Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mynt - Mynt - Mynta, bot. - Myntarlön - Myntdeputationen. Se Deputation, sp. 171 - Myntdirektör. Se Mynt- och justeringsverket - Myntenhet. Se Myntfot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
senare var = 4 mark. Genom 1770 års
myntordning åsattes riksdalern prägeln 3 daler
silfvermynt. Benämningen daler silfvermynt kunde ej
uppkomma, förrän kopparmynt hade börjat präglas och
lagts till grund för en särskild beräkning. Mark- och
öremynt präglades på 1500-talet äfven i fyrkanter,
s. k. klippingar; de prydligaste af dessa äro de
s. k. blodklippingarna, som slogos af hertigarna
Johan och Karl under upproret mot Erik XIV (jfr
art. Klipping och fig. 1–9 däri). – Gustaf I:s
myntordningar omtala ej några guldmynt. Sådana,
kallade gyllen, slogos under Erik XIV och Johan III,
och den sistnämnde började slå i guld mångfalder af
mark. Kristina förordnade 1649 om prägling af dukater
(jfr art. Dukat och fig. däri). 1868 ersattes dukaten
af karolinen (se fig. 1 i art. Karolin), som präglades
till Karl XV:s död. 1873 infördes de nuv. guldmynten å
20 och 10 och 1881 à 5 kronor (se Krona 8 a, sp. 9
och 10). – Sedan under Johan III:s tid mynt präglats
af så dåligt silfver, att de se ut som kopparmynt,
infördes den verkliga kopparmyntningen 1624 (ören med
mångfalder och delar). 1633 fick kopparmyntet endast
halft värde mot det liknämnda silfvermyntet. Under
början af Karl XI:s tid präglades 2 1/2-, 2- och
1-ören kmt; senare präglades i koppar ören smt,
under en lång period samtidigt med ören kmt. –
Drottning Kristina införde prägling af myntplåtar
(se Plåt med fig.), af stora mått, hvilken prägling
bibehölls ännu under Adolf Fredriks tid. Flera af
dessa plåtar ha utom de fem normala stämplarna
(en i midten, en i hvart hörn) motstämplar,
framkallade af växlingar i plåtmyntets kurs. 1715–19
präglades nödmynt, små kopparmynt, som skulle gälla
1 daler smt (se Mynttecken med fig.). Utom den
myntning, som öfvades i Sverige, slogs för svensk
räkning mynt i flera utländska besittningar. Under
medeltiden präglades silfvermynt och brakteater i
Visby; där slogos under 1500-talet mynt äfven för
dansk räkning. – I Danmark började man tidigare
än i Sverige slå större silfvermynt och guldmynt;
reformen infördes där af konung Hans, hvilken äfven
myntade i Norge. I Gottorp slogos joachimsdalrar 1534,
inom det egentliga Danmark först 1537. Mot slutet
af 1500-talet finner man på riksdalrarna uppgift om
förhållandet till marken. Liksom i Sverige rådde i
Danmark mycken oordning i myntväsendet under senare
delen af 1500-talet; underhaltigt mynt slogs ganska
ofta, och reduktioner af värdet förekommo gång efter
annan. Förhållandet mellan riksdalern och marken
växlade, och förvirringen ökades, när Kristian IV
(d. 1648) införde, dock endast för en kort tid,
ett tredje myntsystem, kronan. Senare präglades
speciedalrar och "slette daler", hvilka äfven
kallades kronor; till sist upphörde man att prägla
dalermynt (speciedalern försvann först), och man
hade i landet endast smärre mynt och sedlar. 1776
upptogs åter speciemyntningen, och 1813 infördes
riksbanksdalern ( = 1/2 species). 1873 antogs det
svenska kronsystemet. Den danska myntningen fortgick i
Norge, tills detta rike förenades med Sverige. Efter
föreningen med Sverige präglades specie- och
skillingsmynt. 1875 antogs det svensk-danska
kronsystemet. (Se Myntsystem.)
E. Österländska mynt under medeltiden och nyare
tid. Sedan araberna hade underlagt sig vidsträckta
riken i ö., nöjde de sig någon tid med de mynt, som
sedan äldre tider voro i omlopp. Senare började de
prägla egna mynt. De äldsta visa spår af främmande
förebilder, och i allmänhet visa de arabiska
mynten endast flerradiga inskrifter. Kopparmyntet
kallades fels (af lat. follis), silfvermyntet
dirhem (af grek. drachme), guldmyntet dinar (af
lat. denarius). Se vidare art. Kufiska mynt, med
fig. På muhammedanska mynt, präglade i Indien,
förekomma bilder, t. ex. djurkretsens tecken, ja
t. o. m. porträttbilder. – I Kina användes tidigt
som värdemätare dels vissa varor, dels föremål, som
hade endast imaginärt värde, t. ex. snäckskal. Det
kinesiska myntväsendet har i alla tider varit
mycket förvirradt. Alla regeringens försök att
införa bättre mynt ha strandat mot falskmyntarnas
verksamhet. Silfvermynt slogos så godt som aldrig i
Kina, men silfvertackor förekommo i rörelsen. I Japan
användes flera myntmetaller, och där infördes mynt
efter europeiskt mönster 1870; 1897 erhöll Japan
guldmyntfot. – Om jubileumsmynt se d. o. –
Om ordensmynt och ordensthaler se d. o. – Om
mynttecken se d. o. – Om surrogat för metalliskt mynt
se Pappersmynt. Om sådant "mynt" eller underhaltigt
metalliskt mynt påbjudes skola gälla i allmänna
rörelsen och mottagas som verkligt mynt af samma
valör, säges det gå med tvångskurs.
Vetenskapen om mynten kallas numismatik (se d. o.,
där litteratur rörande mynt meddelas). Jfr Myntsystem
och Myntverk. Hs Hd.*
Mynt, lokal, där mynttillverkning eger rum. Se
Myntverk.
Mynta, bot., namn på arter af släktena Calamintha,
Elssholzia, Mentha och Nepeta.
Myntarlön, den ersättning, som i äldre tider, då
hvar och en hade rättighet att till rikets myntverk
inlämna guld, silfver och koppar till förmyntning,
skulle, efter viss taxa, erläggas till myntmästaren
(se d. o.). Tillika utgick viss s. k. slagskatt
till kronan och proberarafgift till myntproberaren
(se d. o.). För att med anledning af uppkommen brist
på guld- och silfvermynt söka främja ökad myntning
upphäfdes 1664 för sådan myntning slagskatten och
längre fram (1731 för silfver och 1736 för guld)
äfven myntarlönen – undantag gällde dock länge för
det silfver, som till myntning levererades från Sala
silfververk – och 1763 äfven proberarafgiften. 1830
återinfördes dylika afgifter i form af myntskatt,
utgörande 3/4 proc. af det inlämnade silfret. För
guld stadgades 1835 myntskatt med 3/10 proc. äfvensom
skedarlön för det fall, att det inlämnade guldet
vore till förmyntning odugligt utan föregående
skedning. Enligt nu gällande lag om rikets mynt
(30 maj 1873), som lämnar enhvar rättighet att
till myntverket till myntning inlämna guld, men ej
silfver, utgår till myntningskostnadens betäckande för
20-krone-stycken 1/4 proc. och för 10-krone-stycken
1/3 proc. af det utmyntade beloppets värde.
C. v. O.
Myntdeputationen. Se Deputation, sp. 171.
Myntdirektör. Se Mynt- och justerings-verket.
Myntenhet. Se Myntfot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
