Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mysterier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vågade man sig på att framställa Frälsarens egen
historia, hvilken mot medeltidens slut blef ett af
de mest omtyckta ämnena. Dessa liturgiska dramer
kunna spåras tillbaka till början af 1000-talet,
och de uppfördes under hela medeltiden, fastän man
under 1200-talet upphörde att skrifva nya texter. De
äldsta af dessa dramer följde ord för ord bibeltexten,
de voro skrifna på latin och på prosa. Snart nog
började man emellertid versifiera dem, och därmed
inkom större frihet i behandlingen. Då folket på
1100-talet ej längre förstod latinet, började man
skrifva dramer på franska språket, hvilket först
uppträdde endast förstulet och vid sidan om latinet,
men småningom alldeles undanträngde det senare. Med
dessa språkliga förändringar sprängdes äfven den
gamla formen. Man aflägsnade sig från bibeltexten,
utmålade detaljerna bredare, tillade fritt uppfunna
scener. Den allvarliga handlingen afbröts af komiska
intermezzon. Tidigast uppträda dessa förändringar
i vissa af de unge klerkerna i klostren uppförda
dramer med ämnen ur helgonhistorien, de tidigaste
mirakeldramer vi känna. Behandlingen är vanligen
hållen i en föga religiös och mycket uppsluppen och
burlesk stil. De tidigaste handla om S:t Niklas,
tjufvarnas och klerkernas skyddspatron, hvilken
genom ett eller annat underverk frälsar en eller
annan syndare. I dessa dramer ha vi ursprunget
till de senare skoldramerna. Genom dessa olika
förändringar tillväxte dramat så i omfång och erhöll
en så världslig karaktär, att det icke längre passade
att uppföras i kyrkorna. I stället spelades det på en
öppen plats eller i synnerhet mot slutet af medeltiden
på särskilda för tillfället uppförda teatrar. Dess
uppförande öfvertogs af olika gillen och sällskap,
än handtverksgillen, t. ex. det sällskap af murare
och timmermän, som uppförde Gringoires La vie de
monseigneur Sainct Loys, än litterära sällskap,
t. ex. puys, ett slags medeltidsakademier,
eller confréries. Nästan hvarje större
stad hade sådana sammanslutningar, kända redan
från 1100-talet. Mycket berömd var "puyen" i Arras,
där Adam de la Hales dramer spelades. Mest bekanta
voro följande tre parissällskap. La basoche
(se d. o.), en sammanslutning af jurister, känd
sedan 1300-talet och i verksamhet ännu 1582, uppförde
moraliteter och farser. Les enfants sans souci (se
Enfants sans souci), som troligen existerade redan i
början af 1400-talet och spelade ännu på 1590-talet,
hade till specialitet sottien 1. narrspelet. Confrérie
de la passion (se d. o.), det mest betydande af dessa
sällskap, erhöll 1402 uteslutande privilegier på att
i staden Paris uppföra vissa andliga skådespel och
inrättade den första stående teatern i Frankrike.
Under 1100-talet försiggick denna dramats frigörelse
från den kyrkliga kulten. Då uppstod mysteriet i
egentlig mening: bibeldramat på vulgärspråk. Det
äldsta, som finnes kvar, är Adamsspelet, skrifvet
på normandisk dialekt (troligen i England). Af dess
på latin författade, intressanta scenanvisningar
framgår, att det uppfördes på den öppna platsen
framför kyrkportalen. Det sönderfaller i tre löst
förbundna delar, syndafallet, Kains och Abels offer
samt Profeterna, en omarbetning af ett gammalt
juldrama, hvari profeterna
framträda och sia om den andre Adams, Kristus’,
ankomst. Djärft komiska scener, som spelades af
burleskt utstyrda djäflar och präglades af äkta
normandiskt skämtlynne, finnas inlagda i den heliga
handlingen. Mot slutet af samma sekel föreligger
äfven ett kort fragment af ett uppståndelsedrama. En
följd af dramats lösgörande från den kyrkliga kulten
var också, att man föredrog att behandla ämnen ur
helgonlegender, hvilka gåfvo större frihet att inlägga
världsliga scener. Den äldsta formen af dessa dramer
var mirakelspelet, hvari handlingen sammanhölls genom
ett eller annat underverk, utfördt af helgonet. Redan
på latinskt område påträffas de äldsta förelöparna
till denna art af folkligt drama. Från 1200- och
1300-talen finnes intet bibeldrama kvar, däremot
många intressanta typer af mirakeldrama. Det äldsta,
från förra hälften af 1200-talet, är författadt
af trouvèren Jean Bodel, bördig från Arras. Det
är ett S:t Niklasspel, hvari emellertid helgonet
spelar endast en underordnad roll. Hufvudvikten
ligger på en serie patetiska korstågsscener från
österlandet och några i djärf flamländsk stil
utförda komiska situationer. Från senare delen
af 1200-talet härstammar trouvéren Rutebeufs
Theofilosmirakel, i hvilket framställes, huru den fromme
Theofilos, denna motsvarighet till Faust, ingår
förbund med satan, men slutligen räddas af Heliga
jungfrun. Redan detta mirakelspel vittnar om Heliga
jungfruns stigande popularitet. Från senare hälften
af 1300-talet föreligga fyrtio sådana Mariamirakel,
ofta med ämnen ur den episka litteraturen, men alla
åskådliggörande Jungfruns underbara makt. En bön
till henne är nog, för att äfven missdådaren skall
gå fri från sitt straff. Många af dessa dramer
utmärkas genom en icke ringa poetisk skönhet, men
en viss enformighet, betingad af själfva motivets
karaktär, gör sig obestridligen märkbar.
Mot slutet
af medeltiden fick mysteriet alltmera karaktären af
festföreställning. Detta förhållande sammanhängde
med städernas tillväxt och betydelse. Vid högtidliga
tillfällen, t. ex. konungabesök, älskade städerna att
anordna storartade dramatiska representationer. Mycket
omtyckta voro vid dylika tillfällen mystères mimés,
d. v. s. ett slags stumma spel eller tableaux
vivants med ämnen ur bibeln eller profanhistorien,
mytologien o. s. v., som anordnades med rik dekorativ
prakt längs de gator, där processionen skulle
framtåga. De taldramer, som uppfördes vid dylika
festliga tillfällen, voro ofta så omfattande, att de
kräfde dagar och veckor för sitt uppförande. Bröderna
Grebans Apostladrama, det längsta kända, spelades
under 40 dagar 1536 i Bourges. Man nöjde sig icke
längre med att ge en enstaka berättelse ur den heliga
historien, utan till ett skådespel sammanfördes en
mångfald af bibelns händelser. Dessa jättedramer,
som vid närmare granskning sönderfalla i en
mångfald smärre mysterier, kallas i våra dagar för
cykler. Flera dylika äro bevarade. En sådan cykel
sammanfattar händelserna ur gamla testamentet; en
annan omfattar nya testamentets historiska händelser
(Arnoul Grebans berömda Mystère de la passion);
en tredje skildrar alla apostlarnas resor och
underverk i ändlös enformighet. Karakteristiskt är,
att mirakelspelet under denna tid vanligen utvidgas
till en fullständig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
