och hir, lång) är ett slags obelisk, bildad af en enda ohuggen, vertikalt ställd sten (fig. 1). Den liknar alltså den nordiska bautastenen från senare

Fig. 2. Cromlech (längst i bakgrunden) med utgreningar, på ön Lewis, Hebriderna.

tid. En cromlech (fig. 2) är en stenkrets bildad af menhirer (så enligt fransk och kontinental terminologi; på Brittiska öarna brukas ordet cromlech oftast i betydelsen dös l. dolmen, medan circle of standing stones betecknar en krets af menhirer). En trilit (af grek. trei's, tre, och li'thos, sten) består af två vertikalt ställda menhirer, öfver hvilka en tredje blifvit lagd vågrätt

Fig. 3. Triliter vid Stonehenge, England.

(fig. 3). De megalitiska monumenten äro talrika i norra och västra Europa. I Frankrike känner den senast uppgjorda statistiken 4,458 "dolmens" och "allées couvertes". Talrikast förekomma de i de sydliga departementen Aveyron, Ardèche, Lot, Gard och Lozère (1,609 dolmens) samt i Bretagne. I England äro särskildt Wales och Cornwall rika på megalitiska minnesmärken. Af menhirer äro mer än 6,000 bekanta i Frankrike. De flesta förekomma i Bretagne, särskildt Morbihan. Den högsta kända menhiren mäter 20,5 m. och befinner sig, nu störtad, vid Locmariaquer i Morbihan. 20 andra menhirer mäta mellan 7 och 11 m. Menhirerna torde ha haft religiös betydelse. Stenraderna äro talrika i Bretagne. Berömdast äro de vid Carnac (se d. o. och fig. därtill), som mäta 3 km. i längd. Menhirerna äro där uppställda i ända till 11 parallella rader, och tillsammans räkna dessa stenrader omkr. 2,730 stående menhirer. Bland cromlechs äro de mest bekanta de båda engelska vid Avebury och Stonehenge (se Stonehenge). -- Litt.: O. Montelius, "Der Orient und Europa" (1899), och J. Déchelette, "Manuel d'archéologie préhistorique, celtique et gallo-romaine" I (1908). T. J. A. Megaloblarst (af grek. mefgas, stor, och blasto's, grodd, kärna), fysiol., patol., kallas ett slags röd blodkropp, som skiljer sig från den hos fullvuxna normala röda blodkroppen (se Bio d) bl. a. genom sin vanligen flerdubbla storlek och sin stora kärna med fint fördelad, svagt färgbar kärnsubstans (s. k. kromatin). Megalobla-sten är emellertid människans normala röda blod-kroppsform under den tidigare delen af fosterlifvet, men anträffas äfven, ehuru sparsamt, hos friska fullvuxna i de röda blodkropparnas bildningsställe, benmärgen. I den cirkulerande blodmassan finnas ock dylika megaloblaster fysiologiskt, d. v. s. hos friska nyfödda. Påträffas de åter i blodet hos fullvuxna individer, är det en patologisk (sjuklig) företeelse, som tyder på en abnormt ansträngd funktion i de blodbildande organen. Denna återgång till den embryonala blodbilden är, såsom Nobelpristagaren E r l i c h först framhållit, alltid tecken på svår anemi med ökadt sönderfall af de röda blodkropparna och närmast att uppfattas som ett organismens försök att ersätta förlusten af dessa senare. Megaloblasterna öfvergå utan skarp gräns i e r y-tro- 1. normoblaster, människans normalt stora röda blodkroppar med kärna. Ur dessa utveckla sig återigen de normala kärnlösa röda blodkropparna (se Blod). L H, Mega'lodon (stundom Megalodus; af grek, me'gas, stor, och odus, tand), paleont., fossilt mus-selsläkte med tjocka skal och stor, kraftig låsapparat med 2 starka tänder i hvarje skal. En art (M. cucullatus G. f.) är allmän inom devoniska systemets mellersta afdelning, en annan (M. triqueter Wulf), den s. k. dachsteinbivalveln är karakteristisk för Alpernas och Himalayas öfre trias. B. L-n,* Megaloglo'ssus, zool. Se Flyghundar. Mega!oka'stron, grek. Se C a n d i a 2. Megalomani (af grek. me'gas, stor, och mani'd], symtom med storhetsidéer i sinnessjukdom. Se Förryckthet och Mani. Megalo'nyx (af grek. me'gas, stor, och ofnyx, klo), paleont. Se Jätte trögdjuren. Megalopastadiet, zool., ett skede i utvecklingen af Brachyura (se d. o.), som förmedlar öfvergån-gen från det fritt simmande till det krypande lef-nadssättet och skiljer sig från det utvecklade djuret förnämligast därigenom, att bakkroppen är försedd med stjärtfena. L-e- Megalo'polis 1. M e g a'l e p o'l i s (grek. MeyaM-nofa? 1. Msyälr] jrofag, "Storstaden"), hufvudstad i Arkadien, hvilken 370 f. Kr. grundlades af Epa-meinondas (jfr äfven L y k o m e d e s) för att tjäna som motvikt mot Sparta, var beläget i en rymlig dalsänkning på båda stränderna af den lilla floden Helisson, ej långt från dess utflöde i Alfeios, och omgifvet af väldiga ringmurar. Invånarnas antal synes icke ha stått i rätt förhållande till stadens