1433 Medicina forensis-Medicinalfond 1434 förnämste möderne målsman i K. Rokitansky (d. 1878), den fysikaliska diagnostiken bearbetades af J. Skoda (d. 1881), hudsjukdomarna af H e-b r a, de invärtes sjukdomarna af O p p o l z e r, anatomien af J. H y r 11, fysiologien af E. W. B r ii c k e, farmakologien af S c h r o f f, kirurgien först af S c h u h, sedermera af T h. B i 11 r o t h och syfilidologien af Sigmund. Under en lång följd af år lockade denna skola ett stort antal lärjungar från alla länder, och ingen främmande skola har öfvat sådan dragningskraft på svenska läkare under 1800-talets mellersta årtionden. Skolans riktning, som fick namnet "fysiologisk medicin", utbreddes öfver alla länder genom ifriga anhängare. Bland de främste såsom lärare och skriftställare var K. A. W u n d e r l i c h, ehuru i viss mån själfständig. Han inlade särskildt stor förtjänst om noggranna temperaturundersökningar i febrar och andra sjukdomar. I Wienskolans riktning arbetade äfven J. Hen le (d. 1885), Ludwig Traube (d. 1876), Herm ann L e ber t (d. 1878), R. A. von Kölliker (d. 1905), R. Virchow (d. 1902) m. fl. Under inflytande af den s. k. fysiologiska skolan utvecklades företrädesvis diagnostiken och den patologiska anatomien, under det att terapien däremot i viss mån fick stå tillbaka. Man riktade sin uppmärksamhet mera på profylaxen, hygienen och dietetiken än på den speciella terapien. Genom Pasteurs och K o c h s arbeten inom bakterio-logien (se d. o.) erhöll medicinen ett uppsving som aldrig tillförene. Ledd af Pasteurs upptäckter ang. jäsningen, införde Lister den antiseptiska sårbe-liandlingen (se A n t i s e p t i k), som sedermera åstadkommit en fullständig omhvälfning inom kirurgien. Med kännedomen om bakterierna som sjukdomsalstrare var grunden lagd för ett målmedvetet bekämpande af de smittsamma sjukdomarnas spridning inom samhället (se Desinfektion, Epidemi och Isolering). Benrings upptäckt af serumterapien mot difteri öppnade nya utsikter för den invärtes medicinen att bekämpa dessa sjukdomar hos individen. Kännedomen om den inre sekretionen (se d. o.) och om ämnesomsättningen (se d. o.) har vidgat möjligheterna att med framgång behandla en mängd kroniska sjukdomar. Upptäckten af Röntgenstrålarna samt af radium har på sista tiden gett upphof till en särskild gren af medicinen, radiologien (se d. o.). Man hör ofta det uttalandet, att utvecklingen under 1800-talet gjort slut på de medicinska systemen. Detta innebär emellertid icke, att man definitivt uppgifvit sträfvandet efter en enhetlig uppfattning af sjukdomsföreteelserna. Skillnaden mot förr är den, att vår kännedom om dessa företeelser är mycket mera rikhaltig och att man vid teoretiserandet på ett helt annat sätt än förr tar hänsyn till de faktiska iakttagelserna. Linné var på sin tid en framstående läkare, och han behärskade tvifvelsutan sin tids medicinska vetande. Han har uppställt ett medicinskt system, typiskt för sin tid, men som på oss gör samma intryck som ett fullkomligt främmande språk. Han var en utmärkt iakttagare och har meddelat rön, som uppenbarligen hos honom väckt tanken på hvad vi kalla mikroorganismer som sjukdomsorsak. Det är betecknande, att dessa iakttagelser ej finna någon plats i hans medicinska sy- stem. Uppfattningen af sjukdomarnas natur har väsentligen varit beroende af den härskande uppfattningen i fråga om lifsföreteelserna (se Lif). Vid början af 1800-talet antog man som förklaring till dessa företeelser en särskild lifskraft (se d. o.) af mer eller mindre mystisk natur. Denna uppfattning fick under 1800-talet småningom vika, och man lärde sig att i lifsföreteelserna såväl som i sjukdomarna ej se något annat än vanliga naturprocesser af kemisk eller fysikalisk natur. Visserligen hade representanterna för de gamla iatrokemiska och iatromekaniska systemen försökt tillämpa ett liknande åskådningssätt. Men dels befunno sig ännu fysiken och kemien på ett mycket outveckladt stadium, dels saknade man en anknytningspunkt, där man kunde så att säga anbringa de fysikaliska och kemiska processerna i den lefvande organismen. En sådan anknytningspunkt erhöll man först genom Schwanns upptäckt af cellen (se d. o.) 1838. Cell-läran har i biologien spelat samma roll som läran om häfstången i mekaniken. Cellen är det element, med hvilket biologen opererar. Cell-läran infördes på 1850-talet af Virchow i patologien. Cellen blef sätet för sjukdomsprocesserna, och mikroskopet blef det hufvudsakliga hjälpmedlet att analysera dessa processer (se C e 11 u l a r p a t o l o g i). Betraktelsesättet blef hufvudsakligen anatomiskt: den kliniska sjukdomsbilden kombinerades med organens utseende vid obduktionsbordet och under mikroskopet. Genom den fysiologiska kemiens utveckling och särskildt genom kännedomen om den intermediära ämnesomsättningen har detta betraktelsesätt väsentligen vidgats. Den möderne invärtes-läkaren kombinerar den kliniska sjukdomsbilden jämväl med föreställningen om vissa kemiska processer i kroppens väfnader. På vissa områden har äfven den moderna fysikaliska kemiens lära om reaktionshastighet och kemisk jämvikt funnit anknytning. Särskildt må i detta afseende anföras Arrhenius' och Madsens arbeten i serumterapi. Litt.: J. J. Petersen, "Hovedmomenter i den me-dicinske Isegekunsts historiske udvikling" (1876). F. B.* J. E. J-n. Medicina fore'nsis, M. l e gä l is, lat. Se Rättsmedicin. Medicinalfond l. Medicinalstat kallas det statsanslag, hvaröfver Medicinalstyrelsen förfogar för sina många olikartade utgifter. Ursprunget till medicinalfonden kan härledas från det privilegium, som 1752 beviljades Collegium medicum att införskrifva och försälja utländska mineralvatten för att af den sålunda bildade fonden kunna ersätta provinsialläkarnas tjänsteresor, "kringsprida skrifter om härskande sjukdomars förekommande och hämmande" samt befrämja "allehanda nyttiga medicinska inrättningar" m. m. Denna s. k. mineralvattenfond ersattes redan 1756 af ett fast anslag på 15,000 dal. smt årligen under namn af "medicinalfond", ehuru utbetalningen af medicinalfondens hela belopp icke kom till stånd förr än 1764. En verklig stat för medicinalverkets inkomster och utgifter fastställdes emellertid först genom k. br. 21 juli 1773. Medicinalstaten var till en början ytterst obetydlig och inflöt äfven mycket oregelbundet. Småningom har den dock vuxit ut och utgör nu en högst betydande post i statsverkets utgifter. 1911 uppgingo sålunda de till