Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mynt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lika stora mynt (på två lod) af silfver, hämtadt från
grufvorna vid Joachimsthal. Dessa inynt kallades
därför Joachimsthaler (se fig. 1 i art. Daler);
namnet förkortades sedermera till thaler. Det elände,
som framkallades af Trettioåriga kriget, vållade en
ytterlig försämring af det tyska myntväsendet. Thalern
var fortfarande hufvudmynt intill 1871, då
marksystemet infördes. (De första markmynten präglades
i början af 1500-talet i hansestäderna.) Äfven i
Frankrike präglades mynt af flera slag, t. ex. écu,
sou (se dessa ord med fig.). För silfvermynt användes
namnet franc (se d. o.) första gången under Henrik
III:s tid (1574–89). Ludvig XIII (1610–43) präglade
guldmynt, som efter honom kallades louisd’or (se
d. o. med fig.). I England har guldmyntet sovereign
(se d. o. med fig.; jfr Guinea) bibehållit sig
intill nuvarande tid. I silfver präglades crowns och
shillings. I detta land började kopparmyntningen
mycket sent, först 1672. Om de nutida mynten i
olika länder se artiklarna om dessa senare samt
specialartiklarna om deras mynt.
D. De nordiska mynten. I Sverige synes en myntning
ha egt rum på Björkö (Birka) under 800-talet. Man
har åtminstone där funnit flera silfvermynt af
olika typer, hvilka dock kunna ledas tillbaka till
imitationer af de mynt, som för karolingiska härskare
präglades i den nederländska staden Dorestad,
med hvilken Björköstaden stod i förbindelse. Den
egentliga nordiska myntningen började dock först under
1000-talet, då inkallade engelska myntmästare slogo,
efter engelskt mönster, silfvermynt för konungarna
Sven Tveskägg i Danmark, Olof Skötkonung i Sverige
(i Sigtuna) och Olof den helige i Norge. – I Danmark
började myntningen blomstra under Knut den stores
tid (1018–35) och fortsattes oafbrutet (se fig. i
art. Knut den store och Knut den helige). Mynten
ha där dels angelsaxiska förebilder, dels i
Danmark uppfunna framställningar, dels bysantinska
förebilder. Den förnämsta danska myntstaden var
Lund. Brakteater voro hufvudmynten i Danmark endast
under en kort tid (vid midten af 1100-talet; se
fig. i art. Knut Magnusson). Efter Valdemar Sejrs
tid inträdde en ytterlig försämring i det danska
myntväsendet. Mynten, de s. k. borgarkrigsmynten,
bestå nästan h. o. h. af koppar. Till sist upphörde
(mot midten af 1300-talet) all regelbunden
myntning. – I Norge började man under Harald
Hårdråde (1047–66) använda, jämte den angelsaxiska,
en inhemsk typ. Den närmast följande tidens mynt äro
ganska barbariska. Under 1100-talet präglades där
brakteater. Konung Magnus Lagaböte (1263–80) började
åter prägla tvåsidiga mynt, till hvilka förebilden
hämtades från England. – En lång tid efter konung
Anunds död (omkr. 1050; jfr myntafbildningen i
art. Anund Jakob) synes Sverige ha saknat mynt. Den
närmast följande, mycket rikliga myntningen tillhör
Knut Erikssons tid (1167–95). Han präglade små, tunna,
tvåsidiga mynt, halfbrakteater och brakteater af olika
slag. Brakteatpräglingen (se Brakteat med fig. samt
Guldsmedskonsten, fig. 11 å pl. III)
synes i Sverige ha fortsatts längre än i Danmark och
Norge. De första tvåsidiga mynt, som vi känna efter
brakteattiden, äro
präglade för Birger Magnusson (1290–1318). Andra, bärande
på ena sidan Folkungarnas vapen, på den andra en
bokstaf eller en bild mellan tre kronor, tillhöra
dennes efterträdare Magnus Erikssons tid. Jämte de
tvåsidiga mynten präglades ända till medeltidens
slut brakteater för att tjäna som skiljemynt. Med
Albrekt infördes präglingen af mynt, som gällde mera
än en penning (örtugsmynt). Drottning Margareta
präglade helt visst aldrig mynt i eget namn. Den
danska myntningen, ordnad efter hanseatiskt mönster,
visar vid denna tid flera olika myntslag. Under Erik
af Pommern försämrades myntet till ytterlighet, men
efter hans tid fortsattes myntningen af de olika
slagen. Mynthuset i Lund flyttades till Malmö. I
Sverige präglades fortfarande örtugar, halförtugar
och "hola penningar" (brakteater). I Norge synes
ingen myntning ha funnits under unionstiden före
konung Hans’ regering (1483–1513). Denne konung
införde nyheter i myntväsendet. I Danmark präglade
han guldmynt af två slag, nobler och gyllen. Äfven
hans svenska myntordning för 1497 omtalar nobler,
men någon sådan har ej blifvit bevarad; kanske kom
präglingen aldrig till stånd. Sten Sture präglade ett
stort silfvermynt, antagligen markstycken. De slogos
dock med olika tjocklek och tyngd; äfven ett exemplar
i guld är kändt. – Kristian II präglade mycket dåliga
klippingar, små och oregelbundet fyrkantiga. Under
befrielsekriget följde Gustaf Eriksson hans exempel. I
Sverige öfvergafs denna myntning redan 1522, då man
började slå "rundt mynt", ören (se Öre med fig.);
dessutom slogos örtugar (se Örtug med fig.),
halförtugar l. fyrkar, och små "hola penningar", af
hvilka dock inga blifvit bevarade. Örtugspräglingen
slutade under Johan III. Gustaf I präglade äfven 4-
och 2-penningar; de förra försvunno efter Sigismunds,
de senare efter Johan III:s tid. Äfven halförena
försvunne snart – dock präglades några under
Gustaf Adolfs och Kristinas tid –, och öret blef
Sveriges minsta silfvermynt intill midten af Adolf
Fredriks regering. 1536 införde Gustaf I myntning af
markstycken. Marker och mångfalder af marker präglades
mycket länge (jfr art. Mark och fig. 1–3 däri), och
den vikt man fäste vid dem framgår af de olika namn,
som gåfvos dem. Sextonmarkstycken af guld fingo 1604
namnet karoliner, åttamarkstycken i silfver fingo
1649 namnet kristiner. Tvåmarkstyckena kallades
under de tre Karlarnas tid karoliner (se fig. 2
i art. Karolin), under Fredrik I:s tid fredriker
l. fredrikviner, efter hans död kallades de karoliner
l. adolfiner. – 1528 präglade Gustaf I ett större
silfvermynt, som till utseendet påminner om Sten
Sture d. y:s stora silfvermynt, men det är större
än detta och mindre än de riksdalrar, som började
präglas 1534 (fig. 2 i art. Daler). Riksdalern blef
till sist landets hufvudmynt. Äfven präglades mynt,
som svarade mot delar af riksdalern (1/4-riksdalrarna
kallades riksort). Under Gustaf III blefvo riksdalerns
underavdelningar många. Jfr Riksdaler och fig. däri.
Riksdalern och markmyntet stodo i början icke i något
bestämdt förhållande till hvarandra. Först Karl IX
gjorde marken till 1/6 af riksdalern. Under 1600-talet
talas om riksdaler och svensk daler. Riksdalern var
af finare silfver än dalern, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
