1427 Medicin 1428 af Isis. De äldsta medicinska urkunderna voro de s. k. "Embre" 1. "Ambres", 6 af de 42 vishetens böcker, som Hermes ristade på pelare. Under det de högre prästerna begagnade blott teurgiska medel, öfvades den egentliga medicinen af de lägre prästerna, de s. k. pastoforerna. Hufvudsaklig vikt lades på dietetiken. Måttlighet och renlighet upphöjdes till gudomliga bud. Fasta, kräkmedel och laxermedel begagnades på bestämda tider; salfvor, bad, frctteringar och omskärelse voro i allmänt bruk. Läkemedlen voro i allmänhet enkla; sannolikt brukades tidigt opium och scilla. Ett sammansatt medel, "kyfi", åtnjöt stort anseende. På albildningar finner man amputationer och ka-strationer. Skickligast voro egypterna måhända i ögonsjukdomar, och ögonläkarna stodo högt i anseende. - Den judiska läkekonsten ordnades af Mose hufvudsakligen efter egyptiska förebilder. Kung Salomo lär ha författat ett medicinskt verk "Sefer refuoth" (sundhetstaflor), hvilket den fromme Hiskia lät uppbränna, emedan det skulle ha innehållit afgudiska element. Den äldre judiska medicinen bar en helt och hållet teurgisk prägel. Den senare talmudiska medicinen upptog däremot mycket från grekerna. Hygienen och förlossningskonsten stodo högt hos judarna. Med tiden sammansmälte den judiska medicinen med den arabiska. - De gamle kaldéerna, mederna och perserna trodde mera på magien än på örter eller knif. Under det läkekonsten hos nu nämnda folkslag var mer eller mindre insvept i en mystisk slöja, kom den först genom den friare grekiska odlingen till en naturligare och själfständigare utveckling. Visserligen var den äfven hos grekerna i början förenad med tempeltjänsten och bestod delvis i offer och böner till vissa gudomligheter, som an-sågos råda öfver lif och hälsa, såsom Apollon, i egenskap af gudarnas läkare kallad Paian, Ar-temis, kvinnornas skyddande gudomlighet (såsom barnaförlöserska kallad Locheia), och Pallas, men framför alla Apollons son Askiepios (^Escula-pius), hvars tempel tillika voro kuranstalter. Genom de på metall och elfenben upptecknade bilderna af de botade delarna (anathemata) äfvensom genom beskrifningar på votivtaflor samlades vid dessa tempel ett slags medicinskt bibliotek. Kurerna bestodo i fasta, tvagningar, reningsbad och dietetiska medel, såsom drufvor och honung, sedermera äfven skarpare örter. Asklepiosprästerna aflade en ed, hvarigenom de förbundo sig till sam-vetsgrannhet, människokärlek, renhet, kyskhet, tystlåtenhet, att icke utlämna dödande eller foster-fördrifvande medel, men att icke heller lära bort sin konst till några utom skrået stående. Äfven mera världsliga medicinska skolor funnos, såsom i Kroton (Italien), Kyrene (Afrika) samt på öarna Khodos, Kos och Knidos, de två sista mest berömda. Vidare öfvades läkekonst äfven vid de grekiska gymnasierna, som vanligen uppbyggdes i närheten af asklepiostemplen och där utom dietetiken äfven gymnastik användes till botande af kroniska sjukdomar. Slutligen öfvades enskild praktik äfven af en mängd själf bildade s. k. empiriker 1. naturläkare, kvacksalfvare, farmakopoler (apotekare), sympatetiker, barberare och barnmorskor. Vissa läkare voro anställda af staten eller kommu- nen och kallades "demiurger", af hvilka några redan af Lykurgos anställdes som militärläkare vid den spartanska hären. - En grek bär det största namnet inom medicinens historia och kan med skäl betraktas som den vetenskapliga medicinens grundläggare och fader, nämligen Hippokrates (se d. o.) från Kos, f. 460 f. Kr. Vid Greklands förfall tog medicinen liksom öfriga vetenskaper sin tillflykt till Alexandria. Genom den tillåtelse, som läkarna därstädes fingo, att dissekera brottslingars lik tog anatomien ett väldigt steg framåt under de omkr. 300 f. Kr. lefvande H e r o f i l o s och E r a-sistratos, hvilka ganska noga utredde hjärnans och nervsystemets anatomi, beskrefvo ögats särskilda delar o. s. v. Under det den hippokratiska medicinen i Grekland höll på att urarta till en i dogmatiska formler stelnad spekulation, uppstod som motståndare härtill den "empiriska skolan", som fäste sig endast vid den omedelbara iakttagelsen och erfarenheten och hvars förnämsta målsmän voro Herofilos' lärjunge F i l i n o s från Kos och S e r a p i o n från Alexandria. - I Rom gjorde den grekiska medicinen sitt intåg med A r-chagathos från Peloponnesos 219 f. Kr., hvars kirurgiska operationer med knif och eld förvärfvade honom öknamnet "bödeln". Ett årh. senare uppträdde Asklepiades från Bitynien, som vann en kolossal framgång. Han ansåg, att alla akuta sjukdomar berodde på en sammandragning af porerna och alla kroniska af deras utvidgning. Denna teori utbildades vidare af hans lärjunge T h e m i s o n från Laodikeia till ett särskildt system, kalladt "metodismen", som delar sjukdomarna i sådana, som bero på strictum (hopdragen väfnad) eller laxum (lös och slapp väfnad) eller på en blandning af båda. Denna solidistiska doktrin anses ligga till grund för von Hallers (d. 1777), Browns (d. 1786) och Broussais' (d. 1838) irritabilitetsläror. Mot metodikernas atomistiska lära uppträdde den af Athenaios från Cilicien stiftade "pneumatikernas" skola, som härledde all kroppens verksamhet, både hälsa och sjukdom, från den luftartade principen (grek. pneuma). I slutet af 2:a årh. e. Kr. uppträdde i Rom greken G a-lenos (se d. o.), hvilken samlade och systematiserade hela den tidens medicinska vetande och genom sin auktoritet sedermera behärskade hela medeltidens medicin. De ende, som under medeltiden visade någon själfständig vetenskaplig verksamhet på medicinens område, voro araberna i 9:e-11 :e årh., bland hvilka de mest framstående voro A l - K i n d i, Rhazes, Haly Abbas, Abu-1-kasis, Avenzoar, Averroes och Avicenna. I synnerhet den sistnämnde utöfvade genom sin lärobok "Kanon" ett mäktigt inflytande på medicinen ända in i det 16:e årh. Araberna, som voro stora kemister, ökade läkemedlens antal betydligt, och många af dessas namn bära ännu vittnesbörd om sitt arabiska ursprung, såsom alkohol, nafta, julep, sirap m. fl. - Inom medeltidens kristna värld togo den religiösa tron och kyrkan herraväldet öfver medicinen liksom öfver alla andra vetenskaper. Tron blef universalmedlet, som jämte några empiriska medel användes af munkar och nunnor i klostren. De få lekmän, som befattade sig med läkekonstens utöfning, voro okunniga och för-