Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mysteriebanan - Mysterier - Mysterier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olika gillena. Ett dylikt spelsätt är bekant i
England redan från slutet af 1300-talet, och det
fortsattes ännu på 1500-talet. De ännu bevarade York-,
Wakefield- och Chestercyklerna voro bestämda för ett
dylikt uppförande, och äfven enskilda dramer ur andra
cykler finnas kvar. Under 1500-talet användes äfven
ofta den kringbyggda värdshusgården till teater. Mot
en af husväggarna placerades en estrad på bockar,
hvilken tjänstgjorde som scen; framför denna på gården
och gallerierna togo åskådarna plats. Den första för
detta ändamål uppbyggda teatern erhöll London först
1574 ("The theatre").
Den medeltida skådebanan öfverlefde länge
mysterierna. T. o. m. i Frankrike, där man redan
omkr. 1550 sökte skapa en regelbunden tragedi efter
antikt mönster, fortsatte man att spela på en scen,
som var anordnad efter medeltidsprinciper med de
olika lokaliteterna bredvid hvarandra. Det var
först 1634, då en ny teater, Théâtre du Marais,
öppnades i Paris, hvilken icke förfogade öfver den
äldre teatern Hôtel de Bourgognes dekorationer och
dessutom på scenen behöfde plats för åskådare, som
man bröt med det medeltida scensystemet. I många af
1600-talets franska dramer (särskildt i komedierna och
tragikomedierna) finnas dock ännu spår af den gamla
scenanordningen. I Spanien och i England fortlefde
den under hela renässansen och ända upp i 1700-talet,
fast i mildrad form. Detsamma gäller öfriga germanska
länder, såsom Holland, Tyskland och Sverige, där
det ännu under 1700-talet, delvis i anslutning till
det nyvaknade intresset för Shakspere, var vanligt,
att bakom den öppna scenplatsen fanns en inre scen,
skild från den yttre genom ett förhänge. Addisons
"Cato", Lessings "Miss Sarah Sampson" och Wallenbergs
"Susanna" spelades ännu på en dylik scen, där två
lokaliteter funnos vid sidan af hvarandra, och
den inträngde då t. o. m. i Voltaires tragedier
genom inflytande från Shakspere. Litt.: se den i
art. Mysterier, sp. 137-138, omnämnda. J. M.
Mysterier (grek. och lat. mysteria, af stammen i
myo, jag tillsluter). 1. Hos forntidens greker vissa
slag af hemlighetsfull gudstjänst, hvartill förutom
de gudstjänstliga brukens stränga hemlighållande för
alla utomstående hörde äfven en viss hänryckningsfull
stämning hos deltagarna, som däraf trodde sig hämta
kraft att bära lifvets vedermödor och i vissa fall
äfven vinna en tröstefull visshet om en lycksalig
tillvaro efter döden. I somliga mysterier kunde
hvarje friboren och oförvitlig person bli intagen;
andra däremot tillhörde slutna kretsar eller klasser,
och några firades endast af kvinnor. I alla händelser
fordrades en särskild invigning (myesis, telete),
som meddelades i flera efter hvarandra följande
grader. De, som uppnått den högsta graden, kallades
"epopter" (epoptai) 1. "skådare", emedan de fingo
ohöljdt skåda det heliga. Den samfällda benämningen
för alla de invigde var "myster" (mystai). De
heliga religionsbruken, som i de flesta fall
företogos nattetid vid fackelsken, rörde sig i
allmänhet kring den ifrågavarande gudens lif och
öden och antogo stundom formen af ett "mystiskt
drama". I de homeriska sångernas skildringar af den
grekiska hjälteålderns lif ha mysterierna ännu ingen
plats. Omkr. 600 f. Kr. uppträdde en under namn af
orfiker känd
mystiskteologisk sekt, som inrättade de s. k. orfiska
mysterierna och måhända äfven bidrog att upplifva
mysterieväsendet i dess helhet. Mest berömda
bland alla grekiska mysterier voro eleusinska
mysterierna (se d. o.). Högt ansedda voro äfven de
kabiriska mysterierna på Samothrake (se
Kabirer). På Kreta firades mysterier till "den kretensiske
Zeus’" ära. Till de från Asien införda formerna af
Dionysos’ och Kybeles dyrkan anslöto sig särskilda
slag af mysterier, som hade ett i högsta grad vildt
och fanatiskt skaplynne. De vunno dock vidsträckt
spridning och infördes äfven i Rom, men befunnos så
stridande mot tukt och sedlighet, att deltagandet
i dem måste af senaten förbjudas. Äfven de från
Österlandet komna Isis- och Mithrakulterna antogo form
af mysterier. Åtskilliga af dessa mysterier kvarstodo
ännu under den antika hedendomens sista tider och
utgjorde ett af de bålverk, medelst hvilka denna
sökte skydda sig mot den påträngande kristendomen. -
Litt.: Lobeck, "Aglaophamus sive de theologiæ
mysticæ grsecorum causis" (1829), Petersen,
"Der geheime gottesdienst bei den griechen" (1848),
Foucart, "Des associations religieuses chez les grecs"
(1873), Rohde, "Psyche" (2:a uppl. 1898), Rubensohn,
"Die mysterienheiligtümer in Eleusis und Samothrake"
(1892), Anrich, "Das antike mysterienwesen in seinem
einfluss auf das christentum" (1894), och Cheetham,
"The mysteries, pagan and Christian" (1897). -
2. Se Mysterium. 1. A. M. A.
Mysterier (af mlat. ministerium, handling, särskildt
kyrklig handling 1. gudstjänst), i allmänhet Andliga
skådespel från medeltiden, särskildt sådana med ämnen
ur bibeln; fr. o. m. början af 1400-talet kallades
de senare mistères. Mysterier finnas spridda öfver
hela Europa, men framträda tidigast och erbjuda den
rikaste och mest organiska utvecklingen i Frankrike.
Liksom det grekiska dramat framgått ur
Dionysoskulten, så uppstod medeltidsdramat ur den
kristna gudstjänsten 1. liturgien. Själfva mässan
inneslöt redan i äldsta tid symboliskt dramatiska
element, i det att den genom musik, processioner och
körsång sökte så åskådligt som möjligt för menigheten
framställa kyrkans lära. Närmast framgick dramat ur
antifonierna, växelsånger, som afsjöngos af två
olika körer. När man dessutom i den ursprungliga
liturgiska texten inlade troper, d. v. s. fria
interpolationer af bibelvers, ofta i frågeform,
för att förlänga och ge omväxling åt texten, hade
man dialogen färdig. Det behöfdes endast, att denna
dialog sattes i samband med någon enkel handling och
några enkla sceniska anordningar, för att ett litet
drama skulle uppstå. Detta skedde först på kyrkans
stora högtidsdagar. På påskdagsmorgonen framställde
man t ex. De tre kvinnornas besök vid grafven, där
de af ängeln få veta, att Kristus är uppstånden. På
juldagen uppfördes herdarnas tillbedjan, hvarvid man
bakom altaret anordnat en enkel krubba med en bild
af den heliga jungfrun och Jesusbarnet. Snart nog
hade hvarje högtidsdag sitt drama. På Menlösa barns
dag framställdes, huru Rakel begråter sina barn
(betlehemitiska barnamordet), trettondagen visade
man för folket Heliga tre konungars tillbedjan
o. s. v. Först sent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
