Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grupp för sig. I egentlig mening äro dessa dödas
själar, som fått en kultisk betydelse, hvilken går
öfver släktens trånga krets, men de äro alltid bundna
till kultorten (grafven) och gälla därför blott för
hemorten med få undantag, särskildt Asklepios, men
bland dem ha också upptagits gudar, som undanträngts
af de stora. Mytiskt sedt, höra också till dem de
mytologiska personligheter, som ej äro gudar. De
förnämsta mytkretsarna äro den trojanska (Helenas
bortröfvande och striden om Troja, jämte de från
Troja hemvändande hjältarnas och Æneas’ äfventyr),
den tebanska (de sju mot Thebe, Oidipus och hans ätt),
den argiviska (Pelops’ ättlingar, bl. a. Agamemnon
och Orestes), argonauterna, den kalydoniska jakten,
Herakles- och Theseus-sagorna.
Det ofvan karakteriserade upptagandet af
gudapersonligheterna i mytologien har gjort,
att mytologien kunnat läggas till grund för
den religions-historiska forskningen. Alla de
teorier, som i våra dagar uppträdt med anspråk
på att förklara religionen, kunna påvisas redan i
forntiden. Redan Herodotos vill härleda en stor
del af den grekiska religionen från Orienten,
men då var det egypterna, ej som nu babylonierna,
som skulle ha varit de gifvande. Euhemeros har
gett namn åt den åsikt, som i gudarna ser en gång
historiska personligheter. Vissa Homerosuttolkare
tyda myterna allegoriskt. Särskildt stoikerna
se i gudarna uttryck för naturens krafter och
företeelser. Grekiskt bildade judar vilja visa, att
grekisk filosofi och religion blott äro förvanskade
lån från deras egen högre vishet. Kristendomen har
ej betraktat hedniska gudar och myter som fantasier,
utan ompräglat dem till det ondas verk. Liksom inom
kristendomen en dogmatisk lärobyggnad uppförts, har
man länge i mytologien sett den antika religionens
dogmatik, för hvilken kulthandlingar och kultbruk
äro ett uttryck. På denna botten står ännu den med
den romantiska riktningen i århundradets början
sammanhängande symbolistiska skolan, som i den
grekiska religionen ser den af prästerna afsiktligt
i dunkla symboler inhöljda österländska vishet, som
senare meddelades i mysterierna; hufvudverket är
Creuzer, "Symbolik und mythologie der alten völker
(1810-12). Dessa fantasterier tillbakavisas af den
nyvaknade forskning, som vill begripa mytologien i
dess historiska vardande (K. O. Müller, "Prolegomena
zu einer wissenschaftlichen mythologie", 1825) och
genom solidt filologiskt arbete sofra och värdesätta
materialet (C. A. Lobeck, "Aglaophamus", 1829,
Th. Buttmann, "Mythologus", 1828). Emellertid
uppstod den jämförande språkforskningen, som
tycktes öppna obegränsade möjligheter att tränga
upp till vår ras’ urtillstånd. Ur den framgick
den jämförande mytologien, som genom jämförelse
sökte framkonstruera urmyterna och i dessa såg
uttryck för naturföreteelserna, särskildt på
himmelen. Grundläggaren är A. Kuhn ("Die herabkunft
des feuers und des göttertranks", 1859), populär
blef den framför allt genom Max Müller, som kallade
mytologien för en språkets sjukdom ("Essay on
comparative mythology", 1856, "Introduction to the
science of religion", 1873, sv. öfv. "Inledning till
religionsvetenskapen", 1874); länge behärskade den
särskildt den tyska vetenskapen. Emellertid ledde
önskan att rekonstruera den förlorade
germanska mytologien bröderna Grimm och E. Schwarz
till att samla folkbruk och folksagor; man såg
i dem till det folkliga nedsjunkna kulter och
myter. Detta har visat sig vara en illusion, ty
just de högre utvecklade formerna af en religion
sopas bort vid öfvergången till en ny - af hela
den grekiska gudavärlden och mytologien finnas
ytterst få och osäkra spår kvar hos det nygrekiska
folket, hvaremot lägre gudomligheter som nymferna (nu
kallade neraides), föreställningarna om underjordens
skuggvärld o. d. ännu lefva kraftigt kvar - men dessa
samlingar och det däraf föranledda intresset för
den s. k. lägre mytologien blefvo af grundläggande
betydelse för studiet af mytologien. Man fick
ögonen öppnade för sammanhanget mellan religion och
folkbruk och folkföreställningar, åt hvilka hittills,
då de aktats för öfvertro, ej inrymts någon plats
i studiet af religionen. W. Mannhardt ("Wald- und
feldkulte", 1875-77, "Mythologische forschungen",
1884) öfvergaf den naturmytologiska ståndpunkt,
från hvilken han utgått, uppvisade likheten mellan
de lägre natur- och fruktbarhetsdemonerna hos
germaner och greker och de bruk, från hvilka de
utgått. I kolonialmakten England, där kännedomen
om nutida hedniska folk verkade befruktande,
uppstod den etnologiska religionsforskningen, som
sökte uppvisa en för hela mänskligheten gemensam
grundval i religion och myt (Tylor, Mc Lennan). Man
upptäckte, att bruken äro jämförelsevis fasta
och beståndande, medan myter och sagor mycket
starkare ombildas och växla. Religionsforskningens
tyngdpunkt flyttades därigenom öfver till kultens
område, fattad i vidaste mening; Frazer ("The
golden bough", 3:e uppl. 1910 ff.), som delvis
bygger på Mannhardt, är hufvudrepresentanten för
denna riktning. Sagoelementen i myterna påvisas
och återföras till sitt primitiva ursprung
(E. S. Hartland, "The legend of Perseus", 3 bd
1894-96, A. Lang, "Myth, ritual and religion", 1887,
för en första orientering ännu det lättlästaste
arbetet); skillnaden mellan mytologi och folklore
faller. Den tyska forskningen betonar mera det
historiska sammanhanget; särskildt den nyhistoriska
skolan med von Wilamowitz i spetsen har egnat
ett stort arbete åt utredandet af det historiska
förloppet af myternas utbildning. Usener blottlägger
förbindelserna mellan hedendom och kristendom
och söker förklara de store gudarnas uppkomst
ur ett flertal mindre, mera specialiserade,
med kvarhållande af en språklig-naturmytologisk
ståndpunkt. ("Götternamen", 1896, "Die Sintflutsagen",
1899), Rohde ("Psyche", 5:e uppl. 1910) klargör
den grekiska själakultens primitiva karaktär,
Dieterich och hans lärjungar samla och undersöka
folkföreställningar och folkbruk. Äfven böra de
s. k. panbabylonierna nämnas, som i all kultur
och religion se en återspegling från Babylonien
(Winckler, Jeremias). En framställning af mytologien,
som motsvarar vetenskapens nuvarande ståndpunkt,
saknas. Som lättläst orienteringsmedel är ännu den
bästa L. Preller, "Griechische mythologie" (1860, 4:e
uppl. 1894), som står på en mildrad naturmytologisk
ståndpunkt. Hos O. Gruppe, "Griechische mythologie
und religionsgeschichte" (1904-06), äro just de
mytologiska partierna minst lyckade (geografisk
ordning). L. R. Farnells "The cults of the greek
states" (I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
