Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
organisation har varit släktstaten. Skalderna
förhärliga sin furstlige herre genom att prisa hans
stamträd och föra det upp i gudavärlden. Och äfven
denna ordnas genealogiskt, gudarna få föräldrar, makar
och barn. Så uppstår ett sammanhängande mytologiskt
system. Men ännu mera, då man vill föreställa sig
världens utveckling, kan detta, som i viss mån är
ett historiskt begripande, ske blott i den enda
historiska form, som man kände, den genealogiska. Af
Chaos föddes Mörkret och Natten, af Natten Etern och
Dagen, lär Hesiodos. Kosmogonien (världsskapelsen)
klädes i teogoniens (gudastamträdets) form, och
denna räcker långt in i filosofien. När historiskt
intresse vaknade, skilde man till att börja med icke
på historia och myt. De fleste antike historiker ha i
mytologien sett urhistorien, som det blott gällde att
befria från dess irrationella beståndsdelar. Härigenom
blef grunden lagd till den mytförklaring, som kallas
euhemerism; för mytologien har denna uppfattning
den viktiga följden, att systemtvånget gör sig än
mer gällande. Med genealogiernas tillhjälp söker man
införa en kronologi, hvarvid man råkar in i allehanda
motsägelser. Äfven i klassisk tid utbyggas myterna
främst af diktarna ur konstnärliga hänsyn. Stora
myter föreligga oss eller äro mest bekanta i den form,
som de store tragikerna gett åt dem. Äfven politiken
spelar in. Mytologiska förbindelser grundlägga reella
anspråk och fabriceras i detta syfte. Kolonierna söka
göra sina kulter förnämligare genom att tillskrifva
deras grundläggande någon kringvandrande, berömd
mytologisk personlighet. Det största exemplet på,
hur en berömd saga kan gripa omkring sig, är den
trojanska vandringssagan. - Senare tjänar mytologien
att förhärliga härskarna.
Till mytologien räknas i allmänhet vidare ett
annat stort och synnerligen viktigt område af de
religiösa föreställningarna, gudapersonligheterna
och gudarnas verksamhetsområden. Dessa äro utbildade
inom kulten; exempel på någon gud, som står på ren
mytisk botten, äro sällsynta i grekisk religion
(t. ex. Eos) med undantag af personifikationer. En
kultgud har visserligen sin tyngdpunkt på ett
visst område, men hans verksamhetsfält kan tänjas
ut efter hans dyrkares önskningar och behof. Först
det systematiserande sammanställande, som möter i
gudastaten, tvingar till en strängare afgränsning
af gudarnas verksamhetsområde. Det system, som
härigenom uppstår, borde kanske riktigast benämnas
teologi och heter så också i antiken. Men då det
på grund däraf, att gudarnas verksamhetsområden
äro flytande och på mångfaldigt sätt gripa in i
och korsa hvarandra, är växlande och obestämdt
och då det bildar den nödvändiga förutsättningen
för mytologien, kan det praktiskt ej skiljas från
denna. Ännu starkare ha guda- och hjältesagorna och de
allmänna föreställningarna om gudarna sammanknutits
därigenom, att dessa båda ligga till grund för
diktens och den bildande konstens framställningar,
och det äfven af kultgudarna. Kultformerna äro i
konstnärligt hänseende tämligen ofruktbara, de i
kultiskt afseende heligaste gudabilderna äro gamla,
anskrämliga träbeläten. Äfven där de spela in i den
konstnärliga framställningen, kunna de för denna ej
bli annat än en ofta besvärande bisak.
Mytologien i denna omfattande betydelse är
världsskapelsens, gudarnas och deras afkomlingars
mytiska historia. Efter Chaos (se d. o.) uppstår
Ge (Gaia), jorden, jämte andra kosmologiska
principer, såsom Eros (kärleken), Mörkret och
Luften, Natten och Dagen. Ge framalstrar af sig
själf Uranos (himmelen) och Pontos (hafvet),
dessutom nämnes hon också som moder till åtskilliga
vidunderliga väsen, som göra uppror mot gudarna,
hekatoncheirerna (de hundrahändta), giganterna,
Tyfon m. fl. Med Uranos föder hon titanerna,
en rad gudar och gudinnor, hvars ställning ej är
klar. Den yngste af dessa, Kronos, stympade sin
fader och intog hans plats som världshärskare, men
han å sin sida röner samma öde genom sin yngste son,
Zeus. Zeus, som själf måste utstå en hård strid
med giganterna, delar herraväldet med sina bröder;
själf härskar han öfver himmelen, Poseidon öfver
hafvet, Hades-Pluton öfver underjorden; Zeus’
gemål och gudarnas drottning är hans syster Hera,
vid Poseidons sida tronar Amfitrite. Till
antalet bestämdt af det typiska tolftalet, utbildas
en krets af tolf högsta gudar, till hvilka bruka
räknas Zeus, Hera, Poseidon, Demeter, Hefaistos,
Athena, Apollon, Artemis, Ares, Afrodite, Hermes och
Hestia. Dessa och några andra ha fått mer eller mindre
allmän giltighet; en stor mängd gudar har blott lokal
betydelse och förenas ofta med någon af de stora så,
att de nedsjunka till hans binamn eller till en honom
underordnad heros. De underordnade gudomligheterna
kunna bäst uppdelas efter sina verkningsområden.
Helios är solguden, Selene mångudinnan, Eos
morgonrodnaden, stjärnbilderna äro mytiska gestalter,
som förvandlats till stjärnor t. ex. Arkturos,
plejaderna, hyaderna, o. s. v. Vattnets gudomligheter
äro i regel afkomlingar till Poseidon eller oftare
titanen Okeanos, t. ex. najader, nereider,
tritoner, Nereus, Proteus m. fl. På jorden själf höra
de fleste gudarna hemma, äfven om många genom den
homeriska gudastaten blifvit uppflyttade i Olympen,
andra mera folkliga ha ej nått dit.
Artemis har blifvit en olympisk gudinna, men jagar och
dansar fortfarande med sina nymfer i lundar och på
berg. Sädens och skördens gudinna Demeter och
Dionysos, urspr, en växtlighetsgud, nämnas däremot
blott mera tillfälligtvis hos Homeros. Dionysos
ledsagas af satyrer, silener och nymfer. Pan är den
specielle herdeguden. Fruktbarhetsgudarna stå i en
viss förbindelse med underjorden, då grödan spirar upp
ur jorden, men underjordsgudarna i egentlig mening
äro de, som tillhöra de dödes rike, framför allt
Hades och hans gemål Persefone; hit föras också
spökgestalter som Lamia och Empusa samt
demoner, som uppstå ur de dödas själar,
erinyer, samt förmodligen äfven sirener och delvis
harpyor. Mera sällan öfvergår en af de många
heroerna till gud, t. ex. Asklepios och ibland
Herak1es. Vissa gudomligheter, som beskydda andligt lif,
ha utgått från naturgudomligheter, såsom
chariter och muser, andra äro närmast att beteckna
som personifikationer, t. ex. Mnemosyne,
Dike, så också ödets makter, Moira, Nemesis,
Tyche. Heroerna bilda en stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
