1481 Meijerfeldts klippa-Meinardus 1482 tades 1779 till chefskapet för Närkes och Värmlands regemente. Vid utbrottet af 1788 års krig mot Kyssland utnämndes han till högste befälhafvare öfver stridskrafterna till lands i Finland och utöfvade detta befäl ända till krigets slut, 1790, med undantag af de tillfällen, då det fördes af konungen själf. 1789 utnämndes han till general af infanteriet och 1790 till fältmarskalk, men tog afsked redan 1791. 1792 blef han "En af rikets herrar" och 1797 serafimerriddare. M., "en ful och lång" karl, var sedan 1763 gift med Lovisa Augusta Sparre, f. 1745, dotter till öfverståthålla-ren grefve Axel (Wrede-)Sparre, statsfru hos drottning Sofia Magdalena, d. 1817, en af de af Kellgren besjungna "tre gratierna". l-2. C. O. N. Meijerfeldts klippa. Se Hangöbefästnin-garna. Meiji [mäji], jap., eg. "lysande frid" eller "upplyst styrelse", är det årsnamn (jap. nengo), som enligt i Japan öflig sed vid kejsar Mutsuhitos (se d. o.) regeringstillträde 1868 förkunnades som ett slags valspråk och styrelseprogram för hans regering samt 1872 formligen stadgades som gällande för hela hans regeringstid (1868-1912). Meiji har därigenom också blifvit det i Japan vedertagna namnet på tiden för rikets omdaning till en modern östasiatisk stormakt. V. S-g. Meikle [mi'kl], Andrew, skotsk kvarnbyggare och uppfinnare, f. 1719, d. 1811, konstruerade 1786 urtypen till våra moderna slagtröskverk. Meile, nord. myt., en asagud, Odens son, omnämnes på ett par ställen som Tors broder. Th. W.* Meile [ma'jle], tysk mil. Se Mil. Meilhac [mäja'k], Henri, fransk teaterförfattare, f. 1831 i Paris, d. där 1897, var först bokhandelselev, därefter några år tecknare i "Journal pour rire", började 1855 skrifva för teatern och författade en stor mängd komedier, farser och ope-rettexter, dels ensam, dels i samarbete med andra, särskildt med L. Halévy (se d. o.). Deras farser äro bland tidens bästa; särskildt berömda äro texterna till Offenbachs operetter. M:s kvickhet är luftig och berusande, men utmärker sig genom något visst förnämt äfven i sin största uppsluppenhet. Hans stil är på en gång liflig och exakt. Bland dramer, som M. skrifvit ensam, kunna nämnas: L'autographe (1859), Un petit fils de Mascarille (s. å.), La vertu de Céliméne (1861), L'attaché d'ambassade (s. å.), Fabienne (1865), Suzanne et les deux vicillards (1869; "Susanna och gubbarne", s. å.), Les demoiselles Clochart (1886), Décoré (1888), Margot (1890), Brevet su-périeur (1892), Ma cousine (s. å.), Leurs gigolettes (1893) och Grosse fortune (1896). Tillsammans med Charles Nuitter skref han Vert-vert (1869, musik af Offenbach), med Ph. Gille operan Manon Lescaut (1884, komponerad af Massenet; på sv. 1896), med Albert Millaud Mam'zelle Nitouche (1883, musik af Hervé; "Lilla helgonet"). Tillsammans med HaléA7y skref han följande operetter: La bette Héléne (1865), Barbe-bleu (1866), La gr ande duchesse de Gerolstein (1867), La vie pari-sienne (1868), La Périchole (s. å.), Le chäteau å Toto (1869), La diva (s. å.), Les brigands (s. å.), La boulangére å des écus (1875), alla komponerade af Offenbach. Vidare operan Carmen (1875, musik af Bizet), operetten Le petit duc (1878, musik af Lecocq), Junot och La petite mademöiselle (1879, båda med musik af Lecocq). Slutligen kan nämnas en rad komedier och farser, i hvilka M. och Halévy samarbetat, som Les moulins å veni (1862), Les brebis de Panurge (1863), Fanny Lear (1868), Froufrou (1869), Le roi Candaule (1873), Le mari de la débutante (1879) och Roussotte (1881). 1888 upptogs han i Franska akad. J. M. Meili [marj-], Friedrich, schweizisk rättslärd, f. 2 april 1848 i Hinweil (kant. Zürich), var en tid advokat och vann därpå anställning vid juridiska fakulteten i Zürich, där han sedan 1890 är professor i internationell privaträtt. Han har utöfvat ett flitigt och mångsidigt författarskap, hvarvid han med förkärlek sysslat med de rättsfrågor, som nutidens kommunikationsmedel föranleda. Också internationella rättsförhållanden äro af M. behandlade, bl. a. i de icke så få utlåtanden, som han på offentligt uppdrag afgifvit. Bland hans många skrifter må nämnas Das telegraphen-recht (2:a uppl. 1873), Das pfand- und concurs-recht der eisenbahnen (1879), Das telephonrecht (1885), Das recht der modemen verkehrs- und transportanstalten (1888), Geschichte und system des internationalen privatrechts im grundriss (1892), Das internationale civil- und handelsrecht (1902-06) och Das luftschiff im internen recht und völkerrecht (1908). C. G. Bj. Meillet [mäjä], Antoine, fransk språkforskare, f. 11 nov. 1866 i Moulins (dep. Allier), har företagit studieresor till Kaukasus och verkat som professor i jämförande språkvetenskap vid flera högre läroanstalter i Paris, sedan 1906 företrädesvis vid College de France. Hans hufvudområde är slavisk och armenisk lingvistik. Bland hans många arbeten må nämnas Études sur 1'étymologie et le vocabulaire du vieux slave (2 bd, 1902-05), Esquisse d'une grammaire comparée de Varménien ciassique (1903) och Introduction å Vétude com-parative des langues indo-europcennes (s. å.; 3:e uppl. 1910). Meimane. Se Ma i me n e. Mei-mei-tsjen, stad. Se Maimatschin. Mein., vid insektnamn förkortning för F. V. A. M e i n e r t (se d. o. 2). Meinarnder, svensk-finsk släkt. Se E d e l s v ä r d. Meina^dus [maj-], Ludwig Siegfried, tysk musiker, f. 1827 i storhertigdömet Oldenburg,