1431 Medicin 1432 Gul le n i hans nervpatologiska system. På den hallerska irritabilitetsläran grundades äfven ett system af J. B r o w n, som ansåg alla lifsyttringar vara blott en produkt af yttre retning. Denna lära slog till en tid mycket an i Tyskland, men omfattades ej af de store praktiske läkarna J. P. Frank (d. 1821) och J. C h r. R e i l (d. 1813) samt bekämpades lifiigt af Chr. W. H u f e l a n d (d. 1836). Sedan medicinen åter kommit på villospår genom inflytande af den schellingska naturfilosofien, af hvilken äfven "homeopatien" (se d. o.) kan betraktas som en frukt, blef det 1800-talet förbehållet att fullständigt befria medicinen från både mystik och filosofisk spekulation samt häfda dess rätt som exakt fri naturvetenskap. En i denna riktning gående forskning hade dock redan under 1700-talet blifvit tillämpad af många enskilda inom såväl de teoretiska som de praktiska specialgrenarna af medicinen. Så hade både anatomien och fysiologien gått sin väg framåt, tämligen oberörda af de rådande systemen. I Italien arbetade ana-tomerna Pacchioni, Valsalva, Mascagni, G. D. Santorini (d. 1737) och Scarpa; i England Monro, bröderna W. och J. Hunter (den förre d. 1783, den senare 1793) och Cheselden; i Holland Albi-nus; i Tyskland Lieberkiihn, Zinn, Wrisberg, Meckel, Sommering och Heister; i Frankrike Vicq d'Azyr, Lieutaud, Sénac, Portal m. fl. Fysiologien fortgick på experimentens och upptäckternas väg. L. S p a 11 a n z a n i (d. 1799) samlade mag-saft hos djur och pröfvade dess inverkan på dige-stionen. L. G a l v a n i (d. 1798) gjorde sina för framtiden så fruktbärande elektriska experiment på grodor. A. L. Lavoisier (d. 1794) störtade Stahls teori om "flogiston" (se d. o.), utredde "förbränningens" natur, visade, att andningsprocessen är ett gasutbyte mellan kroppen och om-gifvande medium, samt anförde goda grunder för den uppfattningen, att detta gasutbyte - upptagande af syre och afgifvande af kolsyra - är betingadt af en i kroppen försiggående förbränning, som jämväl är upphofvet till "djurvärmet". Banbrytande verkade äfven Lavoisiers landsman B i-chat (d. 1802), hvars arbeten lade grunden till den moderna histologien och den allmänna anatomien. Patologiska anatomien, som först fått hålla till godo med sällsynta spridda iakttagelser, visserligen förtjänstfullt samlade i Bonets "Sepul-chretum" (1700), blef en mera ordnad vetenskap genom G. B. Mor gagn i (d. 1771), som gaf den patologiska anatomien dess rätta plats inom medicinen. Äfven den exakta kliniska forskningen hade sina framstående målsmän: G. B. Borsieri (d. 1785), som utgaf värdefulla "Institutiones me-dicinse practicse", Huxham (d. 1768), utmärkt iakttagare och beskrifvare af febrar (särskildt en ny tyfusform, febris lenta nervösa), hvarjämte han skref en monografi öfver angina gangrenosa, hvari man lätt igenkänner difterien, samt Heberden (d. 1801), som studerade angina pectoris och former af kronisk reumatism. Mot midten af 1700-talet öppnades i Wien en af de mest berömda kliniska skolor i Europa, under ledning af G. van Swieten (f. 1700, d. 1772), lärjunge af Boer-haave, och under medverkan af A. de H a e n, äfvenledes lärjunge af Boerhaave, och M. S t o 11. Kirurgien odlades med framgång som vetenskap af engelsmannen P. Pott, men blomstrade upp företrädesvis i Frankrike, då, efter långa strider med både barberare och läkare för invärtes sjukdomar, 1731 grundlades den sedan så ryktbara 1'Académie de chirurgie, vid hvilken verkade sådana män som Louis, J. L. Petit och P. J. D e s a u 11. Slutligen må påpekas, att från 1700-talet härstamma två de viktigaste upptäckter, nämligen af perkussionen, genom tysken L. A u e n-brugger von Auenbrug (d. 1809), och af vaccinationen 1. kokoppympningen, 1796, genom engelsmannen E. J e n n e r (d. 1823). Medicinens uppblomstring under i800-talet visade sig först i Frankrike. Visserligen lefde ännu den gamla systematiseringslustan kvar. F. J. V. Broussais (d. 1838) väckte en tid mycken uppmärksamhet med ett system, enligt hvilket snart sagdt alla sjukdomar betraktades såsom inflammationer och det enda botemedlet ansågs vara bloduttömningar, hvilkas bedröfliga resultat vid den 1832 i Paris härjande koleran ändtligen framstod i klar dag. Af beståndande värde voro emellertid de insatser i den medicinska forskningen, som gjordes af Broussais' energiske motståndare, R. T h. H. Laénnec (d. 1826), hvilken utarbetade den undersökningsmetod, som benämnes auskultation, och uppfann stetoskopet samt sålunda riktade diagnostiken med ett af dess förnämsta hjälpmedel, hvarjämte han lämnade viktiga bidrag till den patologiska anatomien, i det han först och på ett fullkomligt klassiskt sätt be-skrifvit hjärtats sjukdomar. Laénnecs arbeten och äfven striden mot Broussais fortsattes af hans lärjunge, P. Ch. A. Louis (d. 1872), som gjorde sig bekant genom sina forskningar rörande lungsoten och tyfoidfebern. Den tredje stormannen af samma riktning, J. N. Corvisart (d. 1821), skref ett klassiskt verk öfver hjärtsjukdomarna. De franska skolan, som sålunda i början af århundradet gick i spetsen för den exakta medicinska och kliniska forskningen, har äfven flera andra lysande namn att uppvisa, såsom A. N. Gendrin (f. 1796), G. Andral (d. 1876), A. F. Chomel (d. 1858), C. F. Lallemand (d. 1854), J. Bouillaud (f. 1796, hjärtsjukdomar och reumatism), J. Cruveilhier (d. 1874, patologisk anatomi), Bre-tonneau de Tours (d. 1862, difteriens upptäckare) och hans lärjunge Trousseau (d. 1866), samt G. B. Duchenne de Boulogne (d. 1875), forskare i muskel- och nervsystemets fysiologi och patologi. I England beträddes samma nyktra kliniska väg af R. Bright (d. 1858), som beskref njursjukdomarna, skotten J. Abercrombie (d. 1844), irländaren G r a v e s (d. 1853) m. fl. De nya forskningsmetoderna omfattades i Tyskland först och grundligast af J. L. S c h ö n l e i n (d. 1864), som gjorde dem fruktbringande för hela Tyskland genom framstående lärarverksamhet (hans inflytande på en massa lärjungar kan jämföras med Boerhaaves). Man har orätt ansett honom som stiftare af en ny skola (den "naturhistoriska"). Han följde allenast de store franske mästarnas föredöme och aflyfte den mystiska slöja, som den tiden allmänt insvepte lärometoderna vid Tysklands högskolor. Ungefär samtidigt utbildades de franska idéerna på ett särdeles framgångsrikt sätt af Wienskolan, där den patologiska anatomien fick sin