massa af iakttagelser, som samlades, de noggranna dietetiska reglerna, rikedomen på läkemedel samt den utvecklade kirurgiska och obstetriska tekniken. T. o. m. liköppningar gjordes. Indernas anatomi och fysiologi voro dock högst torftiga och löjliga. Nafveln var enligt deras åsikt centrum för kärl och nerver o. s. v. Särdeles utbildad var konsten att förlänga lifvet medelst elixirer o. d. Hela patologien behärskades af hypotesen om de fem grundelementen: jord, vatten, ljus, luft och eter. Urinvägarnas sjukdomar, stenpassion, sockersjuka och spetälska äro ganska utförligt afhandlade. Otaliga läkemedel begagnades, mest från växtriket. En mängd gifter och motgifter var äfven känd, och i konungarnas kök voro särskilda läkare anställda för att förekomma gift i maten. Särdeles utvecklad var läran om sår, abscesser, benbrott, luxationer, bråck, och man begagnade sig af skalpeller, sågar, specula, blodiglar, koppning, stensnitt, ja t. o. m. af så moderna operationer som buksnitt och tarmsöm. Bland förbandsmedel intog oleum sesami orientalis ett framstående rum såsom ett verkligt antiseptiskt medel. Äfven obstetriken är i ofvan-nämnda verk ganska utförligt behandlad. Yissa kasters fruar förlöstes af barnmorskor i särskilda förlossningshus; förbättring af felaktiga lägen genom vändning brukades, äfvensom manuell extrak-tion, styckning af foster och kejsarsnitt. Men därjämte tillkommo vidlyftiga ceremonier, böner och hymner. - Äfven i Kina var läkekonsten tidigt utbildad, ehuru i värde ej jämförlig med den indiska. Anatomien var nästan alldeles okänd. En öfverdrifven vikt fästes vid pulsens beskaffenhet. Kineserna hade en mängd läkemedel, af hvilka ginseng-roten var det viktigaste. Den förnämsta läkarboken var "Ching-che-chun-ching", som föreligger i 40 bd. - Den äldre egyptiska medicinen, som lånat mycket från Indien, var ett monopol för prästerna och betraktades som en gåfva