Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 65-66 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myntsedlar - Myntskatt. Se Myntarlön - Myntsorteringsmaskin. Se Myntverk - Myntstandard. Se Myntfot - Myntsystem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sedlarna ej med ränta, och ingen viss inlösningstid
var utsatt för dem. Då de utgåfvos i obegränsad mängd,
förlorade de snart hvarje skymt af värde.


Fig. 2. Myntsedel å 5 dal. smt. (3/4 af
orig:s storl.)

Enl. k. förordn. 23 april 1719 skulle de inlösas till
hälften af det nominella värdet, på samma sätt som
i den nämnda förordningen föreskrefs om inlösningen
af mynttecken (se d. o.).

Myntskatt. Se Myntarlön.

Myntsorteringsmaskin. Se Myntverk.

Myntstandard. Se Myntfot.

Myntsystem, Myntordning, benämnes sammanfattningen af
de lagbud, som bestämma hvilken eller hvilka metaller,
som skola tjänstgöra som värdemätare och grundval för
landets myntväsen, myntstandard, myntfot (se d. o.);
vidare de olika slagen af hufvudmynt, antalet sådana,
som skall utpräglas af en viss kvantitet af den till
värdemätare antagna metallen, myntens skrot och korn
(bruttovikt och finvikt), benämning, storlek, prägel
och utseende i öfrigt samt deras egenskap af lagligt
betalningsmedel; slutligen präglingen af skiljemynt
och dessas förhållande till hufvudmyntet. Skiljemynt
kallar man sådana på smärre belopp lydande mynt,
hvilkas metallvärde understiger deras prägelvärde och
som vid likviden enskilda emellan gälla som lagligt
betalningsmedel endast till ett visst begränsadt
belopp. Dessa mynt kunna präglas antingen af den eller
de till värdemätare antagna metallerna eller ock af
andra metaller. Sålunda kan t. ex. i ett land med
silfver till värdemätare jämte hufvudmyntet präglas
äfven skiljemynt såväl af silfver med annan legering
än hufvudmyntet som af koppar, brons, nickel eller
annan för ändamålet lämplig metall. Den lägre halten
hos skiljemynten i förhållande till prägelvärdet
betingas dels i många fall af nödvändigheten att
göra dessa lagom stora och lätthandterliga - koppar-
eller bronsmynt, som innehölle en metallkvantitet,
hvilken motsvarade deras fulla prägelvärde, skulle
bli alltför tunga och obekväma, under det att smärre
skiljemynt utan tillräcklig kopparlegering blefve
ohandterliga på grund af sin litenhet -, dels däraf
att skiljemynten eljest skulle komma att nedsmältas
för metallens tillgodogörande, hvilket
skulle tillskynda staten ökade utgifter för
myntningskostnadens bestridande.

Då det naturligtvis är omöjligt att vid präglingen
förekomma, att någon afvikelse uppstår från den
föreskrifna halten och vikten, men det å andra sidan
är angeläget, att dessa afvikelser må bli så små som
möjligt, fastställa de flesta länders myntlagar en
viss gräns, s. k. remedium, såväl i afseende
på halt som vikt, hvilken dessa afvikelser ej få
öfverstiga. Att denna gräns kan utsträckas längre
vid skiljemynten än vid hufvudmynten följer af
skiljemyntens uppgift.

Enligt lagen om rikets mynt af 30 maj 1873 jämte
däri sedermera beslutade förändringar skall guld
ensamt vara värdemätare i Sverige och således
utgöra grunden för detta lands myntväsen. (På grund
af den skandinaviska myntkonventionen 1873 jämte
tilläggskonventionen af 1875 gäller samma myntsystem
som i Sverige äfven i Danmark och Norge.) Enheten
för den svenska (skandinaviska) myntvikten är gram;
räkneenheten kallas krona och delas i 100 öre. Af
guld präglas 3 hufvudmynt, ett å 5, ett å 10 och ett
å 20 kronor. Till skiljemynt skall användas dels
silfver, legeradt med koppar, dels brons. För de
närmare bestämmelserna rörande myntens skrot och korn,
deras egenskap af lagligt betalningsmedel, enskildas
rätt till utmyntning m. m. hänvisas till art. Krona,
sp. 9-10.

De före 1873 i Sverige gällande myntordningarna af
1830, 1835 och 1855 hade en och samma myntenhet,
nämligen l riksdaler i silfver (specieriksdaler),
men räkneenheten blef 1855 fastställd till fjärdedelen
däraf, eller l riksdaler riksmynt, som då indelades
i 100 öre. Specieriksdalern hade alltsedan 1830 en
bruttovikt af 8 ort (= 34,0061 gr.), innehöll 750
tusendelar, eller 6 ort ( = 25,5045 gr.), fint silfver
och var således 12-lödig. 1664 års myntordning,
som, hvad beträffar riksdalerns metalliska värde,
icke förändrades genom myntordningen 1770 och
således i det väsentligaste var gällande till 1830,
föreskref, att "rijksdaler skole förmyntas efter
förra korn och skroot, af k. regeringen ordinerat
den 17 Martii a:o 1639". Den skulle hålla i fint
14 lod och l grän; 7 l/5 stycken skulle utmyntas af
en mark brutto. I nu gällande myntvikt väger denna
specieriksdaler således 29,2523 gr. och innehåller,
efter en halt af 878,47 tusendelar, 25,6973 gr. fint
silfver. Dess lagliga vikt och halt förblefvo alltså
oförändrade i nära 200 år, tills genom 1830 års
myntordning riksdalerns innehåll af fint silfver
minskades med 0,1928 gr. eller 3/4 proc. Enligt §
79 Regeringsformen får ingen förändring i rikets
mynt till skrot eller korn, vare sig till förhöjning
eller afslag, ega rum utan riksdagens bifall, men
konungen förbehålles rätten att slå mynt (bestämma
dess utseende och ombesörja dess prägling).

I det följande anföras åtskilliga länders hufvudmynt,
värderade i kronor och ören efter metallvärdet:

A. Land med silfvermyntfot.

Värde i guld efter nu gällande förhållande mellan
guld och silfver: 38,3:l

Brittiska Indien l rupie....... 0,69

Kina l taël......... 2,19 à 2,44

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>