Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meerane ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1465
Megachiroptera-Megalitiska monument
1466
och klibbig barrträdskåda, stundom i så ymnig mängd,
att cellernas hela insida får en kådbekläd-nad. Locken
göras äfven här af smärre, men ej noggrant
cirkelrunda bitar. Trachusa bebor sandiga marker,
ofta kolonivis, i stor mängd på samma plats. Den enda
arten, T. serratulce, når en längd af 10 mm. - Af
släktet Osmia finnas i vårt land 17 arter, 4-14 mm. i
längd. De anlägga sina celler i ihåliga stjälkar,
tomma snäckskal eller ock i håligheter i trä, bark
eller i marken. Till skiljeväggar mellan cellerna
användes ofta en grön massa af söndertuggade blad,
och vissa ärtor tillverka hela cellerna af detta
material. Andra bygga sina celler af vallmons eller
andra växters kronblad, medan ännu andra förfärdiga
dem af lera eller hopklibbad jord. - Arterna af
släktet Heriades (4 arter, 5-10 mm.) bebo gångar i
gammalt trävirke och anlägga däri sina radvis ordnade
celler, som åtskiljas af tunna väggar af lera eller af
kåda. Den minsta arten, H. florisomnis, träffas ofta
i blommorna af Campanula persici-folia, och särskildt
hannarna pläga där tillbringa natten, hoprullade
kring stiftet. - Af släktet Anthidium, u 11 b i n
(2 arter, 7-18 mm.), hopsamla honorna hår från ludna
växtdelar för att af dem förfärdiga sina celler, som
anläggas i marken eller i murket trä. Några utländska
arter bygga af kåda. Dessa bin äro gulfläckiga,
och hannarna äro större än honorna. - I södra Europa
lefva några arter af murarbien, Chalicodoma, som på
stenar eller på husens tegeltak mura en tät samling
af celler af kalkhaltig lera, blandad med sand och
gruskorn och sammanhållen genom en af-söndring från
spottkörtlarna. öfver hela samlingen af celler muras
sedermera af samma material ett tjockt gemensamt
hölje, dock utan inblandning af gruskorn. Det hela
blir nästan stenhårdt. G. A-z.
Megachiro’ptera, zool. Se Fladdermöss, sp. 685.
Megadyn, fys. Se Me ga.
Megafon [-fån; af grek. me’gas, stor, och joné,
ljud]. 1. (Rop are) Fys., utgöres (se fig.) af ett
koniskt, med handtag försedt rör, som har den
Megafon (ropare).
trängre ändan utskuren i form af ett munstycke. Om
man talar med munnen vid munstycket, underkastas
ljudvågorna reflexion vid apparatens sidor och komma
på grund häraf att utgå i nära parallell riktning.
De fortplantas därför med föga försvagad styrka.
Megafonen användes ombord på fartyg och då man
önskar för en stor mängd samlade människor kungöra ett
meddelande. - 2. Ett | af Edison 1878 konstrueradt
talrör, försedt med tal- i trattar af vissa bestämda
dimensioner, l-2. D. S-t.
MegäVra. 1. Astron., en af småplaneterna. -
2. Grek. myt. Se E r i n y e r.
Mega’kles (grek. Msyaxkfjs, storfrejdad),
forn-grekiskt mansnamn, vanligt i synnerhet bland
alk-maioniderna, en af det forna Atens yppersta ät-
ter. Mest bekant är M., Alkmaions son. Se K y l o n.
A. M. A.
Megalaema, zool. Se B u c c o n i d se.
Megale’sia 1. Ludi m e g a l e’n s e s (af
grek. me’gas, stor) kallades i det forna Rom den
fest, som hvarje år i början af april egnades den
"stora gudamodern" (lat. Magna Mäter, se C y b e l e
och Rhea), hvars bild och dyrkan 204 f. Kr. införts
från Pessinus i Mindre Asien. I likhet med denna
gudinnas hela dyrkan utmärktes denna fest genom
orgiastisk stämning. Gudinnans kastrerade präster, de
s. k. galli, tågade vid larmande frygisk musik genom
gatorna och uppburo allmosor för gudinnans räkning.
A. M. A.
Megäli Dili, ö. Se D e l o s.
Megalinus, Johannes, matematiker, f. omkr. 1630
i Agunnaryd, Småland (dödsåret okändt), uppehöll
sig 1650-51 som student i Dorpat, där han blef
bekant med Stiernhielm, vistades hos denne flera
år och biträdde vid vetenskapliga arbeten. Om
hans senare öden känner man blott, att han 1656
befann sig i Småland och i början af 1660-talet
var i London. M. synes ha varit en för sin tid
och efter svenska förhållanden ganska framstående
matematiker. Bland Stiernhielms handskrifter i
k. biblioteket i Stockholm finnas flera af honom
författade matematiska och astronomiska uppsatser,
och observatoriebiblioteket i Uppsala förvarar ett
arbete öfver Usus circini proportiona-lis, efter hans
diktamen sammanskrifvet af A. Spole.
Megalitiska monument (af grek. me’gas, stor, och
li’thos, sten), arkeol., kallas de af ett eller flera
naturliga eller groft tillhuggna stenblock bestående
minnesmärkena från den yngre stenåldern och äldsta
bronsåldern. Flertalet megalitiska minnesmärken är
grafvar (stenkammargrafvar). Bland dessa urskiljas
stendösen (fr. dolmen), gånggriften
(fr. dolmen à galerie, allée couverte) och
hällkistan (fr. coffre en pierre, eng. stone-cist). Dessa
grafformer förekomma i åtskilliga delar af Europa,
Asien och Afrika, däribland i Sverige (se vidare
Begrafning, Dolmen, Dös med fig., Gånggrift med fig.,
Hällkista med fig. och Stenåldern).
 |
| Fig. 1. Menhirer i dep. Finistère, Bretagne. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
