1429 Medicin 1430 aktade. Munkarna i vissa kloster, t. ex. benedik-tinordens på Monte Cassino, sysselsatte sig med af-skrift och kommentering af den romerska och grekiska forntidens medicinska arbeten, speciellt af Galenos' skrifter. I Salerno framträdde under den tidigare medeltiden (10:e-12:e årh.) en egendomlig fri läkarskola, hvilken fått sina impulser från såväl den grekiska som den arabiska medicinen och härigenom alltså blef en indirekt utveckling af den gamla egyptiska medicinska kulturen. Dit strömmade lärjungar från alla länder för att lyssna till en Caphon, Archimataeus, Platearius och Bartho-lomaeus eller kvinnorna Trotula och Mercuriade, och därifrån utgingo ryktbara läkare till arméerna, till de i de större städerna nybildade hospitalen samt till de kungliga och furstliga hofven. Skolans förnämsta skrift, "Regimen sanitatis", var författad på leoninsk vers. Emellertid öfverfördes den arabiska medicinen till Västerlandet af K o n s t a n-tin Afrikanen (d. 1087), hvars skrift "Bre-viarium viaticum" länge var en högt värderad lärobok; och under 13:e och 14:e årh. utbredde sig arabo-galenismen till de många ryktbara medicinska skolorna i Bologna, Ferrara, Pavia, Padua, Milano, Montpellier, Paris och Oxford. Men under dessa vidskepelsens tidehvarf utgjorde medicinen en alltför grumlig blandning af mysticism, al-kemi, kiromanti, nekromanti, astrologi och skolastik. Kirurgien låg i händerna på råa, kringresande badare samt bråck- och stensnidare, hvilka satte kirurgien i sådant vanrykte, att den formligen skildes från medicinen genom påfliga dekret och att medicinska fakulteten i Paris vägrade mottaga någon studerande, som icke förut afsvurit sig kirurgien. Att dissekera lik hade påfven Boni-fatius VIII belagt med kyrkans högsta bann, och därmed var möjligheten att erhålla en grundval för medicinska studier utesluten. Mondino de L u z z i (Mundinus), professor i Bologna, vågade visserligen 1315 trotsa detta förbud, men detta var ett enstaka försök. I hufvudsak nöjde man sig att kommentera Galenos. Med rejormationstidehvarfvet inträdde den fria forskningen i sin fulla rätt. Anatomien utbildades af sådana män som Sylvius, Fallopia och Eustachio och framför alla andra genom Sylvius' lärjunge V e s a l i u s (d. 50-årig 1564), hvilken som anatomisk lärare i Padua, Bologna, Pisa m. fl. ställen först bröt med Galenos' anatomiska doktriner och genom införandet af verkliga anatomiska dissektioner blef den moderna anatomiens fader. Kirurgien lyftes åter genom A. P a r é, berömd för sitt klassiska arbete öfver skottsår och genom den af honom först utförda underbindningen af blödande artärer vid amputationer. Med kirurgien uppblomstrade äfven obstetriken, och tysken E. R ö s s l e i n skref 1513 en ganska värderik lärobok (De hafvande kvinnornas rosengård) i förlossningskonsten. Den, som skarpast bröt med gammal auktoritet, var den ryktbare Paracelsus (d. 1554). Som en medicinens Luther icke blott föreläste han på tyska i stället för latin, utan lät offentligen bränna Galenos' och Avicennas skrifter. Dock slog han väl mycket öfver i fantasteri och hade mera negativt än positivt inflytande på medicinens utveckling. Ännu ensidigare omfattade Paracelsus' lärjungar det mystiska elementet i hans lära, utvecklande den s. k. "spagiriska" medicinen, hvilken fann ifriga anhängare inom rosen-kreutzarnas orden. Mot dessa ensidigheter uppträdde kraftigt A n d r. L i b o r i u s (d. 1616), genom hvilken kemien vann större inflytande på läkekonsten. 1500-talet hade för öfrigt att kämpa emot svåra härjningar af sjukdomar och farsoter, såsom spetälska, syfilis, skörbjugg, pest, kikhosta, pneumonier m. m. - 1600-talets mest epokgörande händelse inom den medicinska världen är blodomloppets upptäckt genom engelsmannen W. H a r-vey (d. 1657), som f. ö. genom sin lära "omne vivum ex ovo" (ägget är allt lefvandes ursprung) bekämpade den gamla läran om "generatio aequi-voca" (lefvande varelsers omedelbara uppkomst ur liflösa kroppar) och sålunda blef skaparen af den moderna fysiologien. Vid århundradets midt upptäcktes lymfkärlen af Olof Rudbeck d. ä. och T. Bartholin. Genom italienaren M. M a 1-p i g h i (d. 1694) och holländaren A. v a n L e e u-wenhoek (d. 1723) infördes mikroskopet som medel för den finare anatomiens studium. Läkemedelsförrådet ökades med de kraftiga drogerna kinabark, ipecacuanha (kräkrot), arnica, digitalis och valeriana. Bland nyare sjukdomar upptäcktes och studerades rachitis (engelska sjukan) och kre-tinismen. Engelsmannen T. S y d e n h a m (d. 1689) införde ett grundligare studium af de olika epidemiska konstitutionerna och en i många riktningar rationellare terapi. Ännu var dock medicinen väsentligen spekulativ. Två riktningar gjorde sig gällande: den "iatrokemiska skolan", hvars förnämsta representanter voro belgiern J. B. van H e l m o n t (d. 1644), som ansåg, att både hälsa och sjukdom närmast reglerades af en viss kemisk lifsprincip, kallad "archeus", och holländaren F r. d e l e B o é (d. 1672, mera känd under det latinska namnet Sylvius), vidare den "iatromatematiska" 1. "iatromekaniska" skolan (se latrofysik), hvars förnämsta män voro S. S a n-torio (d. 1636), G. A. Borelli (d. 1679), L. Bellini (d. 1703) och G. B a gli vi (d. 1708). Oaktadt de ensidiga uppfattningar, till hvilka dessa skolor i allmänhet gjorde sig skyldiga, befordrade de dock den exakta medicinens utveckling i många viktiga kemiska och fysiska detaljer. Den medicinska vetenskapen i början af 1700-talet behärskas af det lärda triumviratet tyskarna G. E. S t abl (d. 1734) och Fr. H o f f m a n n (d. 1742) samt holländaren H. B o e r h a a v e (d. 1738). Stahls lära hänför all kroppens verksamhet till en immateriell princip, själen (amma}, under det Hoffmann fattade lifsprincipen, den från hjärnan afsöndrade och genom nerverna utströmmande nervetern, såsom något mera materiellt. Boerhaave var till sina grundåsikter hufvudsakligen iatrome-kaniker, ehuru i allmänhet eklektiker. Den lärdaste af 1700-talets läkare var (med undantag af Linné, som dock mera tillhör botanikens historia) tysken A. von Haller (d. 1777). I denne polyhistors lära om irritabiliteten vann "solidar-patologien" ett mäktigt stöd emot "humoralpato-logien". Den förut af engelsmannen Fr. Glisson (d. 1677) i spekulationen införda irritabiliteten fattades af Haller såsom en egenskap uteslutande hos musklerna och skildes från nervkraften. Denna riktning fullföljdes af skotten \V.