1465 Megachiroptera-Megalitiska monument 1466 och klibbig barrträdskåda, stundom i så ymnig mängd, att cellernas hela insida får en kådbekläd-nad. Locken göras äfven här af smärre, men ej noggrant cirkelrunda bitar. Trachusa bebor sandiga marker, ofta kolonivis, i stor mängd på samma plats. Den enda arten, T. serratulce, når en längd af 10 mm. - Af släktet Osmia finnas i vårt land 17 arter, 4-14 mm. i längd. De anlägga sina celler i ihåliga stjälkar, tomma snäckskal eller ock i håligheter i trä, bark eller i marken. Till skiljeväggar mellan cellerna användes ofta en grön massa af söndertuggade blad, och vissa ärtor tillverka hela cellerna af detta material. Andra bygga sina celler af vallmons eller andra växters kronblad, medan ännu andra förfärdiga dem af lera eller hopklibbad jord. - Arterna af släktet Heriades (4 arter, 5-10 mm.) bebo gångar i gammalt trävirke och anlägga däri sina radvis ordnade celler, som åtskiljas af tunna väggar af lera eller af kåda. Den minsta arten, H. florisomnis, träffas ofta i blommorna af Campanula persici-folia, och särskildt hannarna pläga där tillbringa natten, hoprullade kring stiftet. - Af släktet Anthidium, u 11 b i n (2 arter, 7-18 mm.), hopsamla honorna hår från ludna växtdelar för att af dem förfärdiga sina celler, som anläggas i marken eller i murket trä. Några utländska arter bygga af kåda. Dessa bin äro gulfläckiga, och hannarna äro större än honorna. - I södra Europa lefva några arter af murarbien, Chalicodoma, som på stenar eller på husens tegeltak mura en tät samling af celler af kalkhaltig lera, blandad med sand och gruskorn och sammanhållen genom en af-söndring från spottkörtlarna. öfver hela samlingen af celler muras sedermera af samma material ett tjockt gemensamt hölje, dock utan inblandning af gruskorn. Det hela blir nästan stenhårdt. G. A-z. Megachiro'ptera, zool. Se Fladdermöss, sp. 685. Megadyn, fys. Se Me ga. Megafon [-fån; af grek. me'gas, stor, och joné, ljud]. 1. (Rop are) Fys., utgöres (se fig.) af ett koniskt, med handtag försedt rör, som har den Megafon (ropare). trängre ändan utskuren i form af ett munstycke. Om man talar med munnen vid munstycket, underkastas ljudvågorna reflexion vid apparatens sidor och komma på grund häraf att utgå i nära parallell riktning. De fortplantas därför med föga försvagad styrka. Megafonen användes ombord på fartyg och då man önskar för en stor mängd samlade människor kungöra ett meddelande. - 2. Ett | af Edison 1878 konstrueradt talrör, försedt med tal- i trattar af vissa bestämda dimensioner, l-2. D. S-t. MegäVra. 1. Astron., en af småplaneterna. - 2. Grek. myt. Se E r i n y e r. Mega'kles (grek. Msyaxkfjs, storfrejdad), forn-grekiskt mansnamn, vanligt i synnerhet bland alk-maioniderna, en af det forna Atens yppersta ät- ter. Mest bekant är M., Alkmaions son. Se K y l o n. A. M. A. Megalaema, zool. Se B u c c o n i d se. Megale'sia 1. Ludi m e g a l e'n s e s (af grek. me'gas, stor) kallades i det forna Rom den fest, som hvarje år i början af april egnades den "stora gudamodern" (lat. Magna Mäter, se C y b e l e och Rhea), hvars bild och dyrkan 204 f. Kr. införts från Pessinus i Mindre Asien. I likhet med denna gudinnas hela dyrkan utmärktes denna fest genom orgiastisk stämning. Gudinnans kastrerade präster, de s. k. galli, tågade vid larmande frygisk musik genom gatorna och uppburo allmosor för gudinnans räkning. A. M. A. Megäli Dili, ö. Se D e l o s. Megalinus, Johannes, matematiker, f. omkr. 1630 i Agunnaryd, Småland (dödsåret okändt), uppehöll sig 1650-51 som student i Dorpat, där han blef bekant med Stiernhielm, vistades hos denne flera år och biträdde vid vetenskapliga arbeten. Om hans senare öden känner man blott, att han 1656 befann sig i Småland och i början af 1660-talet var i London. M. synes ha varit en för sin tid och efter svenska förhållanden ganska framstående matematiker. Bland Stiernhielms handskrifter i k. biblioteket i Stockholm finnas flera af honom författade matematiska och astronomiska uppsatser, och observatoriebiblioteket i Uppsala förvarar ett arbete öfver Usus circini proportiona-lis, efter hans diktamen sammanskrifvet af A. Spole. Megalitiska monument (af grek. me'gas, stor, och li'thos, sten), arkeol., kallas de af ett eller flera naturliga eller groft tillhuggna stenblock bestående minnesmärkena från den yngre stenåldern och äldsta bronsåldern. Flertalet megalitiska minnesmärken är grafvar (stenkammargrafvar). Bland dessa urskiljas stendösen (fr. dolmen), gånggriften (fr. dolmen à galerie, allée couverte) och hällkistan (fr. coffre en pierre, eng. stone-cist). Dessa grafformer förekomma i åtskilliga delar af Europa, Asien och Afrika, däribland i Sverige (se vidare Begrafning, Dolmen, Dös med fig., Gånggrift med fig., Hällkista med fig. och Stenåldern).

Fig. 1. Menhirer i dep. Finistère, Bretagne.

Megalitiska monument äro äfven menhiren, cromlechen, triliten och stenraderna (fr. alignements). Menhiren (af bretonskt men, sten,