Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mykenai, Mykene (grek. Mykenai, Mykéne, lat. Mycenæ), grekisk forntidsstad - Mykene. Se Mykenai - Mykenska kulturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finner man i Schuchhardt, "Schliemanns ausgrabungen"
(2:a uppl. 1891, sv. öfv. och bearb, af Centerwall,
"Schliemanns upptäckter", s. å.). A. M. A.
Mykene. Se Mykenai.
Mykenska kulturen, som fått sitt namn efter det
ställe, där man för första gången vid en ordentlig
utgräfning gjorde bekantskap med densamma,
nämligen Mykenai (se d. o.), utgör eg. den tredje
hufvudperioden af kretensiska kulturen (se d. o.),
d. v. s. Evans’ senminoiska period (late minoan). De
första stora fyndställena voro tack vare Schliemanns
märkliga gräfningar Mykenai och Tiryns i landskapet
Argolis. Sedan ha mykenska fynd anträffats på många
ställen af det grekiska fastlandet (Tessalien,
Beotien, Attika, Lakonien, Messenien, Elis,
Kefallenia), därjämte äfven på öarna i Egeiska hafvet
och i Hissarlik-Troja, där den 6:e staden har en
mykensk prägel, vidare på Cypern, Rhodos och Kreta,
som efter de sista årens gräfningar måste betraktas
som den mykenska kulturens hemland. Denna har f. ö.,
såsom de arkeologiska fynden utvisa, spridt sig i
ö. ända till Palestina, i s. till Egypten, i v. till
södra Italien, Sicilien, Sardinien, södra Frankrike
och Spanien. Dess begynnelse torde få räknas från
1600-talet f. Kr., medan dess slut numera dateras
till omkr. 1200 f. Kr., hvarvid bör erinras om, att
denna datering är endast approximativ, och att på
vissa håll den mykenska kulturen torde ha fortlefvat
något längre tid. - Äfven om den mykenska kulturen
i rent konstnärligt hänseende icke kan mäta sig med
den närmast föregående s. k. kamáres-kulturen (middle
minoan), fortsätter den dock till en början på ett
värdigt sätt de konstnärliga traditioner, som den
ärft, och utmärkes för en expansion, som sträcker
sig från Palestina till Gibraltar sund. Men under
den med denna expansion förbundna massfabrikationen,
möjligen också i förening med ändrade politiska
och sociala förhållanden, förlorade det mykenska
konsthandtverket på Kreta sin originalitet, och den
senare delen af denna period utmärkes för en långsam,
men säker konstnärlig dekadans, som inom den mykenska
keramiken kännetecknas af ett flyktigt upprepande
och förfuskande af gamla goda motiv. I sammanhang
med den kretensisk-mykenska kulturens spridning till
olika trakter af Medelhafvets kuster uppstodo f. ö. på
olika ställen lokala efterbildningar af den berömda
mykenska keramiken. Dess sista skede utmärkes för
ett geometriskt stiliserande af gamla mykenska motiv,
som till synes går den följande, s. k. "geometriska",
perioden (se Geometriska tidens stil) till mötes, men
saknar dennas primitiva originalitet och måttfulla
begränsning. - Under en sådan expansion från ett
enda centrum kan man naturligtvis icke vänta, att den
från Kreta utgångna mykenska kulturen skulle i lika
hög grad göra sig gällande på alla ställen, dit den
trängde fram. Sålunda förete fursteborgarna i Mykenai,
Tiryns och Troja en stor afvikelse från de kretensiska
furstepalatsen: dels äro de omgifna af väldiga
befästningsmurar (i Mykenai och Tiryns "cyklopiska",
i Troja utantill glättade murar af bearbetade stenar),
dels ha de nämnda fursteborgarna på fastlandet och i
Troja en vida enklare typ än de komplicerade palatsen
på Kreta. Å andra sidan ha kupolgrafvarna på
fastlandet vunnit en särskild utveckling och nått
den högsta tekniska fulländning, medan kupolgrafvarna
på Kreta under denna period i sin konstruktion visa
en genomgående tillbakagång och dekadans. Troja har
endast mera ytligt berörts af den mykenska kulturen,
och de trojanska försöken att efterlikna den mykenska
keramikens eleganta ornamentik ha utfallit ganska
klumpigt. - Den mykenska kulturens förbindelser
med Egypten intygas såväl genom egyptiska fynd
(särskildt s. k. skarabéer) i den mykenska världen
som genom mykenska fynd i Egypten. Därvid har den
mykenska kulturen, efter hvad det vill synas, varit
mera gifvande än tagande; åtminstone synes den ha
utöfvat ett icke ringa inflytande på den egyptiska
konsten och konstindustrien under det s. k. "nya
riket". Amonofis IV:s palats i Tell el-Amarna synes
i fråga om konstnärlig utsmyckning stå direkt under
mykenskt inflytande, och flera af det egyptiska
konsthandtverkets produkter från den senare hälften
af den 18:e dynastien äro tydligen i dekorativt
hänseende efterbildningar af mykenska konstsaker. I
Tell el-Amarna och på andra ställen i Egypten har man
funnit en mängd mykenska lerkärl, hvilka äro en god
hjälp vid bestämmandet af den mykenska kronologien,
och man har i Egypten äfven funnit inhemska direkta
efterbildningar af mykenska lerkärl, särskildt s
k. bygelkannor, hvilka äro karakteristiska för den
mykenska periodens sista skede. - Ett särskildt
intresse har den mykenska kulturen därigenom,
att den i mycket utgör en kulturell bakgrund för
det äldre åskådningssättet i de homeriska sångerna,
hvilka i sitt nuvarande skick äro af betydligt yngre
datum. Många af de homeriska stridsskildringarna
ha fått sin rätta förklaring genom antagandet,
att de genom de mykenska fynden bekanta vapnen
(särskildt sköldarna) användts i ifrågavarande
strider. Alabasterfrisen, som löpte rundt omkring
väggen i den stora salen på borgen i Tiryns, har sin
motsvarighet i den fris af blått glas, som enligt
den homeriska beskrifningen smyckade faiakerkonungen
Alkinoos’ sal, likasom den homeriska fursteboningen
i sina hufvuddrag öfverensstämmer med planen för de
mykenska fursteboningarna i Mykenai och Tiryns. Den
praktfulla sköld, som enligt Homeros’ beskrifning
Hefaistos smidde åt Akilles, måste ha haft sin
förebild i den mykenska konsten, och ett annat af
Homeros omtaladt konstverk, Nestors bägare med de
pickande dufvorna, har sin fulla motsvarighet i en
vid Schliemanns gräfningar i Mykenai funnen bägare,
på hvars handtag två dufvor äro plastiskt afbildade
(se fig. 6 i art. Mykenai). Men å andra sidan finna
vi i de homeriska skildringarna också mycket, som
bestämdt hänvisar på en senare tid. - Den mykenska
konsten har emellertid ej alldeles dött ut vid den
mykenska kulturens förstöring. Den har skjutit nya
skott i den grekiska arkaiska konsten såväl i fråga
om ornamentik som med hänsyn till den figurliga
framställningen, och den har särskildt medverkat vid
utbildandet af den arkaiska plastiken i Grekland. Se
f.ö. Grekisk fornkunskap, sp. 220, Grekland, sp. 235,
Kretensisk kultur, sp. 1264 ff., Kronologi, sp. 45,
och Kupolgraf.
Litt. (utom den under <sp>Kretensisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
